Musikalisk milstolpe med en modernism som har rötter i barocken.

Det religiösa har funnits i Kent Olofssons musikaliska värld ända sedan början på tonsättarbanan. Antoniuskorset låg bakom den kryptiska titeln T. Lamentationes och var en kraftfull musikalisk version av Klagovisorna. Om han burit med sig det religiösa sedan dess har förstås en hel del annat inträffat sedan han komponerade dessa verk på 80-talet: den rätt utrerade modernismen har fått historiska djupdimensioner, ja bråddjup.

Den stort upplagda sviten Champs d’étoiles, komponerad 2008–16, är ett strålande exempel på en modernism som inte bara har rötter i barocken (och för den delen renässansen), utan som dessutom bekänner det med ljudlig stämma. Lipparella heter den stockholmsbaserade, fem man starka ensemblen som spelar nutida på gamla instrument och som har fått det mer än timslånga verket skrivet för sig.

Om redan den lite spruckna ljudvärlden är Olofssonsk visar de tydliga referenserna till den äldre musiken på den nämnda utvecklingen hos tonsättaren: gester och vändningar i melodik och harmonik talar historiska tungomål, samtidigt som Mikael Bellinis kontratenor, Peter Söderbergs teorb, Louise Agnanis viola da gamba, Anna Lindals fiol och Kerstin Frödins blockflöjter finns där klangligt.

Texter hämtade från Rilke, religiösa uppenbarelser, Rimbaud och Dag Hammarskjöld pekar på den mystiska vägen. Medan så många tonsättare idag låter sig föras in i halvkommersiell klangproduktion lyckas Olofsson öppna musiken mot helt andra världar, faktiskt det övervärldsliga. Det är en ypperlig skiva, både sett till verk och utförande.

Erik Wallrup

Höjdpunkt(er) Svårt att säga, de inträffar nämligen igen och igen och igen.

Lyssna också till Olofssons The Garden of Earthly Delights.

 

 

Kent Olofsson
Champs d’étoiles
Lipparella
dB Productions
dBCD178

About The Author