Carlhåkan Larsén har läst Eva Öhrströms nya standardverk om Adolf Fredrik Lindblad – en solid forskningsinsats med en och annan skönhetsfläck.

Närhelst det skrivs om det svenska musiklivet vid mitten av 1800-talet brukar tonsättarnamnet Adolf Fredrik Lindblad dyka upp. Någon mera vidlyftig genomlysning av hans liv och verk har det hittills inte funnits. Professor emerita Eva Öhrström råder bot på detta i en volym på 478 sidor (Norma). Undertiteln avslöjar en lite annorlunda infallsvinkel: ”En tonsättare och hans vänner”. Annars ser man ofta preciseringar som mera obestämt utlovar överblickar riktade mot miljö eller tidsepok.

Men Öhrström följer sin linje och rågar sin bok med generös namedropping. Det gör innehållet till en rik kultur- och socialhistorisk källa. Geijer och Atterbom och till och med Almqvist – så länge det varade – hörde till vännerna. För att inte tala om salongernas okrönta drottning Malla Silfverstolpe och den drömska skönanden Thekla Knös, vilka förgyllde vardagarna i Uppsala.
Den detaljrika texten tynger samtidigt läsningen. För den personhistoriskt intresserade som vill gå in djupare i denna värld av vänner finns förstås ett personregister i slutet. Men vad nu? Det saknas sidhänvisningar!

 

»Öhrström följer sin linje och rågar sin bok med generös namedropping.«

 

Adolf Fredrik Lindblad avtecknar sig efterhand i helfigur i Eva Öhrströms solida skildring. En framgångssaga, utan tvekan. Livet flyter på utan yttre omvälvningar. Lindblad pendlar mellan slottsgemak och borgerliga salonger. Han umgås med kungahuset som musiklärare för ”Sångarprinsen” Gustaf, tronföljarna Karl (XV) och Oskar (II) och för prinsessan Eugénie. Hans privata musikskola (med vinstsyfte) har gott renommé. I Uppsala och Stockholm florerar salongsmusik och litteraturintresse.

Bildnings- och sällskapsresor går söderut – ”Grand tour” till Berlin och Paris. Felix Mendelssohn inräknas bland vännerna. En skugga över familjen Lindblads tillvaro blir Adolfs förhållande till Jenny Lind. Han var tröstlöst och hopplöst förälskad i den förtjusande sångerskan, hjärteknipande på operascenen och privat så okonstlad. Tonsättaren hamnade i en kreativitetskris.

Verklistan i boken är imponerande: Lindblad komponerade bland annat 215 solosånger och två verk för soli, kör och piano: ”Om Vinterqväll” och ”Drömmarne”. En tidig biograf, Carl Rupert Nyblom, prisade hans sångskatt: ”/Han/ kom som den nya dagen med solsken och klar himmel”. Lindblad diktade själv med ringa litterär framgång. Det har ibland anmärkts att all god poesi inte passar att tonsätta. Det är bättre med enklare dikter som lyfts av tonernas vågor. En del av Lindblads poem skulle tett sig särdeles platta om de inte muntrats upp med ackompanjemang av klämmigt flytande sextondelar: ”Huh, huh! Jag fryser.”, ”Hopp, hopp, se så, låt gå”. Men han har vackrare och lödigare upplevelser att bjuda: i ”En sommardag” lyser solskenet.

Svensk musiktradition handlar mycket om sång och musik i hem och salong och på operascenen. Nu har många av ljusen i salongerna blåsts ut och konsertlivet professionaliserats.

Lindblad rönte en för svenska tonsättare ovanlig ekonomisk framgång. Från en ringa utgångspunkt svingade han sig upp till förmögen herre, tack vare arv och eget arbete.

I det långa loppet har han blivit omsprungen av symfonikern Franz Berwald. Och sånger och romanser är inte längre riktigt i ropet. Det är ju knappt att Bellman och Birger Sjöberg har kvar sin forna förankring.

Fast höljd i ära även utrikes (Danmark) nådde Lindblad aldrig samma rykte som en Gade eller en Grieg. Den saken kan nog inte den nya boken ändra på. Men man bugar för Eva Öhrströms idoga grundforskningsinsats!

Carlhåkan Larsén

 

Adolf Fredrik Lindblad – En tonsättare och hans vänner
Eva Öhrström
Artos & Norma
478 sidor

 

 

About The Author