Nog ser han ut som en barockstjärna, Jonas Nordberg, när han intar scenen med sin teorb. Den långa lutan är ungefär lika lång som han själv: 1,91. Möt en lutenist som gjort dansen till sin och som inte drar sig för att utmana normer om vad man får och inte får inom den tidiga musiken.

TEXT BO LÖFVENDAHL FOTO PETER KNUTSON (STUDIO), CHRISANDER BRUN (UTOMHUS) & KARL GABOR (KONSERTBILD)

Jonas Nordberg slog igenom med en musikvideo på Youtube. Där sitter han 25 år gammal i koret på Vätö kyrka och spelar 1600-talsmusik av Robert de Visée. När detta skrivs har filmen hittills visats 1 299 430 gånger på Youtube.

Men det var för nästan tio år sedan och mycket har hänt sedan dess.

I dag bor Jonas Nordberg på Fredsgatan i Sundbyberg, tillsammans med Bente Rolandsdotter, scenograf och kostymskapare. Det syns i bokhyllan där de har hälften var – till vänster står ”The lute in Britain” och till höger ”Extreme beauty in Vogue”.

De blev ett par efter att ha arbetat tillsammans i Vadstena 2013 med den fria operagruppen Operabyrån och ”Kurtisanen och kärleken”, en föreställning som byggde på musik av den venetianska 1600-talstonsättaren Barbara Strozzi.

De inspirerar hela tiden varandra, säger Jonas Nordberg:

– Hur man berättar historier med kläder, det är ett ständigt pågående samtal vid detta köksbord. Vackra kostymer kan få mig att gå upp en timme tidigare!

 

Men i garderoben bredvid ryms inte så mycket kläder, där står lutfodralen på rad. Åtta olika lutor och historiska gitarrer samt en elgitarr ingår just nu i samlingen. Många av instrumenten är byggda av den svenske lutbyggaren Lars Jönsson i Huddinge.

Den första lutan som Jonas Nordberg håller fram är en kopia av ett italienskt originalinstrument från tidigt 1600-tal.

– Instrumenten och deras klang är det som inspirerar mig mest i solorepertoaren. Jag jobbar så otroligt mycket med tonbildningen. På lutan sker den med fingertoppen eftersom vi inte använder naglarna som gitarrister, säger Jonas Nordberg och tittar på sina långa, smala fingrar – Horowitzfingrar kallar han dem.


Jonas Nordberg gillar att röra sig i olika musikaliska gränstrakter och då och då lämna huvudfåran tidig musik.
–När man verkar i ett fält som är ganska akademiskt och nischat är det välgörande att ibland komma ut ur det.

 

 

Men han började en gång med gitarr, på kulturskolan hemma i Bromma, där han växte upp på 90-talet. Även på gymnasiet i Södra Latin var det klassisk gitarr som gällde, men han fick också väldigt försiktigt prova på luta som biinstrument. Sedan blev det sex års utbildning på Mozarteum i Salzburg.

– Väl där började jag intressera mig mer och mer för den tidigare musiken och på gitarr spela musik som ursprungligen var skriven för luta: Dowland, Bach, Weiss. Jag kom i kontakt med lärare och musiker som pratade om uppförandepraxis och spelsätt och så fick jag låna en teorb. Sedan har det bara skenat i väg.

 

När Jonas Nordberg hade fastnat för gamla instrument släppte han den moderna gitarren helt. Han spelade sitt masterprogram till hälften på teorb, till hälften på en kopia av en tidig 1800-talsgitarr. Därefter följde tre års lutastudier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

– Följden av att byta instrument var att jag hamnade i ett sammanhang där instrumentet spelar en jättestor roll. Det som händer är att man blir så otroligt efterfrågad. Helt plötsligt är folk intresserade av ens musik i stället för att man hela tiden behöver be om lov.

 

2010 gjordes så den där videon i Vätö. En av dem som såg den var koreografen Kenneth Kvarnström, som kom att bli en av de personer som Jonas Nordberg har påverkats mycket av.

– Det första verk vi gjorde var en stor produktion med mig, en stråkkvartett och en pianist. Det var en ömsesidig fascination. Vi skyggade först lite för varandra, vi var bägge så imponerade av varandras arbete. Men utifrån det utvecklades en vänskap och ett väldigt nära samarbete i flera år. Vi gjorde verk där jag spelade tidig musik kombinerat med nyskriven. Och så gjorde vi en föreställning där det bara var han och jag.

