När recensionerna kommer är det hennes prestation som står i fokus – de hårdaste omdömena brukar nästan ensamt vara förbehållna regissören. Katharina Thoma har fått utstå det mesta, både i form av positiv och negativ kritik. Just nu är hon i Stockholm för sin femte svenska operaproduktion: nyskrivna Tristessa som har premiär på Kungliga Operan imorgon. Möt en människa i maktens centrum som egentligen är ganska ointresserad av makt. ”Det kan aldrig vara en bra bas för att göra konst”, säger hon och menar att alla i ensemblen är beroende av ett förtroende för varandra för att det ska bli bra.

Text: Carl-Henric Malmgren
Foto: Barbara Aumüller (porträtt), Love Strandell (repetitionsbilder) & Sören Vilks (scenbilder)

”Tie her up! Harder! Harder!”

Det är andra repetitionsdagen av Tristessa, Kungliga Operans nya opera med musik av Jonas S. Bohlin och libretto av Torbjörn Elensky och tonsättaren. Joel Annmo spänner upp Kerstin Avemo med handfängsel mot en vägg.

– Jag ägnar mig inte själv åt sådana här saker men jag kan föreställa mig, kommenterar regissören Katharina Thoma på lätt bruten svenska. Alla skrattar. Hon har engagerats för att regissera sin första uppsättning på Kungliga Operan, Katharina Thomas femte operaproduktion i Sverige.

När vi ses tidigt i augusti i år börjar vi prata om hennes ständiga resande.

– Jag är nöjd med att inte vara på samma plats hela tiden. Dessutom är ensamheten viktig. Jag behöver tid för mig själv, tid att fundera, läsa och lyssna på musik. Jag försöker lära känna städerna där jag jobbar genom att promenera och dyka ned i det lokala kulturlivet.

Många frilansare har svårt att få privata relationer att fungera. Katharina Thoma berättar att det periodvis varit tufft även för henne.

– Det händer att relationer går sönder när man inte får så mycket tid tillsammans. Men äkta vänner stannar kvar. Sedan några år har jag träffat en man som kan hantera min frånvaro och jag ser till att resa hem så mycket som möjligt. Eller så kommer han och hälsar på mig. Jag skulle vara väldigt olycklig utan honom, men lika olycklig utan det här jobbet.

Han jobbar inte inom operavärlden?

– Nej, han är försäljningschef. Jag trodde att det skulle vara komplicerat, men det fungerar eftersom han tar ned mig på jorden – operan och konsten är inte allt. Ibland är det befriande att få ett annat perspektiv.


Rep med Tristessaproduktionen i Kungliga Operans lokaler i Gäddviken.

 

Regissörens roll är sällan enkel även om man är framgångsrik. Vid några tillfällen har yrket prövat Katharina Thoma. För några år sedan regisserade hon två produktioner i England. Först för sommarfestivalen Glyndebourne och sedan vid Covent Garden i London. Den brittiska kritikerkåren var bitvis hård, och det har tagit henne tid att komma över en del av de elakheter och rena osakligheter som skrevs.

Hur förhåller man sig till den typen av kritik? Kan man ens hantera den, undrar jag.

– På Glyndebourne hade jag blivit varnad någon vecka innan premiären. En av mina närmaste kollegor sade “you have done a fantastic job, but they will kill you”. Kritikerna alltså. Och det gjorde de. Att lära sig hantera den typen av situationer och kritik har varit en utmaning.

Läser du alls tidningarnas recensioner av dina föreställningar?

– Jag har helt slutat. Det är egentligen först mina kollegor som berättar vad kritikerna skrivit. Efter premiär klarar jag inte ens av en storslagen hyllning, skrattar Katharina Thoma. Regiidén är alldeles för personlig, fortsätter hon. Vad publiken tänker är intressant att höra direkt, men hon berättar att det måste gå lite tid innan hon kan ta in vad kritikerrösterna verkligen tycker.

När du jobbade som regiassistent i Frankfurt jobbade du ihop med många kända regissörer. Har ni någon kontakt i dag?

– Jag har jobbat med Christof Loy bland annat, och vi kan nog kalla oss vänner. Men vi pratar aldrig om våra idéer. Vi äter lunch ihop, pratar mycket film, litteratur och musik och så men så fort två yrkesverksamma regissörer möts finns alltid ett uns konkurrens.

Skulle du vilja att det var annorlunda?

– Jag vet inte. Kanske skulle jag i så fall diskutera sönder idéer innan de var mogna? Katharina Thoma låter frågan hänga i luften.

