Finlands sak är inte vår när det kommer till dirigenter. Decennium efter decennium lyckas de men inte vi med att odla fram orkesterledare som når stora framgångar internationellt. I skrivande stund är siffrorna 15-0 till vårt östra grannlands fördel när det kommer till chefsdirigenter bland världens 300 största orkestrar.

Hur kan man förklara den finska framgången? Vad ska till för att våra svenska talanger ska kunna göra samma karriärer som de med en examen från Sibeliusakademien? Och hur ser det ut inför framtiden: går det att skönja någon förändring vad gäller sakernas tillstånd?

Text: Ulla-Karin Höynä

Klaus Mäkelä är det senaste tillskottet i raden av finska dirigenter. Under hösten har han tillträtt posten som förste gästdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Redan som 12-åring började han på juniorakademin vid Sibeliusakademin i Helsingfors hos professor Jorma Panula.

– Han var en stor pedagog och såg snabbt vilka som passade till yrket. Jag tror det är svårt att undervisa i dirigering, för man kan inte klona fram dirigenter. För mig kändes det naturligt att dirigera. Jag är aldrig nervös inför ett framträdande, för jag ser till att planera långt i förväg. Det är alltid begränsat med repetitionstid, så det gäller att få ut maximalt av orkestern, säger Klaus Mäkelä som även är utbildad cellist.

Helena Wessman, chef för Berwaldhallen, säger att Klaus Mäkelä besitter en väldig medvetenhet och har tydliga idéer om vad han vill. Hennes uppfattning är att finska dirigenter blir tränade i att driva sin idé och vision utan att köra över orkestern.

– Fördelen är att det inte blir några otydligheter, som musiker vet man vad man ska förhålla sig till.

Många finska dirigenter har en bakgrund som musiker och vet hur orkestern fungerar. Det tror hon också har stor betydelse.

– Hur man analyserar själva musiken är väldigt viktigt och vilka slutsatser jag drar av partituret. Men din tolkning utgår också från din person och därför är även ditt beteende otroligt viktigt, att det finns ett djup och en botten i tolkningen.

– Man kan känna direkt när det ”slår till” mellan dirigenten och orkestern, och att det är något speciellt. Det blir en kemi som det slår gnistor om, att ”vi vill ha mer” och är beredda att jobba hårt och ge allt.

Klaus Mäkelä anser att alla finska dirigenter är olika och har sin egen stil. Att en dirigent måste hitta sin egen metod lärde han sig tidigt.

– Vi uppmuntrades att se vår styrka och försöka hitta vår egen väg och kunde lära av varandra. Men vi fick själva klura ut vad vi skulle göra, även om vi fick råd och tips.

Bildresultat för klaus mäkelä
Klaus Mäkelä är från och med i höst förste gästdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester.

 

Om man ska hitta en gemensam nämnare för finska dirigenter är det Jorma Panula som förnyade dirigentutbildningen och var professor i dirigering vid Sibeliusakademin, 1973–1993. Han är idag 88 år men har fortfarande mästarklasser runt om i världen. I dag är det Atso Almila som ansvarar för dirigentklassen. Han berättar att Jorma Panula införde videotekniken och att den är ett viktigt inslag i utbildningen.

– Han ansåg att vi skulle visa vad vi ville. I dag får alla 40 minuter med orkester varje vecka. Nu i höst kommer till exempel klassen att göra sex konserter med Jyväskylä symfoniorkester. Ingen ska vara rädd för att säga om det inte känns bra eller om man inte får det att funka, då försöker vi vända det. Jag ser dirigentklassen som ett laboratorium där man provar olika saker, förklarar Atso Almila.


Atso Almila

 

Han menar att Jorma Panula hade ett jordnära synsätt och opponerade sig mot dirigent-stjärnkulten, var ”anti-maestro”. Atso Almila säger att han vill förmedla samma saker och ge studenterna verktyg och inte ändra på deras person.

Antalet finska och utländska studenter på Sibeliusakademin varierar. För närvarande finns tre finska och fem utländska studenter i dirigentklassen. I regel är de 19–30 år när de börjar studierna, men det finns ingen åldersgräns. Esa-Pekka Salonen var till exempel 17 år. Han studerade först komponering och senare i dirigentklassen, för han ville kunna dirigera sina egna kompositioner.

Sedan ett antal år tillbaka är Susanna Mälkki en av Finlands mest uppmärksammade dirigenter. För fyra år sedan blev hon chefsdirigent för Helsingfors Stadsorkester, men hon är också förste gästdirigent vid Los Angeles Philharmonic och har många internationella uppdrag, bland annat för Operan i Paris. Susanna Mälkki har dirigerat på många platser där de flesta av hennes finska kollegor inte har varit. Hon betonar särskilt vikten av de praktiska övningarna med orkester – ett tillfälle att bearbeta svåra stycken genom ”trial and error”. På Sibeliusakademin lärde man sig åstadkomma mycket på kort tid, menar hon.

