Olof Boman är just nu aktuell på Norrlandsoperan med Glucks Orfeus och Eurydike. Efter ett antal kvällar på hemmascenen i Umeå befinner sig operasällskapet just nu på turné i Sundsvall, Härnösand och Östersund. Opus träffade dirigenten som gjort succé i Tyskland och som vill få svenskarna att gilla barock lika mycket som man gör på kontinenten. 

Text Bo Löfvendahl, foto: Torbjörn Jakobsson & Romulo Correa (porträtt)

Umeå, det är hemmaplan för Olof Boman, som växte upp på Häradshövdingegatan mitt i stan och hade sin allra första operaupplevelse just på Norrlandsoperan, som då höll till i Folkets hus. Alltså gamla Folkets hus – både Norrlandsoperan och Folkets hus har fått nya byggnader sedan dess.

– Där såg jag min första operaföreställning med mina föräldrar. Det var ”Barberaren i Sevilla” och jag har ganska vaga minnen av själva föreställningen. Men jag kommer ihåg hur omvälvande det var! Jag minns känslan av att kliva in i en värld som var större, mer fantastisk och helt magisk. Sedan såg jag i stort sett allt Norrlandsoperan spelade och deras uppsättningar var länge min referens till opera och musikteater.

Familjen Boman var engagerad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, där musiken var en viktig del av församlingsarbetet:

– Det gjorde att för mig var det helt naturligt att spela piano och sjunga och framföra musik, ofta inför en publik på flera hundra personer.

Senare blev orgelspelandet en ingång i den äldre musiken. 18 år gammal började Olof Boman organistutbildningen på Musikhögskolan i Piteå, med Hans-Ola Ericsson som professor. Här hamnade han i ett musikaliskt sammanhang som var både nytt och gammalt:

– Hans-Ola spelade gammal musik – det gör ju organister. Men också massor av samtida musik, och dessutom kände han personligen både Messiaen och Ligeti.

Som organist lär man sig också kördirigering och det ledde till att Olof Boman anmälde sig till en sommarkurs i orkesterdirigering. Olof hamnade i nybörjargruppen men efter slutkonserten där alla deltagare dirigerade kom den legendariske läraren Jorma Panula, som undervisade den bättre gruppen, fram och yttrade de viktiga orden ”du ska nog söka till dirigentklassen”.

– Det passade mig bra. Jag visste att jag inte ville bli kyrkomusiker så jag började på dirigentutbildningen i stället. Men jag drömde aldrig om att dirigera stora konserter som slutar med en Mahlersymfoni och börjar med en ouvertyr och en pianokonsert. Jag märkte att jag kände mig väldigt hemma i barocken och bestämde mig för att undersöka den mer. Jag tycker om 1700-talet, jag gillar upplysningstidens estetik. Men då kändes det som om alla höll på med det sena 1800-talet. I en modern orkester är de flesta musiker fostrade i romantiken, och det gäller även de sångare som kommer ut från operahögskolan.

Till stor del handlar det om perspektiv menar Olof Boman, som anser att musikutbildningen ofta har ett bakvänt tänkande, där man från den nyare musiken arbetar sig bakåt i musikhistorien i stället för tvärtom.

– Vi kanske inte borde börja i romantiken och sedan göra små nedslag i den tidigare musiken. Man vinner mycket på att börja från början. Om vi inte utbildar musiker i rätt ordning gör vi varandra och framtidens musik en otjänst.

När han väl hade börjat intressera sig för äldre musik återvände Olof Boman till skolbänken för att studera cembalo och interpretation av tidig musik. Några skickliga dirigenter blev en viktig ingång för honom:

– Jag lärde känna William Christie och fick upp ögonen för den här världen, som är så otroligt mycket större i resten av Europa än vad den är i Sverige. Med honom och Upplysningstidens orkester hade jag riktiga aha-upplevelser. Och i samma veva började jag arbeta lite grann i Tyskland där jag fick hoppa in för René Jacobs. Då började det ta fart och jag bestämde mig för att flytta till Berlin.