 

Under samtalet återkommer vi ofta till vad det är som gör en uppsättning intressant. I Sverige har den tyska regitheater-skolan, med djärva nytolkningar av klassiska verk, aldrig riktigt fått fäste. En produktion som Peter Konwitschnys Salome som gavs på Göteborgsoperan 2011 blev mycket omdiskuterad. Många ansåg den för magstark. Synsättet att moderna produktioner ibland blir för tillspetsade ger Katharina Thoma inte mycket för.

– Vill du verkligen se en klassisk produktion utan en enda ny tanke? Låt mig exemplifiera: I Tyskland skulle ingen kalla mig en regissör av regitheater-skolan. I Dresden, med en stor andel turister i publiken, kan en samtida regi-idé bli dåligt mottagen medan man i Frankfurt skulle skrika “buh” om man tyckte att det saknades en personlig tolkning av regissören.

Upplever du att en operahandling blir mer förståelig om den flyttas till en tidsperiod som publiken i allmänhet har lättare att relatera till?

– Jag tror att det viktigaste är att man kan förstå karaktärernas känslor och motiv, det fungerar bättre om de inte är så långt bort rent tidsmässigt. Jag ser det som min uppgift att ta dramat på allvar och berätta det på ett sätt så att det är relevant även om det är trehundra år gammalt. Och även om det gör ont. Operakonsten ska inte vara dekorativ och distanserad.

Stämmer du av din regi-idé med den beställande teatern? Kan de lägga in sitt veto om det är något de inte gillar?

– Det händer inte ofta, men ibland blir det diskussioner. I så fall måste jag övertyga de ansvariga, eller så accepterar jag deras önskemål och integrerar det i mitt koncept. Om det inte skulle fungera alls ska man vara modig nog att tacka nej.


Det ligger mycket förberedelser bakom nya operaproduktioner. “Först lyssnar jag så mycket som möjligt på operan jag ska iscensätta, läser litteratur om kompositören eller personerna operan handlar om. Sedan dyker frågor upp – varför tänker en figur som han eller hon gör? Var finns de viktigaste konflikterna eller känslorna? Sedan får jag oftast en ingivelse om var protagonisterna befinner sig, hur de ser ut, något att hänga upp allting på” berättar Katharina Thoma.

 

Vi berör diskussionerna som pågått i scensverige det senaste året – #metoo och #visjungerut, där kvinnliga sångare gick ihop och berättade om sina erfarenheter kring sexuella trakasserier och att känna sig utsatt inom yrket. Katharina Thoma har inte själv upplevt att det varit en direkt nackdel att vara kvinna i sin yrkesroll.

Har du ibland känt att manliga sångare tagit dig mindre seriöst än om du hade varit en mer etablerad manlig regissör?

– Det har hänt några få gånger och det är inte så roligt. En regissör kan ha makt att påverka en sångares karriär. Jag har inte lika mycket makt som en man som har jobbat i branschen i fyrtio år och känner alla viktiga personer. Men makt kan aldrig vara en bra bas för att göra konst. Katharina Thoma tycker också att det finns mycket positivt med den senaste tidens uppmärksamanden av kvinnliga artisters tillvaro.

– Det är bra att man pratar om trakasserierna nu – förut var de en öppen hemlighet. Nu lyssnar man på offren och det får konsekvenser. Men det är som en pendel: kanske har den slagit för mycket åt ena hållet, och nu känner män sig osäkra på hur de ska bete sig. Vi behöver lite tid för att lugna ned oss. Såren och upprördheten är fortfarande för stora.

En diskussion som har pågått i den anglosaxiska operabranschen, men som inte riktigt nått Skandinavien på samma sätt som #metoo, är den så kallade “fat shaming”-debatten. Allt började 2004 med Deborah Voight som blev sparkad från Covent Garden då hon inte kom i den klänning som produktionsteamet ville att hon skulle bära i en uppsättning av Ariadne på Naxos. 2014 var det dags igen. Då blev rollbesättningen i Glyndebournes Rosenkavaljéren nedsablad av kritikerna. Tara Erraught som sjöng Octavian kallades “ett knubbigt fång valp-fett” i Financial Times och liknades vid en köksa i The Independent. Rupert Christiansen i The Telegraph talade om Erraughts “oattraktiva fysik” och “bastanta hållning”.

Hur kan man resonera så? Måste exempelvis Mimí i La Boheme vara utmärglad och ha lungsot, undrar jag? Katharina Thoma funderar länge.

– För det första gillar jag inte La Bohéme, och jag har aldrig gjort en Traviata. Librettona och handlingarna ger mig ingen ingång i dramat. Det är så “manligt” att kvinnorollerna ska vara smala och svaga. Måste de kvinnliga rollerna verkligen dö? Kanske om man valde en annan ingång än lungsot och svaghet, att det kunde fungera.