Hur var det att börja dansa?

– Det hade jag inte alls gjort tidigare. Och Kenneth hade heller aldrig jobbat med icke-skolade dansare. Det var ett jättelyxigt sätt att lära sig. Vi hade otroligt mycket reptid och min solorepertoar utvecklades enormt under den tiden. Jag fick också spela på stora scener och träffa en annan publik, en danspublik.

Jonas Nordberg berättar att de ofta hade publiksamtal och andra kringaktiviteter.

– När man verkar i ett fält som är ganska akademiskt och nischat, som tidig musik, är det välgörande att komma ut ur det. Sedan kan man gå tillbaka när man börjar sakna de där som var lite för initierade. Jag värdesätter nördkvalitet väldigt mycket! Men jag tycker också väldigt mycket om när man sätter ihop två saker som kanske inte naturligt går åt samma håll. Då är det större sannolikhet att det uppstår något större.

 


Jonas Nordberg är i sommar aktuell i inte mindre än tre produktioner på Confidencen. Den 10 augusti ger han en solokonsert tillsammans med Marika Lagercrantz.

 

 

Jonas Nordberg nämner fyra personer som han tycker särskilt mycket om att jobba med. Kenneth Kvarnström är en av dem, en annan är franska Nathalie Stutzmann, altsångerska och dirigent. Tillsammans med henne och hennes ensemble Orfeo 55 har han turnerat över hela världen.

– I Asien framträdde vi på jättekonserthus med 1500–2000 platser. Jag sticker alltid ut i de sammanhangen. Det första jag märker när jag kliver ut på en scen är att alla tittar på mig. Man har alltid en speciell roll som lutenist, jag syns, för jag är ensam med ett så stort instrument och sitter alltid längst fram på scenen.

 

En annan själsfrände har blivit brittiska sopranen Ruby Hughes. De blev sammanförda på Lockenhausfestivalen 2013 där de skulle göra en recital och Jonas Nordberg sökte upp henne i London.

– Jag minns fortfarande första gången jag mötte henne i London. Jag kom dit lite trött, med många instrument att bära, och skulle repa Dowlandsånger. Jag blev helt tagen av hennes röst, så där som man nästan bara kan bli av röster. Det var ett otroligt stort ögonblick.

Tillsammans med Ruby Hughes och cellisten Mime Jamahiro Brinkmann gjorde Jonas Nordberg ”Heroines of love and loss”, en skiva med musik av fyra kvinnliga 1600-talskompositörer som blev en stor framgång.

 

Jonas Nordberg är fast rotad i den tidiga musikscenen, men han tycker också att det är viktigt att ha plats för andra genrer:

– Jag tycker väldigt mycket om att min karriär nu är en blandning av jättestora scener och lite mer undergroundprojekt.

Han nämner sin senaste själsfrände, gambisten Liam Byrne.

– Vårt samarbete började med att jag hörde honom spela ny musik, skriven speciellt för honom. Det var i en liten krypta, han hade glömt sin kostym och satt i basketshorts och spelade ny musik för viola da gamba och laptop. Det var så många paramterar som var rätt för mig. Han är en sån som lämnade tidig musik-världen för att han var lite trött på navelpillet och började jobba med nya tonsättare.

– Samarbetet med Liam har långsamt fått växa fram under en period när mitt liv var flängigt och hans också. Att jobba fyra timmar med åtta takter i en saraband av Marais, det var helt magiskt för mig!

På senare tid har samarbetet resulterat i konserter, men sällan i den tidiga musikens traditionella lokaler.

– Först var det olika konstmiljöer i Berlin, scener för ny musik, gallerier, före detta butikslokaler. Där fanns inte en enda person som hade hört tidig musik förut. Nu gör vi större saker, förra månaden en konsert för BBC och senare i sommar en i Bourgogne. Men viktigast av allt är det där arbetssättet: att vi gör det av lust, utan stress.

 

Det finns mycket som skulle kunna göras för att öka intresset för tidig i Sverige, anser Jonas Nordberg.

