Beethovens gestalt är svårfångad. Vinkeln som du betraktar honom ur avgör bilden som visas upp. Carlhåkan Larsén har tagit fram förstoringsglaset för att urskilja detaljerna hos en mångbottnad person och konstnär.

 

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN


En hållbar metafor

Ett ord som ofta används för att karakterisera Beethoven är titan. Men vad står egentligen den antika glosan för? Vad kan en titan vara? Mytisk gigant, något mystiskt jättelikt?

Titanerna var kända för sin kraftutveckling, och den hade ett syfte: de försökte använda sin titaniska aktivitet för att omvälva och bygga nytt. De fungerade som Antikens mytiska revolutionärer.

Och Beethoven önskade – i princip, åtminstone – kullkasta rådande ordning i det samhälle han föddes in i. Han ville gärna ta till vapen mot ett hav av kval och gick i bräschen mot förtryckets vrånghet och övermodets hån. Han liknade därmed en titan: himlastormande och övermänskligt kraftfull. På det konstnärliga planet, men knappast på det politiska, gick han segrande ur kampen.


Beethoven i porträttmålaren Karl Jägers (1833–1887) tolkning.

 

Intakt inre öra

Bilden av Beethovens karaktär och särprägel innehåller ett fång av disparata ingredienser. Först som sist kan man konstatera det självklara: att Beethovens hörselsjukdom, som visat sig redan hos trettioåringen och eskalerat till total dövhet när han var femtio, påverkade hans sätt att umgås med yttervärlden. Den innebar en avstängning av både musik och umgänge. Någon glitterpinne hade Beethoven väl aldrig varit, trots en böjelse för burlesk humor. Men nu tog hans sociala mönster skada. Sällskapsmänniskan blev misantrop.

Det inre örat fungerade förvisso: Beethoven kunde komponera men inte höra vad han skrivit ner för vidare bearbetning. Han fick sluta uppträda som pianist och det finns dystra berättelser om hans tillkortakommanden som orkesterledare – musikerna måste bortse från den dirigerande kompositören som hamnade i otakt!

Men han försökte hålla modet uppe i bedrövelsen: ”Jag skall höra i himlen” är ett ofta citerat uttalande som tillskrivs Beethoven. Kontakt med yttervärlden upprätthölls genom skrivna frågor och svar i de så kallade konversationshäftena, varav åtskilliga är bevarade, uttydda – och friserade!

 

Ludwig den odräglige …

På ett vardagligare plan kan konstateras att Beethoven inte bara kunde kallas titan utan också grobian. Inga eleganta manér, ingen hovmannamässig polityr. Hans familjemiljö i Bonn bestod inte av dygdemönster. Fadern var musiker, en brutal pedagog som försökte piska Ludwig till förkovran i hopp om att alstra ett underbarn. Hemmet var dysfunktionellt, kort sagt. Fördärvligt mycket alkohol. I sina kretsar i Wien var Beethoven sedermera trägen gäst i vinstugor och värdshus, tillika generös.

Takt och ton må ha varit musikaliska termer för Beethoven. Men de var inga ledstjärnor i sällskapslivet när han väl etablerat sig i den österrikiska aristokratin. Han var häftig, burdus, oförskämd, skrämde bort sitt tjänstefolk och prövade sina vänners tålamod. Publiken i Wien kallade han pack. Han demonstrerade en blandning av ödmjukhet (när så absolut krävdes) och grandios hybris: en bipolär tonsättare som spred grova skämt och riskabla invektiv omkring sig. Beethovens humor kan beskrivas som ett skämt med den tragiska masken bakom ryggen. En kontrastbild av ”Det upphöjda”.

Hjalmar Gullberg har i dikten ”La han sig på pianot?” skildrat en vardaglig situation:

Måste möbeln först gå i bitar
innan man fick fred?
Fin herre!
Var går gränsen mellan pöbeln
och hans klass?

En gång skrek jag: Vet hut, herrn!
Men han snodde förbi mig
utan ändring av en min.
Jag heter Meyer. Det var vi som bodde
en våning under Beethoven i Wien.


Den första rockstjärnan? Ett av screentrycken i Andy Warhols berömda Beethoven series (1987). Ursprungsbilden är Joseph Karl Stielers berömda porträtt från 1820 och noterna som syns är inledningen till tredje satsen i Månskenssonaten.