I Tyskland har Olof Boman därefter haft en stor del av sin karriär. I februari pendlade han under fyra veckor mellan Umeå och Bremen, där han dirigerade ”Lucia di Lammermoor”.
Han ser fördelar med att kombinera bägge ländernas musikliv:

– I Tyskland är musiken en så självklar del av en stads kulturliv. Det finns så många operahus, kulturtempot är väldigt högt och de har hög produktivitet. De har också en välvillig inställning till oss skandinaver och uppskattar vår förmåga att skapa närhet och intimitet med publiken. I början kan de vara skeptiska, för de tror inte att man kan vara seriös och samtidigt ha kul och arbeta i en lättsam anda. Och oseriös är det värsta man kan vara i Tyskland! Det värsta man kan vara i Sverige är pretentiös. Men om tyskarna ser att man behärskar det man gör, då älskar de att det samtidigt får vara avspänt och i en öppen anda. Svensk och tysk kultur kan få ett väldigt gott äktenskap om vi lyckas få till de här samarbetet.

 

»I början kan de vara skeptiska, för de tror inte att man kan vara seriös och samtidigt ha kul och arbeta i en lättsam anda. Och oseriös är det värsta man kan vara i Tyskland!«

 

Så vad kan öka intresset för barockmusik i Sverige?

– Bra sceniska föreställningar. Mozart och Händel är 1700-talets bästa operatonsättare. Varför spelar vi Mozart men inte Händel? Jag tycker vi ska presentera de operorna på våra scener, med tidstroget musicerande men up-to-date. Så publiken får komma i kontakt med den här musiken.

Ett nyckelord i sammanhanget är HIP, Historically Informed Performance.

– Man har ett historiskt informerat musicerande som grund, det gäller inte bara instrumenten, utan också gestiken och estetiken. Det som gör att musiken kan leva!

Och så är förstås rytmen viktig i barockmusiken. Man måste tänka både HIP och beat:

– Det ska finnas ett beat som går hela tiden, över det är man fri att musicera. Men man ruckar inte på tempot. Och det gäller att se det som en frihet och inte en begränsning. Barockmusiken har en del gemensamt med vår tids popmusik i det avseendet. Och glöm inte att på den tiden var det samma musiker som spelade på konserter och till dans.

 

»Barockmusiken har en hel del gemensamt med vår tids popmusik. Glöm inte att på den tiden var det samma musiker som spelade på konserter och till dans.«

 

Olof Boman tror mycket på festivaler som till exempel blandar musiken med dans och andra uttryck och visar hur den kan tala till oss i dag.

– Men det ska vara på så hög nivå som möjligt och med så låga trösklar som möjligt. Är det inte dags att plocka fram alla musiker på internationell nivå som vi har i vårt land och lyfta fram unika miljöer som Drottningholmsteatern och Confidencen?

Olof Boman vill också visa allt spännande som händer inom den svenska folkmusiken, med artister som till exempel Lisa Rydberg, Lisa Långbacka, Lena Willemark och Gunnar Idenstam. Kanske låta dem möta tidig musik-experter som cellisten Mime Brinkmann och lutenisten Jonas Nordberg?

– Det är i gränslandet det händer, och vi ser hur gränserna håller på att luckras upp. Det blir en mix, och vi kommer att möta mycket mer av det i framtiden.
Under senare år har det för hans del blivit mycket belcanto med Donizettioperor som ”Lucia di Lammermoor” och ”Maria Stuarda”:

– Den perioden är så intressant. Jag trivs jättebra i belcantotraditionen. Det är så tydligt hur olika stilar hänger ihop, hur den ena fortsätter där den andra slutar. Rossini kommer efter Mozart och Donizetti kommer efter Rossini. Långsamt växer nya ideal fram. Över huvud taget tycker jag den tidiga romantiken är otroligt spännande, så den vill jag undersöka mycket mer framöver.

Namn Olof Boman
Ålder 44
Bor Malmö
Aktuell som dirigent i operan Orfeo & Euridice på Norrlandsoperan. Föreställningen besöker Sundsvall, Östersund och Härnösand i perioden 7-17 april.
Favoritcitat «Det vi inte kan – det är det som är konsten» (Torgny Lindgren)

About The Author