– Jag har funderat mycket på varför det var så viktigt för Puccini och Verdi att de unga kvinnorna alltid skulle dö. Deras filosofi känns verkligen främmande i dag, och den är svår att förhålla sig till som regissör.

Operan som Katharina Thoma är i Stockholm för att jobba med är allt annat än enkel och traditionell. Med absurditeter, droger, sex och könsöverskridande fantasy kan verket tyckas som en dröm för en modern regissör. Det finns inget förutbestämt att rätta sig efter, inga krav på konventioner.

Är det lättare att få ett nyskrivet verk att jobba med än en klassisk opera?

– Man har ju ingen plikt att “uppfinna” något nytt. Det är en verklig befrielse att bara kunna titta på verket och skapa allt från början. Men det är också ett stort ansvar att skapa en uppsättning som publiken kommer uppskatta och kunna ta till sig även om allt är okänt. Verk som ingår i vår kanon har trots allt fått en stämpel, ett bevis, på att operan “fungerar”.


Scen från Tristessa som har premiär på Kungliga Operan imorgon. Operan är baserad på Angela Carters kultroman The Passion of New Eve från 1977. Publiken ska förflyttas till den ouppnåeliga filmstjärnan Tristessas värld och den dystopiska verkligheten i New York där den (inledningsvis) manliga huvudrollen Evelyn rör sig. Han blir senare kidnappad och tvingad till en könsoperation av urmatriarken Mother. Då förvandlas Evelyn till Eve, och handlingen rusar vidare …

 

Vad är det då som gör att Katharina Thoma älskar att jobba som regissör i en värld där sexism fram tills nu har härjat relativt fritt? En värld där manliga demonregissörer har satt sin prägel på många klassiska verk, och där hon som regissör ibland fått motta kritik som skulle få de flesta av oss att aldrig återvända till sin arbetsplats.

Den okrossbara kärleken och tilltron till konsten som en samlande kraft i ett demokratiskt samhälle går som en röd tråd genom vårt samtal.

– När man börjar jobba har man ofta förutfattade meningar, men det är härligt att bli överraskad längs vägen. Det är inte bara regissören som skapar verket, utan alla i ensemblen är beroende av ett förtroende för varandra. Med modiga artister som litar på varandra och vågar tro på en regiidé brukar det bli väldigt bra.

Nya operauppsättningar hägrar för Katharina Thoma efter månaderna i Stockholm. Liksom en professur i scenisk gestaltning vid den ansedda musikhögskolan i Würzburg som hon ser fram emot att tillträda.

Finns det någon opera du drömmer om att sätta upp i framtiden?

– En dag vill jag göra Lulu av Alban Berg. Det skulle vara spännande att visa henne inte bara som ett offer, utan att också tillåta henne att njuta av sin sexualitet. Och njuta av makten hon får genom sin sexualitet.

Jobbet som operaregissör är tveklöst en kanal för kreativitet och spännande tankearbete. Det har också blivit till en livsstil som Katharina Thoma inte skulle kunna vara utan i dag.

– När jag sitter på ett genrep är det en otrolig känsla att se det jag drömde ihop och visualiserade två år tidigare. Det finns en magi när allting kommer samman – inscenering, sångarnas konst, orkestern, scenografi, ljus. Det är en upplevelse jag inte skulle kunna leva utan.

KATHARINA THOMA

Född utanför München. Katharina Thoma är den enda i sin familj som ägnar sig åt ett konstnärligt yrke.

Utbildade sig till pianopedagog vid Musikhögskolan i Lübeck, men blev mer intresserad av operaregi. “Jag fick jobb som repetitör på högskolans operaproduktioner – jag var en jättedålig repetitör, men blev helt fascinerad av operans många möjligheter!”

Favorittonsättare J.S. Bach och Brahms. “Ingen av dem har skrivit någon opera!”

Gör på fritiden “Spelar gärna pianotrio när jag hinner.”

Aktuell som regissör för nyskrivna operan Tristessa på Kungliga Operan i Stockholm. Spelas 6 oktober – 1 november.

Visste du att Katharina Thoma är mycket språkbegåvad och lärde sig flytande svenska inför Madame Butterfly på Folkoperan 2011. Detta för att lättare kunna kommunicera med barnen i produktionen på deras eget modersmål.

 


Katharina Thomas första produktion i Sverige var Samuel Barbers Vanessa på Malmöoperan 2009 (bilden ovan, foto Malin Arnesson). ”Vilken bedrift att hitta Katharina Thoma redan i början av hennes regikarriär!” kunde man läsa i Svenska Dagbladet. Vanessa-produktionen flyttade sedan vidare till operan i Frankfurt, och i Sverige har man sedan kunnat se Katharina Thomas uppsättningar på Folkoperan och Göteborgsoperan.

About The Author