 

… som visste sitt värde

Egentligen var Beethoven elitist. Samtidigt: alla som träffade honom och konverserade om lämpliga ämnen fann honom originell och intressant. Det gällde även personer ur de högsta kretsarna. Hos ärkehertig Rudolf, kejsarens bror, var han befriad från hovceremonielet. Det gick helt enkelt inte att tvinga in Beethoven i acceptabel salongston. Men klaveret behärskade han med gudomlig inspiration. Han var stolt i sin yrkesroll och visste sitt värde. Han var konstnär med högre kallelse, inte någon underhållningsapa. Han ville inte kallas Tonsetzer, han var Tonkünstler. Och Beethoven var inte den som åt i köket efter att ha spelat i salongen.

Kompromisser kunde ändå inte undvikas. Han mottog ansenliga summor i understöd från aristokratiska gynnare och fick nedlåta sig till att åstadkomma ett och annat musikstycke på beställning – penningnöden hade ingen lag. Beethoven kunde med sina förlagsaffärer säkra en betydande inkomst. Som förhandlare skall han ha haft hårda nypor. Ekonomiska kriser kunde tidvis plåga honom, men han dog tämligen välbärgad.


Beethoven filade på teman över långa perioder, inte sällan under promenader.

 

I tidens politik

Beethovens politiska patos speglas i attityden till Napoleon och till revolutionen i Frankrike. Under 1790-talets senare år närmade han sig den franska kulturen med stort intresse. Det gällde inte minst 1789 års slagord – frihet, jämlikhet, broderskap – men också den musikkultur, med Marseljäsen på läpparna, som speglade det revolutionära behovet av hjältedyrkan och triumfmarscher. Beethoven hyste planer på att flytta till Paris, men därav blev intet.


För majoriteten av lyssnare är lilla Für Elise kvintessensen av Beethoven. Inte särskilt storvulet, det medges. Men när tyska musikforskaren Christine Eichler nyligen analyserat saken kan resultatet komprimeras: en ”monumental” miniatyr.

 

Napoleon och Goethe

Beethovens förhållande till Napoleon förändrades 1804. Då tillstötte en för Beethoven oacceptabel omständighet: Napoleon krönte sig till kejsare. Därmed rasade förtroendet.

Tredje symfonin skulle ha tillägnats Napoleon. Men slutligen stadfäste upphovs-mannen namnet Sinfonia eroica med tillägget ”Till minnet av en stor man”. Idolen hade degraderats: Beethoven såg inte längre en upplysningshjälte, bara en svekfull, äregirig typ. Han ville helst behålla respekten för den unge idealisten.

En annan berömd person som Beethoven mötte var Johann Wolfgang von Goethe. Denne uttalade sig uppskattande om Beethoven: ”Mera samlad, energisk och innerlig har jag ännu inte sett någon konstnär”. Någon varaktig förbindelse etablerades inte. Den seriöse tonkonstnären tyckte att Goethe var alltför mycket hovman, alltför mjuk i ryggen för att stå på rättrådighetens barrikader. ”Han vore ju så mycket mera värd än furstefjäskarna med hög rang.” Sannolikt ogillade Goethe den kommentaren. De träffades bara en gång.


Goethe blev smått skräckslagen när han hörde Beethovens femma. ”Det är som om huset skulle rasa samman över oss”, lär han ha sagt.

 

Plats för geniet!

Man kunde rädda den djärve nydanaren genom att utnämna honom till romantiker! Tidsandan vände och den litterära strömning som brukar kallas Sturm und Drang banade väg för ökad affektladdning och genikult. Nu väntade den högtflygande ”framtidsmusiken” som Wagner kom att förkunna. ”Jag tror på Gud och på Beethoven” bekände han.

Författaren E T A Hoffmann trädde tidigt in som främjare av Beethoven genom sin spontana förståelse för geniets outgrundliga vägar: ”Musiken är den mest romantiska av alla konstyttringar; man kunde till och med hävda, att den allena är äkta romantik” hette det i en av hans texter. Beethoven blev själva sinnebilden för den geniale romantiske kompositören – originalitet och individualitet som inte följer utan skapar nya former och följer egna impulser.

Med detta sagt blir begreppet titan helt begripligt. Beethoven blev själv en myt, ett föremål för kultisk beundran. Det skall sägas att han själv gärna bidrog till legendbildningen.

 

En estetisk revoltör

Tonsättarens och den improviserande pianistens rykte steg häftigt under genombrottsåren. Hans spel framlockade skiftande omdömen: briljant, överraskande, resolut, eller ”konfyst oväsen”. Känsla och uttryck var viktigare än teknisk perfektion. För mycket var inte tillräckligt när det gällde känsloenergi.

