Beethoven besökte själv aldrig Sverige. Men hur gick det till när hans musik kom hit – från det att den var helt okänd till dagens ställning som den mest spelade?

Frågeställningen utgör huvudämnet i Anders Gabriel Sundströms inträngande monografi Beethoven i Sverige som nyligen kommit ut på Gidlunds förlag. Sundström är lektor vid Ålands musikinstitut i Mariehamn och med hjälp av opublicerade manuskript, 23 tidskrifter, 36 dagstidningar, tv-program och en imponerande mängd sekundärlitteratur tecknar han en samlad bild av Beethovens position i Sverige, den fylligaste framställningen hittills.
                     
PREMIÄR I VÄRMLAND

Det första Beethoven-spåret kommer från värmländska herrgårdar på 1790-talet: hans första opusnumrerade verk, de tre pianotriorna op. 1 och de tre pianosonaterna op. 2, komponerade i Wien 1793-95. År 1805 äger så den allra första offentliga konserten med musik av Beethoven rum i Sverige: Det är den omåttligt populära Septetten för blåsare och stråkar op. 20 (1800) som framförs av musiker ur Kungliga Hovkapellet, Sveriges vid denna tid enda professionella orkester.

Recensioner spelade länge en förhållandevis liten roll. Den första med verk av Beethoven kom 1810 i Journal för Litteraturen och Theatern, troligen gällde det 2:a symfonin. Recensenten ansåg att ”Symfonien af Beethoven är ej utan förtjenst, ehuru kanske litet osammanhängande.” Till det fåtal som inte uppskattade Beethovens musik hörde J. Chr. F. Haeffner som blev hovkapellmästare 1795. Hans husgudar var istället Bach, Händel och Gluck. Förmodligen ansåg han den revolutionäre Beethovens musik alltför påträngande och personlig.

En genre som spelade en stor roll – i synnerhet i landsorten som saknade professionella orkestrar – var olika kammarmusikarrangemang av populära orkesterstycken. Bland annat får vi veta att ”redan före 1820 inköpte Musicaliska Sällskapet i Jönköping Beethovens två första symfonier i arrangemang för kammarensemble.” Vi blir även upplysta om att det första framförandet av en pianokonsert av Beethoven i Sverige – den tredje – ägde rum år 1813 med Ferdinand Ries, tonsättarens bäste elev, som solist. Eftersom Ries betydde mycket för musiklivet i Stockholm, ägnar Sundström hela 20 sidor åt honom.
                     

Jungfrulig mark beträder författaren när han nämner Geijers personliga Beethoven-referens: den stora Fantasin i f-moll för piano, som skalden komponerade under sin vistelse i England 1810. ”Detta härliga tolv minuter långa musikstycke har aldrig publicerats. (…) Det förtjänar att återuppväckas och tas upp i konsertlivet.”

FEMMAN OCH NIAN SÅGAS

Överlag fick mästarens musik positiva recensioner, i den mån som sådana nu skrevs. Men när Hovkapellet framförde den svenska urpremiären av Ödessymfonin (1829) fick denna musik recensenten att kalla kompositören för ”bisarr”. Och när första svenska framförandet av 9:e symfonin (1834) recenserades, hånades verket av delar av pressen och publiken. Länge såg man med respekt på de tre första satserna, men man accepterade inte den sista. Louis Spohr kallade den ”smaklös” och ”monstruös”. Även mottagandet av första uppsättningen av Fidelio på svensk mark (1832) var ljumt, och det skulle det dröja hela 33 år innan man tog upp operan igen.

”När första svenska framförandet av 9:e symfonin recenserades, hånades verket av delar av pressen och publiken. Länge såg man med respekt på de tre första satserna, men man accepterade inte den sista.”

Från 1870-talet börjar en kontinuerlig ström av uppslagsverk och musikhistoriska böcker att publiceras på svenska. Den första stora boken skrevs av Tobias Norlind år 1924. Den mest omfångsrika biografin har författats av Åke Holmquist (2012, 1000 sidor). Även i den svenska skönlitteraturen har Beethoven fått sin plats. Två exempel är Strindberg som skriver i ett brev till Harriet Bosse (1908): ”Och jag har diktarlust, god mat och Beethoven!” och Selma Lagerlöf som I Gösta Berlings saga (1891) ger prov på sin djupa förståelse av musik. Kapitlet Fru Musica är en hyllning till Beethoven.

Faktakollen i Beethoven i Sverige är mycket god, en prestation bara det! Jag noterar bara ett fel: Den sista stråkkvartetten skrev Beethoven inte 1810 utan 1826. Med stor sakkunskap och ”glödande beundran” har Anders Gabriel Sundström åstadkommit den ultimata monografin om Beethoven i Sverige, den är helt enkelt all inclusive.

Folke Freund

 

 

FAKTA


Beethoven i Sverige. Från bisarr mästare till folkkär Ludwig.  
Anders Gabriel Sundström
Gidlunds Förlag
Inbunden 452 s.
Utgivningsår 2016
ISBN 978-91-7844-945-3

 

About The Author