De har anseende som världens bästa orkester och den främsta värnaren av den klassiska musiktraditionen. Samtidigt har Wiener Philharmoniker rykte om sig att vara en av de mest konservativa och slutna musikinstitutionerna – den första kvinnliga musikern anställdes långt in på 1990-talet och när det gäller de mörka åren under andra världskriget har det varit locket på.

Mottagandet av Birgit Nilsson-priset år 2014 innebar en kursändring. Prispengarna skulle gå till att synliggöra orkesterns historia, och i år när orkestern fyller 175 år firar man med ett nyöppnat dokumentationscenter. Opus tog ett plan till den österrikiska huvudstaden för att ta reda på vad det blev av Birgits pengar.

Text: Göran Persson

Det spelas wienervalser ur högtalarna redan när planet taxar ut från gaten på Arlanda. Austrian Airlines kapitaliserar på Wiens musikaliska förflutna. Ingen stad i världen kan i högre grad än Wien göra anspråk på att vara den klassiska musikens historiska centrum.
Stadens berömda orkester, Wienfilharmonikerna, fyller i år 175 och firar med att ge ut en stor box med historiska inspelningar. Men det är ändå inte skälet till att jag nu är på väg mot Wien, utan för att orkestern år 2014 fick Birgit Nilsson-priset. Med en prissumma på en miljon dollar är det världens största musikpris och har tidigare gått till Plácido Domingo 2009 och Riccardo Muti 2011.

När det vid presskonferensen i Stockholms Konserthus kungjordes att priset skulle gå till Wienfilharmonikerna kunde jag inte låta bli att dra en djup suck av besvikelse. För hur berömd orkestern än är och hur perfekt den än uppfyller La Nilsson-prisets statuter omsätter orkestern varje år hundratals miljoner, att lägga ytterligare sju eller åtta på ännu en internationell turné eller inköp av några instrument skulle inte märkas i hanteringen.

Men helt överraskande meddelade orkesterns nyvalde styrelseordförande Andreas Grossbauer att hela prissumman skulle användas för att stärka orkesterns arkiv och bygga upp ett dokumentationscenter över orkesterns historia. Allt skulle göras tillgängligt för forskare och allmänhet.

Nu har det gått tre år. Vad har de gjort med pengarna?

I ett vårvarmt Wien beger jag mig mot Musikverein, det traditionstyngda konserthuset med den berömda Gyllene salen som anses vara en av världens vackraste och akustiskt mest tilltalande konsertsalar. Härifrån sänds den årliga Nyårskonserten.

Publiken är brokig. Turister från hela världen, de japanska sticker ut, Wiens borgerskap, proffslyssnare och en stor mängd musikentusiaster som för ett billigt biljettpris har ståplatser i en inhägnad bakom parketten. Upplevelsen är som klippt ur Stefan Zweigs minnesbok Världen av igår, där han med nyktert vemod beskriver Wien innan nazisterna under 1930-talet tog över och förvandlade staden till en livsfarlig plats för alla som inte anslöt sig. I den processen var Wienfilharmonikerna en viktig aktör.

Några dagar senare, den 28 mars, är det pressvisning av det nya informationscentret i Haus der Musik i Wien. En händelse som samordnades med det officiella firandet av orkesterns 175-årsjubileum. En fest som hölls tillsammans med representanter från New York Philharmonic, som även den orkestern grundades 1842 och fyller 175.

Wienfilharmonikernas dokumentationsansvariga Silvia Kargl visar upp ett partitur med Robert Schumanns tredje symfoni som tillhört Gustav Mahler. En gåva som under ceremonin lämnades över av New York-filharmonikernas arkivchef Barbara Haws till Wienorkestern som ett tecken på deras historiska släktskap. Just det här partituret använde Mahler vid en konsert med New York Philharmonic. Inför konserten hade han ändrat i stämmorna för att orkestern skulle klara av att spela vissa passager. Ändringarna är inte små.

 

»I det nya centret kan vi också läsa brev där administrationen för orkestern ber om nåd för fem av orkesterns judiska musiker. Brev som avslutas med ett  rungande Heil Hitler!«

 

I det nya centret kan vi också läsa brev där administrationen för orkestern ber om nåd för fem av orkesterns judiska musiker. Brev som avslutas med ett rungande Heil Hitler!

De fick ingen nåd. Ondskan vann och musikerna deporterades till koncentrationsläger och mördades. För att prata om det har jag stämt träff med Andreas Grossbauer, som förutom jobbet som styrelseordförande och ytterst ansvarig för orkesterns verksamhet också är violinist i orkestern. Jag eskorteras uppför trapporna i det anrika Musikverein av orkesterns pressansvariga Georgina Schenner. På vägen möter vi musiker ur Simón Bolívar Orchestra som med Dudamel på dirigentpulten ska ge en gästkonsert samma kväll.