Så länge Beethoven höll sig till klassiska mönster och vedertagna regler var allt gott och väl. Men då han avvek från de upptrampade stigarna och kom in i vad som brukar klassificeras som ett tredje skede i den kreativa utvecklingen lämnade tonkonstnären många av sina följare bakom sig. Han blev en obegriplig gränsöverskridare. Han hade tappat sans och måtta och hans mentala hälsa ifrågasattes.

När Beethoven inte längre kunde beskrivas som klassicist av Mozarts och Haydns kaliber tröt sympatierna. Få förstod de sena pianosonaterna, för att inte tala om stråkkvartetterna.


Franz Liszt urskilde i Beethovens liv tre skeden: ynglingen – mannen – guden. Den gudomliga stämpeln gav de konstnärliga prestationerna sakral dignitet. En ny titan, låt vara metaforisk, hyllades. Det verkar som om också han blev odödlig.

 

Ödet, Friheten och Glädjen

I femte symfonin klappar Ödet på porten med en symfoniorkesters stråkstyrka som mellanhand. Temat passerar många förvandlingar innan Beethoven äntligen kan låta sin skapelse mynna ut i triumfyra. Upplysningstidens ljus och geniets trängtan förenas. Nog är det fråga om att en heroisk frigörelse utspelas. Beethoven ville att lyssnarna skulle bli skakade.

Frihet är huvudtemat i Fidelio, operan som tondiktaren hade långvarigt bekymmer med. Folke Abenius pläderar i boken Sjutton Beethoven-variationer för att Beethoven är verkligt begåvad som musikdramatiker. Alla har inte hållit med, men alla känner sympati för handlingens angelägna budskap: förtryckets kväsande, fångars frigivande och rättrådighetens seger. Primadonnan är hjälte och överlever och verket har ett lyckligt slut. Nu är Fidelio på frammarsch i operarepertoaren, där den ensam företräder modellen ”räddningsopera”, en genre som i övrigt tycks räddningslöst förlorad.

Glädjen står i centrum i nionde symfonin. Den infinner sig med stormstyrka i finalen där sångsolister och kör – för första gången i symfonikens historia – brassar på. Beethovenbiografen Åke Holmquist lyfter fram hur nian gestaltar Beethovens konstnärliga credo: ”att med musik besjäla hela mänskligheten med den gudagnista som öppnar hela världar av glädje, skönhet och harmoni”.


Slutscenen i Fidelio på The Met.

 

Bland alla tiders stora

Titanen är ingen tom klyscha, men, för all del, en överexploaterad benämning. Någon Beethovenkult är inte direkt inne, det talas rentav om kitschfaktorn. Genierna har dekonstruerats och föråldrade monument riskerar rivning. En Peter Handke, till exempel, ständigt kontroversiell, har uttryckt åsikten att Beethoven är förfärlig och fruktansvärd.

Men folkets, åtminstone symfoniorkestrarnas trogna abonnenters, kärlek tycks ogrumlad. Konserthusen spelar Beethoven som aldrig förr och den klassiska publiken misstycker inte. Dramatiken, passionen och överraskningarna går knappast att bortresonera. De bär musiken och tondiktaren vidare.

Behövs ytterligare argument? Då kan författaren Franz Grillparzers begravningsprofetia från 1827 citeras: ”Den som ni nu sörjer finns från och med nu bland alla tiders stora, för evigt oantastbar”.

 

Vad gör man inte för en bra historia …

År 1798 avancerade den korsikanske generalen Bernadotte till fransk ambas-sadör i Wien. Hans beteende där väckte blandade känslor i den habsburgska kejsarstaden, från artig förvåning till ren bestörtning. Värst var det att ambassadören flaggade med den revolutionära Trikoloren på sitt residens. Då blev det upplopp, varvid Bernadotte framträdde med, som det hette, ”revolutionär energi” – troligen en diplomatisk omskrivning för att han var topp tunnor rasande.

Den blivande tronföljaren träffade meningsfränden Beethoven. De stod ju enade i kampen mot den gamla stånds- och privilegieordningen. Bernadotte efterfrågade en heroisk symfoni av Beethoven, vilket skulle ha realiserats i form av symfoni nr 3. Men den goda historien måste avvisas som ett misstag med enbart anekdotiskt värde. Den i detaljerna opålitlige biografen Anton Schindler måste ha tagit miste på kronologin. Beethoven började först flera år därefter skissera symfonin i fråga. Då var Bernadotte inte kvar i Wien – han drog redan efter tre stormiga månader.

