Carlhåkan Larsén har sett Faust i Umeå – en blandad upplevelse med fokus på det kvinnliga.

Doktor Faust som litterärt motiv har åldriga anor. Men med Johann Wolfgang von Goethe kom en höjdpunkt. Diktaren sysslade länge med stoffet. Till sist utkristalliserade sig en tragedi i två delar, Faust I och Faust II. Den sistnämnda avslutas med en ”Chorus Mysticus” med de ryktbara raderna om ”det evigt kvinnliga”, som för oss vidare: ”Das Ewig Weibliche zieht uns heran”. Vad det skall betyda har tolkare och tänkare brytt sina hjärnor med redan före 1832, då Goethe nedlade sin faustiska penna.

Regissören Eva-Marie Melbye har satt ljuset på ”det kvinnliga” i sin tolkning på Norrlandsoperan, där hon gör Margareta till föreställningens nav och förnyar hennes psykologiska status. Goethe skulle nog ha förvånats.

Margareta är en komplex roll: naiv fromhet blandas med och växer till en jordisk passion som överväldigar henne. Den för henne till den katastrofala belägenheten som ensam och övergiven mor. Den utstöttas position i det samhälle hon tänks leva i får till följd att den olyckliga modern bringar barnet om livet – en omtöcknad själs totala förtvivlan. Margaretas lidelse och temperament gestaltar Sabina Bisholt helgjutet och skiftningsrikt. En prestation som väl får karakteriseras som ett genombrott i stor stil.

 

”Margaretas lidelse och temperament gestaltar Sabina Bisholt helgjutet och skiftningsrikt. En prestation som väl får karakteriseras som ett genombrott i stor stil.”

 

Men Faust då, den frustrerade doktorn som, trött på allt, säljer sin själ till Djävulen mot löftet att få fira outsägliga orgier i kärlek och skönhet? Han ter sig tämligen blek. Tenoren Yinjia Gong har ingen stor repertoar i fråga om scenisk uttrycksfullhet och hans olika röstlägen har än så länge ingen riktig gemensam nämnare. Men när vi nalkas slutscenens desperata utspel imponerar han dock med sin imponerande höjd och glödgade intensitet.


Marguerite – Sabina Risholt och Faust – Yinjia Gong. Foto: Micke Sandström 

Tredje huvudpart i dramat är Djävulen, Mefistofeles. Kosma Ranuer framträder som en snitsig lebeman i snobbgestalt. I sin desillusionerade cynism vet denne salongsdemon vad han förmår; det gör han med sliskig auktoritet, rutinerat och med rätt röstkaraktär.

Solgerd Isalv sprider som Siebel, den besvikna svärmaren i Margaretas närhet, en begriplig vilsen värme. Margaretas bror Valentin, som drar ut i krig, har Gounod haft en särskild fäbless för när det gäller det vokala. Hans bön i andra akten bärs av oemotståndlig melodisk inspiration, och Hannes Öberg väcker med sin lyskraftiga höga baryton sympati och förhoppningar för framtiden.

Detta om sångarna. En betydande musikalisk prestation gör Norrlandsoperans orkester under Eric Solén. Inledningens mjuka frasering och den nyansrika dynamiken lovar gott, och löftena infrias utan större undantag under premiäraftonen. Kören är energisk, den skall ju också både illustrera karsk soldatanda och häxladdad Blåkullakänsla. Gounod är bäst som lyrisk melodiker, det storslaget flotta kan slå över i banalitet när han inte håller sig i skinnet.

Scenografin och ljusdesignen lyfter sig ibland till utstuderade, estetiskt läckra poänger. Men lika ofta hamnar insceneringen i otydliga och undanglidande effekter som fördunklar mer än de förklarar. Man kan inte avläsa vad det är för skuggor som kravlar upp ur scenens djup – därmed förångas både den fysiska och den metaforiska innebörden.

Markanta undantag finns: soldaternas hemkomst – samma trosvissa patriotism i text och körstämmor, men på scenen vacklar där in en armé i upplösning, svårt blesserad och invalidiserad, mer död än levande. Det är brutalt tydligt. 

Den andra pregnanta scenen hör hemma i en liknande genre – Walpurgisnatten med spökstämning och infernaliska groteskerier och dans på avgrunden. Ett mer djuriskt än mänskligt upptåg, iscensatt av den slipade Mefistofeles och befolkat av obscena och förvridna varelser. Inte undra på om den svårt prövade Marguerite förlorar besinningen och själens hälsa och faller ned i ett alldeles eget, personligt inferno, som också är koreografiskt gestaltat. I den mardrömmen blir Marguerites brustna förstånd en oundviklig följd.

Faust i Umeå kan summeras som en blandad upplevelse. Vissa frågetecken rätas inte ut till utropstecken, men man kan ändå lätt känna beundran för stora delar av Norrlandsoperans samlade prestation.      

Carlhåkan Larsén


NorrlandsOperans kör och barnkör. Foto: Micke Sandström

 

OPERA

Faust
Norrlandsoperan, Umeå, premiär 5.10

Musik Charles Gounod Libretto Jules Barbier och Michel Carré. Dirigent Eric Solén Regi Eva-Marie Melbye Scenograf Marcus Olson Ljus Kerstin Weimers Mask och peruk Angelica Ekeberg Koreografi Amanda Arin I rollerna Yinjia Gong, Kosma Ranuer, Sabina Bisholt, Solgerd Isalv, Hannes Isberg, Susanna Levonen, Fredrik Essunger Dansare Maria Jonsson, Andreas Resar.

About The Author