Från Andreas Grossbauers rum hörs musik. Beethoven. När jag kommer in i rummet lyfter han av LP:n från den exklusiva grammofonen och vi slår oss ner runt det tunga konjaksfärgade bordet. Känslan av att ha fått audiens är påtaglig och på Georgina Schenner verkar det som om det inte är helt vanligt att det ges intervjuer här, i hjärtat av Wiens klassiska musikliv. Varför är det viktigt att göra orkesterns historia tillgänglig för omvärlden? undrar jag.

– Om du vill forma framtiden måste du känna till det förflutna. Du kan lära mycket från det som hänt tidigare, vad än det må vara. Vår historia, som är 175 år, kan naturligtvis inte vara perfekt i alla delar, men allt måste vara klarlagt. Nu kan vi presentera brev och partitur i original som tydligt klargör olika saker.

 

»Om du vill forma framtiden måste du känna till det förflutna. Vår historia, som är 175 år, kan naturligtvis inte vara perfekt i alla delar.«

 

Wiens filharmoniker hade sedan starten 1842 varit en självständig orkester, men efter Anschluss i mars 1938, när Tyskland annekterade Österrike, styrdes orkestern av nazisterna. Allt samarbete med judiska musiker och dirigenter förbjöds omedelbart och musik som inte ansågs passa nazistiska ideal fick inte framföras. Dit hörde Gustav Mahler.

Förutom de fem judiska medlemmarna i orkestern som fördes till koncentrationsläger, dog ytterligare två i umbäranden efter att ha uteslutits från orkestern och vräkts från sina hem. Tio flydde och gick i exil. Elva musiker som ansågs som halvjudar fick vara kvar i orkestern, men de levde under ständiga hot för sina liv och hade urusla villkor. Nära hälften av musikerna var medlemmar i Nazistpartiet, en större andel än det övriga Österrike. En av musikerna var även med i det fruktade Schutz-Staffeln, SS.

– Det var en mörk period i samhället i den här regionen, och orkestern var en del av det samhället. Man kan konstatera att varken musik eller en orkester står fria från det politiska livet. Det regerande nazistpartiet ansåg att den klassiska musikens estetik passade deras ideal, medan musikerna hade sina familjer – barn! – att skydda och försörja. Det var omständigheter där det helt enkelt inte fanns någon bra lösning. Det var krig. Jag är tacksam att jag inte behöver ta samma beslut som de var tvungna till, säger Andreas Grossbauer.

Orkestern var en viktig symbol för de styrande nazisterna. I sin ytterst grundliga och viktiga bok ”Hitlers lojala musiker – Hur musiken blev ett vapen i tredje rikets propaganda” som kom förra året redogör författaren och sångaren Anders Carlberg i detalj för den snabba förändring som skedde efter 1938. Konstens och musikens betydelse för nazismen har också beskrivits av Dagens Nyheters tidigare kulturchef Arne Ruth och historikern Ingemar Karlsson. I boken ”Samhället som teater – Estetik och politik i tredje riket” klargör de hur skickligt och medvetet den nazistiska ledningen använde både institutioner, konstnärer, musiker och tonsättare för sina syften. De blottlägger hur kusligt lik nazismens retorik är den som används av vår tids politiska extremister. Det är skrämmande läsning.

Bilden ovan: Orkestern under Hans Weisbachs ledning i Bukarest 1941.

Wienfilharmonikerna har tidigare inte talat särskilt om orkesterns roll under nazitiden. Som Carlberg skriver lade orkestern inte förrän 2013, sjuttiofem år efter Anschluss, upp en kort text på sin hemsida om orkesterns medlöperi under Hitlertiden. Men nu öppnar man det nya informationscentret över orkesterns historia och försöker inte på något sätt att dölja historiens obehagliga dimensioner. Tvärtom vill man uppmuntra till mer forskning. Det är ett medvetet förändringsarbete, en modernisering av orkestern för att bilden av Wienfilharmonikerna som en konservativ bastion – som öppnade för kvinnliga medlemmar så sent som 1997 – ska förändras.

Förra året invigdes även ”Filharmoniska flyktinghuset” i St. Aegyd i Niederösterreich i nordöstra Österrike, ett initiativ från orkestern som förutom att den ger mindre konserter för de inkvarterade flyktingarna även erbjuder musikundervisning för de som vill lära sig mer om klassisk musik.

 

»Det vi ser är en ny öppensinnad och internationellt orienterad generation som vill skapa musik tillsammans.«

 

– Det handlar om mer än bara en humanitär insats. Vi vill skapa förståelse mellan människor, för vi är övertygade om att det kan bidra till ett bättre och starkare samhälle.