– Det gällde att noga räkna ut vad vi ville göra på tolv minuter. Jag tror att det inte bara handlar om själva systemet. Det var minst lika viktigt med lärarnas feedback till varje elev, när det gällde individuella egenskaper.


Susanna Mälkki

 

Men hur förklarar man att den finska dirigentframgången varit så ihållande? En musikhögskola med en framgångsrik pedagog kan ju inte vara hela anledningen till en representation av dirigenter världen över som är fyra till fem gånger större än de andra nordiska länderna.

Något enkelt svar är svårt att ge, men när man tittar på det närmare går det att identifiera en del saker som tycks samverka.

Att Finland har ett snarlikt utbud vad gäller symfoniorkestrar och operahus med bara hälften så stor befolkning som Sverige, gör att det finns många möjligheter för en ung dirigent att få uppdrag. De många orkestrarna försöker också stödja unga dirigenter på olika sätt. Atso Almila berättar till exempel att när Esa-Pekka Salonen får beställning på ett nytt verk, vill han gärna att en ung dirigent får chansen att dirigera.

Att många finska dirigenter arbetar internationellt och kan tipsa om kommande talanger har förmodligen också stor betydelse. Kanske spelar även nationell stolthet en viss roll, att utländska influenser inte är lika viktiga och framträdande som i Sverige. Man kan göra en jämförelse med designområdet, där Finland också har en särställning. Enligt Harry Koskinen, en av landets mest internationellt kända designer, köper den ”vanliga” finska konsumenten det som är mest praktiskt och är inte särskilt intresserad av trender.

I min jakt på fler delförklaringar kontaktar jag svenska dirigenten Kerstin Nerbe, grundare av Folkoperan och som också studerat för Jorma Panula. Hon framhåller skillnaden i utbildning och de sökande som man tar in på Sibeliusakademin. Den svenska dirigentutbildningen fäster för stor vikt vid teoretiserande kunskap och väljer äldre studenter, menar hon.

– Det är viktigt att man ger utbildningen på rätt sätt, så att man utvecklas och får puffar framåt, får öva. Det ger en erfarenhet så att man står på stadigare ben och får en säkerhet som person och kan vidarebefordra energin och stödet till orkestern.

– Jag tror också att det finns en större generositet i Finland. Om man gör ett misstag är inte detta hela världen, utan man får en ny chans, säger hon.


Kerstin Nerbe

 

Alla delar inte hennes syn. Staffan Mårtensson är soloklarinettist i Hovkapellet, frilansande dirigent och ordförande för Svenska dirigentföreningen, med cirka 250 medlemmar. Han tog en master i orkesterdirigering på Musikhögskolan i Stockholm, efter en lång karriär som orkestermusiker. Han anser att den svenska dirigentutbildningen är bra, även ur ett internationellt perspektiv.

– Vi övade med skolans övningsensembler eller symfoniorkester tre till fyra gånger per termin. Någon gång i veckan med pianodirigering. Ibland hyrde man in mindre grupper av frilansande musiker. Samarbetet med landets professionella orkestrar var bra.

Staffan Mårtensson menar också att det skett en förändring på senare tid. Flera yngre svenska dirigenter har fått anställning på olika orter i landet. Det är gott om bra symfoniorkestrar i Sverige och stora möjligheter att möta olika ensembler.

– Men konkurrensen är hård. Och det är inte lätt att försörja sig som dirigent. Många kombinerar dirigering med undervisning eller andra uppdrag, säger Staffan som själv även är aktiv som solist, kammarmusiker och festivaldirektör.

Bildresultat för staffan mårtensson
Staffan Mårtensson

 

Okko Kamu tillhör den äldre generationen av det som brukar kallas »det finska dirigentundret«. Han har en lång karriär som dirigent bakom sig och har bland annat varit chefsdirigent för finska Radions symfoniorkester, Finlands Nationalopera samt dirigerat Berlinfilharmonikerna och på Metropolitan i New York.

Okko Kamu tror att grunden till den finska framgången beror på ett bra skolsystem.

– Även en avlägsen ort i Finland har en musikskola med bra lärare. Det gör att urvalet inte blir så snävt och att man inte är beroende av att bo i en stor stad.

Finland brukar också beskrivas som ett land utan en överklass eller egentliga klasskillnader, i högre grad än i Sverige. Det avspeglar sig också i kontakterna inom dirigentyrket anser han.

– Jag vet inget annat yrke som är så rentvättat från avundsjuka. Det finns inget motstånd mot unga dirigenter som vill ta sig fram. Jag tror det är svårare i länder i Mellaneuropa, konstaterar Okko Kamu.


Okku Kamu

 

Ja, vilken betydelse har egentligen den finska kulturen i det här sammanhanget? Sisu istället för jante, finnar som inte är främmande för olikheter, som är rakt på sak som inte är rädda för att tala om sin ståndpunkt. Kanske finns det en gemensam nämnare som går att koppla till de kulturskillnader som trots allt finns på andra sidan Östersjön?

Jukka-Pekka Saraste, som hör till samma årsklass som Esa-Pekka Salonen, vill tona ner denna teori.