– Jag tror att vi behöver rekrytera fler studenter till utbildningen – den enda heltäckande som finns är ju på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Den är minimal just nu och de sökande håller ofta inte tillräckligt hög nivå. Vi står där med ett fält som håller på att utarmas.

Han jämför med Frankrike, där det finns klasser med cembalo och luta redan i motsvarigheten till kommunala kulturskolan.

– Nästan ingen cembalist i Frankrike kommer från pianostudier. De har börjat med cembalo redan i tidig ålder. Cembalon, le clavecin, är visserligen en sorts nationalinstrument i Frankrike, men det säger ändå otroligt mycket om instrumentets ställning. Jag har kolleger som undervisar 15 barn i luta! Det kanske jag inte skulle göra själv men jag älskar att det finns någon annan som vill.

 

En annan skillnad som Jonas Nordberg påpekar är att när han spelar i Europa är det ofta i de moderna konserthusen, på institutioner där det finns pengar – och stor publik.

– Jag är kritisk mot hur lite de svenska konserthusen programlägger den tidiga musiken. De har ändå ett ansvar att släppa in oss så att vi kan få möta deras publik. Och det har gått jättebra med de ensembler för tidig musik som finns inom symfoniorkestrarna i Stockholm och Göteborg. Men man måste också ge mer plats för gästspel. Så fort vi har internationella artister som Ton Koopman, Jordi Savall, Emmanuelle Haïm kommer det publik.

– Svårigheterna ligger inte i musiken. Vi behöver inte vara rädda för att folk inte förstår, vi behöver inte förklara. Så fort vi har chansen att spela kommer publiken.

 

 

Fritid med skivstång

Jonas Nordberg har en hobby som han ser som en undergroundrörelse, ungefär som tidig musik: tyngdlyftning. Alltså OS-sporten med ryck och stöt, inte som gymträning.

– Det finns en tyngdlyftningshall högre upp på gatan, där jag är medlem. Det är väldigt kul, på många olika sätt och precis som tidig musik innehåller det en stor dos nördighet. Och så är det en tekniksport – damer som väger 50 kg kan lyfta tre gånger sin egen kroppsvikt över huvudet.

Hur kom du in på denna ovanliga sport?

– Ja, det är avdelning nördiga hobbies. Ungefär när jag började dansa med Kenneth Kvarnström började jag med kombinationsträningen crossfit, som var en träningsfluga då. Men när jag sedan flyttade till Sundbyberg testade jag att renodla. Jag tycker väldigt mycket om att få vara del i ett annat sammanhang där jag träffar folk i alla åldrar och från så många olika länder.

Hur tungt lyfter du?

– Jag har gjort 110 i stöt och 90 i ryck. Men jag har gjort 200 kg i marklyft, när man bara lyfter vikten ungefär till knäna. Man lyfter mest med benen i tyngdyftning, man får enorma ekstammar till lår och oxstarka ryggar. Skorna åker med i resväskor runt om i världen, men i praktiken blir det inte så mycket tränat på resor.

Har du tävlat också?

– Jag tävlade två gånger förra året. Jag kom i princip sist, men det var sekundärt. Det intressanta var hur otroligt nervös jag blev. Om jag är nervös inför konserter finns det en tydlig korrelation till hur förberedd jag är. Är jag inte tillräckligt förberedd blir jag nervös, har jag gjort allt jag kan är jag väldigt lugn och trygg. Problemet med tyngdlyftningen är förstås att jag är katastrofalt oförberedd. Då spelar det ingen roll att det egentligen är oviktigt. Mitt yrkesliv består i att jag ska prestera, och då kan jag inte stänga av den känslan här.

 

 

Jonas Nordberg

Yrke Lutenist
Född 1985
Utbildad vid Mozarteum i Salzburg och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm
Bor i Sundbyberg
Aktuella föreställningar och konserter (i urval) Confidencens operafestival i augusti, Bach à voix basses (Nathalie Stutzmann), Strozzi in love, Sångfågeln med Operabyrån i september. För alla konserter, besök jonasnordberg.com.
Aktuella skivor Intavolatura di chitarone, musik av G G Kapsberger (kommer på Bis till hösten), Heroines of love and loss (Ruby Hughes, Mime Yamahiro Brinkmann)

 


Jonas Nordberg och Ruby Huges under en spelning på kammarmusikklubben Förstapakett.

 

 

 

About The Author