– Om vi ser tillbaka på de tre senaste åren, när jag varit orkesterns ordförande, har det skett många förändringar. Och vi gör det för att vi vill göra det. Idag har Wienfilharmonikerna elva kvinnliga musiker, och de kommer att bli fler även om det tar tid. Vi är också är många unga musiker i orkestern som kommer från olika länder, framförallt i Europa. Det vi ser är en ny öppensinnad och internationellt orienterad generation som vill skapa musik tillsammans, säger Andreas Grossbauer.

Wienfilharmonikerna anses vara en av de absolut främsta orkestrarna i världen. De är där uppe i toppen tillsammans med Berlinfilharmonikerna och Royal Concertgebouw i Amsterdam. Orkestern skiljer dock ut sig från alla andra genom att inte ha någon chefdirigent, bara gästdirigenter. Förklaringen till orkesterns framgångar och förmåga att trots det bevara sitt unika sound handlar om att orkestern också spelar vid Wienoperan, menar Andreas Grossbauer.

– Vi är vana att ta hänsyn till rösterna och vårt lyssnande utvecklas genom samspelet med sångarna. Alla musiker i Wienfilharmonikerna rekryteras ur orkestern vid Wiener Staatsoper.

Det var ju också som operaorkester Wienfilharmonikerna utvecklade sin nära relation med Birgit Nilsson. Hon debuterade på Wiener Staatsoper 1953 och återvände som gästsolist i mer än en kvarts sekel. Det var här hon efter en föreställning av Richard Strauss Elektra satte sitt personliga rekord i antalet inropningar, sjuttiotvå stycken.
Ytterligare en orsak till Wienfilharmonikernas klang är att de spelar på särskilda instrument som är anpassade till orkesterns klangideal. Wiener-klarinetten har till exempel tjockare väggar och rörbladen är bredare, och oboernas konstruktion gör klangen extra övertonsrik. Även valthornet som används av orkestern har en konstruktion som ger instrumentet en ljusare och klarare klang än det traditionella dubbelhornet.

Efter mitt samtal med Andreas Grossbauer lämnar jag Musikverein och kommer ut på Bösendorferstrasse. Tar av mot Mahlerstrasse och promenerar vidare mot mitt hotell. Jag passerar Wiener Staatsoper där jag stannar upp och skänker en tacksamhetens tanke till Birgit Nilsson, som med sitt pris nu gett Wienfilharmonikerna möjlighet att äntligen göra upp med sitt förflutna.

Det nya historiska arkivet

Wienfilharmonikernas arkiv och museum ligger inrymt i Haus der Musik några kvarter från Musikverein. Lokalerna var en gång orkesterns grundare Otto Nicolais bostad. Med pengarna från Birgit Nilsson-priset har orkesterns historiska dokument nu kunnat samlas i ett sammanhållet arkiv som fått både större utrymme och förstärkts med personal.

I arkivet finns bland annat omkring 6500 brev från och till många av musikhistoriens största profiler, däribland Brahms, Bruckner, Dvorák, Furtwängler, Mahler, Schönberg och många, många andra. Här finns även 7000 konsertprogram, mötesprotokoll och andra interna dokument, runt 15 000 fotografier, originalmanuskript av Brahms, Richard Strauss, Hans Pfitzner, en stor mängd förstautgåvor av partitur och orkesterstämmor. Allt ger möjlighet till nya kunskaper om orkesterns relation till dirigenter, tonsättare och kanske framförallt till det omgivande samhället.

En del av arkivet är öppet för allmänheten och berättar bland annat om hur orkestern grundades och nazitiden. Forskare har möjlighet att läsa och ta del av alla dokumenten.

Det första kända fotot av orkestern från 1865.

Traditionsbärare av rang

En av de som på ett tidigt stadium formade Wienfilharmonikerna var den legendariske dirigenten Hans Richter. Han ledde orkestern vid närmare 250 konserter åren 1875 till 1898. Dessutom hade han ett nära samarbete med Wagner och dirigerade den första uppsättningen av Nibelungens ring i Bayreuth 1876. Att flera av historiens mest kända dirigenter förknippas med Wienfilharmonikerna bidrar naturligtvis till orkesterns status idag. Sist i raden av chefsdirigenter var Clemens Krauss, som efterträdde Wilhelm Furtwängler. Därefter övergav man modellen med en fast dirigent, men även efter det har man haft djupgående samarbeten med dirigenter som Bruno Walter som bland annat uruppförde Mahlers nionde symfoni, Karl Böhm med vilken man gjorde en serie omtalade inspelningar av Beethovens samtliga symfonier, Carlos Kleiber med sina oförglömliga Nyårskonserter och Leonard Bernsteins genomgripande arbete tillsammans med orkestern i Mahlers symfonier.

 

About The Author