– Jag menar att personligheten är viktigare och en stark vilja att vara musiker. Och kanske förmågan att vara självständig.

Han tror att den yngre generationen drar nytta av att det finns äldre förebilder och att det finns en vilja att föra över kunskap från den ena generationen till den andra. Många av de finska blivande dirigenterna är ganska unga.

– Som ung dirigent gäller det att vara försiktig och inte ge sig på något som man inte är redo för, påpekar Jukka-Pekka Saraste.


Jukka-Pekka Saraste

 

Det svenska undantaget som bekräftar regeln är förstås Herbert Blomstedt. 91 år gammal är han alltjämt en av världens mest efterfrågade dirigenter. Han tror det är en stor skillnad för en svensk och finsk dirigents möjligheter att få arbete.

– En svensk dirigent kan knappast räkna med att bli chefsdirigent för en svensk orkester. Man engagerar hellre en utländsk dirigent, för att man tror det är lättare att få publik på det sättet. I Finland är det självskrivet att en inhemsk dirigent får platsen, även om den är relativt blygsam, och kan växa som dirigent på det sättet.


Herbert Blomstedt

 

Kerstin Nerbe är ändå hoppfull när det gäller framtiden för dirigenter i Sverige.

– Jag hoppas att Musiksverige tar tillvara några av dess fenomenala virtuosa instrumentalister som Sverige har, som går sina egna vägar för att bli dirigenter. Ger dem uppgifter så att de inte försvinner utomlands, där de kan få fina tjänster. Vi behöver dem i Sverige.

Helena Wessman å sin sida efterlyser fler möjligheter för svenska dirigenter att få erfarenhet i olika sammanhang och på olika nivåer.

– Jag önskar att man kunde skapa en utbildningstrappa för dem för att ge återkoppling. Och stötta.

 

Finland och Baltikum i en klass för sig

Inte bara Finland kan skryta med internationella dirigentframgångar. I själva verket verkar det vara frågan om ett fenno-baltiskt fenomen – låt vara att Estlands och Lettlands höga placering på listan över chefsdirigenter per capita är kopplade till några enstaka personer (framför allt Paavo Järvi och Andris Nelsons som innehar flera chefsdirigentposter). Noterbart är Storbritanniens relativt höga placering i förhållande till andra ”klassiska stormakter” som Tyskland, Ryssland och Japan.

Tabellen utläses så här: placering/land/chefsdirigenter per miljon invånare/totalt antal chefsdirigenter

1 Estland 3,8 (5)
2 Finland 2,7 (15)
3 Lettland 2,6 (5)
4 Malta 2,0 (1)
5 Österrike 1,0 (9)
6 Armenien 1,0 (3)
7 Slovenien 1,0 (2)
8 Israel 0,9 (8)
9 Danmark 0,7 (4)
10 Ungern 0,6 (6)
11 Storbritannien 0,6 (38)
12 Schweiz 0,4 (4)
13 Bulgarien 0,4 (3)
14 Norge 0,4 (2)
15 Kanada 0,4 (14)
16 Frankrike 0,4 (25)
23 Tyskland 0,2 (20)
24 Italien 0,2 (13)
27 Venezuela 0,2 (6)
29 Ryssland 0,2 (23)
31 USA 0,1 (39)
32 Sydkorea 0,1 (6)
38 Japan 0,1 (7)

Källa: Wikipedia-sidan “List of principal conductors by orchestra”

 

 

Finska chefsdirigenter – här finns de!

Wikipedia-sidan List of principal conductors by orchestra listar 329 symfoniorkestrar med tillhörande chefsdirigenter. I skrivande stund leds femton av orkestrarna av någon med finskt pass. Listan är ofullständig, bland annat saknas några av de mindre symfoniorkestrarna som har svensk chefsdirigent (som t ex Helsingborg och Kassel). På motsvarande sätt saknas några mindre orkestrar med finsk chefsdirigent.

 

Prags symfoniorkester
Pietari Inkinen

Orchestre Philharmonique de Radio France
Mikko Franck

WDR Sinfonieorchester Köln
Jukka-Pekka Saraste

Südwestdeutsche Philharmonie
Ari Rasilainen

Kungliga Filharmonikerna
Sakari Oramo

BBC Symphony Orchestra
Sakari Oramo

 

Philharmonia Orchestra
Esa-Pekka Salonen

Minnesota Orchestra
Osmo Vänskä

Göteborgs symfoniker
Santtu-Matias Rouvali

Tammerfors filharmoniska orkester
Santtu-Matias Rouvali

Uleåborgs stadsorkester
Anna-Maria Helsing

Åbo Filharmoniska Orkester
Leif Segerstam

Jyväskylä Sinfonia
Ville Matvejeff

Finska Radions symfoniorkester
Hannu Lintu

Helsingfors stadsorkester
Susanna Mälkki

 

Vill du också ta lektioner för Jorma Panula?

Youtubesajten ”Jorma Panula shows” är en bra början. Bland annat visar mästerpedagogen hur man dirigerar Beethovens femma.

 

About The Author