The Exterminating Angel var förra sommarens operasnackis och har alla förutsättningar att bli en framtida klassiker. Här är Bo Löfvendahls recension av urpremiären i Salzburg, augusti 2016.

Text: Bo Löfvendahl

Klockor klämtar ofta i Salzburg med sina rader av kyrktorn. Och kyrkklockors dån inleder Thomas Adès nya opera The Exterminating Angel, Mordängeln, som hade urpremiär under årets festspel. Klockor hörs även inne i salongen innan föreställningen börjar, ett glidande förspel som får teater och verklighet att glida ihop. Adès har noggrant försökt återskapa den rätta klangen, ungefär som Puccini gjorde i Tosca, där Roms klockor hälsar gryningen i inledningen till tredje akten – den som avslutas med att Tosca kastar sig ut från Castel Sant’Angelo, vars balustrad kröns av en väldig ängel med höjt svärd.

Hos Thomas Adès är musikhistorien ständigt närvarande. Någon beväpnad ängel syns dock inte till i hans nya opera, trots namnet, den bara anas som ett molande, obestämt hot i musiken. The Exterminating Angel är den 45-årige engelsmannens tredje opera, efter det explicit frigjorda kammarstycket Powder her face och den magnifikt anlagda Stormen efter Shakespeare, som blivit en stor framgång på scener som Royal Opera i London, Det Kongelige teater i Köpenhamn och Metropolitan i New York. Dessa teaterhus är också medproducenter till den nya operan, som egentligen skulle haft premiär vid festspelen i Salzburg redan förra året.

Film och opera har mycket gemensamt och många nya operor utgår idag från filmer: Notorious, Brokeback mountain och så vidare. The Exterminating Angel ligger ovanligt nära sin föregångare, Luis Buñuels Mordängeln från 1962, som är ett av den store filmskaparens mest gåtfulla verk, ett stramt mysteriespel i svart och vitt. Adès och regissören Tom Cairns har dragit ut essensen ur Buñuels verk, kondenserat texten och skickligt återskapat filmens surrealistiska atmosfär på scenen. Text och musik balanserar på gränsen mellan det antydda och det övertydliga, kryddat med stilla stråk av underliggande, torrt brittisk humor.

Operan behåller filmens 60-talsmiljö. Ett elegant middagssällskap samlas efter måltiden i salongen, där en pianist i sällskapet spelar ett stycke av Paradisi på flygeln. Men när det framåt småtimmarna börjar bli dags att gå hem klarar deltagarna av någon anledning inte av att ta sig ut genom dörren – varför förklaras aldrig. Alla blir kvar i salongen, så småningom törstiga och hungriga, men de kan inte komma ut. Och inga andra lyckas ta sig in; tjänstefolket har flytt redan under de första minuterna.

Scen från uppsättningen på Salzburger Festspiele förra året. Foto: Monika Rittershaus

En av de äldre middagsgästerna dör och lämpas undan i en garderob, två av de yngre tar gemensamt sina liv. Blod sipprar fram under dörren, liklukt stoppas med trasor i springorna. Några ulliga får trippar oväntat in i rummet, där de dödas av de alltmer uthungrade och desperata middagsgästerna. Även om filmen saknar bakgrundsmusik spelar musik en scenisk roll i handlingen, där middagsgästerna – bland dem en sångerska, en pianist och en dirigent – just kommit från en föreställning av Lucia di Lammermoor. De slaktade fåren steks över eld från en brinnande, sönderslagen cello.

 

»Blod sipprar fram under dörren, liklukt stoppas med trasor i springorna. Några ulliga får trippar oväntat in i rummet, där de dödas av de alltmer uthungrade och desperata middagsgästerna.«

 

I en mycket buñuelsk drömsekvens får en kvinna för sig att hon ser en avhuggen hand röra sig. Med projicerade, lätta fingrar spelar den gitarr, och Anne Sofie von Otter får en tacksam scen. Hon är en av de skickliga solisterna i The Exterminating Angel, som är en utpräglad ensembleopera. Antalet gäster har decimerats något i förhållande till Buñuels film, men här finns ändå femton någorlunda jämnstarka roller. Under ett långt, intrikat uppbyggt ensemblestycke i inledningen presenterar de sig artigt för varandra: ”Enchanted!” De är inbegripna i en musikalisk konversation som gärna består av ett resonerande parlando över en oroande orkestersats, där solisterna lösgör sig ur gruppen i arior och duetter. Librettot – som även innehåller andra texter av Buñuel – för sällan berättelsen framåt, utan stannar tankfullt upp för att uttrycka sinnesstämningar och relationer. Ett starkt surrealistiskt drag i filmen är att vissa händelser går i identisk repris, och den effekten har operan behållit.

Undan för undan spricker civilisationens fernissa hos dessa på ytan så balanserade representanter för borgerskapet, och här finns förstås kopplingar till Buñuels Borgarklassens diskreta charm från 1967. Resonemang kring klasskillnader är dock inte särskilt framträdande – här är det de existentiella och djuppsykologiska dimensionerna som står i fokus, oförklarade och obehagligt skrämmande. Det finns ingen utväg.

 

»De existentiella och djuppsykologiska dimensionerna står i fokus, oförklarade och obehagligt skrämmande. Det finns ingen utväg.«

 

Adès dirigerar själv alla föreställningar i Salzburg. ORF:s radiosymfoniorkester från Wien och Salzburgs Bachkör gör underverk med det extremt komplexa partituret, där Adès bland annat ger instrumentet ondes martenot en viktig, vibrerande roll. Solisterna håller imponerande hög klass. Säkra Anne Sofie von Otter öppnar gränsen mot det övernaturliga som den känsliga Leonora, Charles Workman och Amanda Echalaz balanserar som värdparet skickligt över middagens och själens bråddjup. Veteranen John Tomlinson ger pondus åt den luttrade doktorn. Sopranen Audrey Luna får excellera i osannolika tonsprång och exceptionellt höjdregister, ungefär som den luftburna Ariel i Adès Stormen.

Det är decennier mellan operorna för den excentriske Adès, men vilken nivå! Med The Exterminating Angel går han vidare mot förhöjd komplexitet och mångbottnat djup. Detta krävande men högintressanta verk har alla förutsättningar att bli en framtida klassiker.

En annan premiär under Salzburgfestivalen var för övrigt Richard Strauss “Die Liebe der Danae”, med Franz Welser-Möst som dirigent för en orgie i skimrande instrumentering. Den storslagna men rätt udda operan från tonsättarens allra sista tid uruppfördes postumt just i Salzburg 1952. Inget motsäger att den sparsmakade operakomponisten Adès en dag har uppnått en lika etablerad position i festspelens historia.

 

Opera
The Exterminating Angel
Salzburger Festspiele

Musik, dirigent Thomas Adès
Text (efter Luis Buñuels film El ángel exterminador)
Regi Tom Cairns
Scenografi Hidegard Bechtler
Medverkande Amanda Echalaz, Audrey Luna, Anne Sofie von Otter, Charles Workman, Frédéric Antoun, John Tomlinson, m fl.

 

About The Author