 

Mytologiska Beethovenvariationer

Giganten Prometheus är känd för att ha transfererat elden till människornas värld. Det ”prometheiska” brukar också ofta förknippas med Beethovens natur. Han komponerade ”Prometheus skapelse” – musik till baletten Die Geschöpfe des Prometheus. Verket brukar ses som ett trappsteg upp mot tredje symfonin, Eroican.

Några andra Beethovenkompositioner kan också placeras in i det mytiska sammanhanget. De får tjäna som en honnör för en allvarlig och problemtyngd tonsättare som trots allt kunde visa upp humoristiska och burleska drag. Chaos kan förknippas med Hammarklaversonaten, det har vi Hans Pålssons ord på: ”Man utsätter sig för förvirring och kaos när man lyssnar”. Uranos välver sitt himlavalv i Månskenssonatens första sats. Appassionatasonaten får representera Eros och Spöksonaten kan väl illustrera Tartaros.


Månskenssonaten, opus 27:2 inleds med föreskriften Quasi una fantasia; därmed ställer sig verket redan från början utanför den hävdvunna mallen: inte ”sonatform” utan – ”nästan som en fantasi”. Klassicism i backspegeln – romantik i kikaren.

 

Här fortsätter du läsa!

Först som sist anbefalles Åke Holmquists monumentala bok Beethoven. Biografin, 2011. En av svensk musiklitteraturs mest respektabla prestationer.

Ett specialområde berör Gerd Reimers Beethovens flyttlass, 1977. Författaren besöker åtskilliga tonsättarhem, men Beethovenkapitlet är bokens utförligaste. Tondiktaren hade ingen varaktig stad.
Beethoven i Sverige av Anders Gabriel Sundström, 2016, är myllrande detaljrik och meddelar fakta från alla landsändar, med början i Värmland.

Sjutton Beethoven-variationer heter en festskrift tillägnad Åke Holmquist vid hans avgång från tjänsten som Musikaliska Akademiens ständige sekreterare. De sjutton bidragsgivarna sträcker sig från Folke Abenius till Arnold Östman. Tematisk mångsidighet, komprimerad
på 263 sidor.


I en färsk bok, Derempfindsame Titan vänder Christine Eichel på alla stenar och aktualiserar perspektiven på några nyckelverk av Beethovens hand. Hon berikar därmed bilden av hans komplicerade personlighet. Lägg märke till boktitelns paradox! – ”empfindsam” betyder ”känslig”.

 

Tidernas final

Friedrich von Schiller gjorde flera versioner av sin dikt An die Freude. Beethoven tonsatte i en postumt publicerad version ett urval av de sjutton stroferna. Ursprungligen var det inget ”ode” utan en sällskapssång. Schiller renoverade sitt opus och bytte till exempel ut Bettler werden Fürstenbrüder (”Tiggare blir furstebröder”) mot Alle Menschen.

Resultatet i form av den nionde symfonin blev en utmaning för dåtidens lyssnare. Men ett exklusivt segertåg rullade igång. ”Seid umschlungen, Millionen” – ungefär: ”Känn er omfamnade, mänskoskarors miljoner, i en världsvid syskonkyss”. Beethovens engagemang och Schillers sprakande idealism bjuder till glädjefest. Det gäller vare sig man sjunger ”Freude” eller ”Freiheit”, den appell som kom i bruk när Muren föll i Berlin.

Körfinalen har kommit väl till pass vid åtskilliga storslagna manifestationer, från Chile till Kina. På senare tid även som Europahymn. Det ligger en paradox i detta. När utsagan blir så oomtvistad och spridd och allmänt omhuldad, då går det titaniska kampelementet förlorat: budskapet blir så utslätat att trivialiteten ligger på lur. Idéerna har gått på rea. Det samfällda jublet har segrat ihjäl sig, när Hitler, Mao och Stalin alla ställer upp i samma glädjeyttring. Säkerligen långt från Beethovens odogmatiska intention.

1835 framfördes nian första gången i Sverige. Kören sjöng Carl Gustaf af Leopolds öfversättning, som knappast fångar Schillers fröjderika gudagnista:

Sällhetsskapande förmåga,
Alla väsens harmoni!
Glädje, drukne af din låga
Kring ditt altar samlas vi.
All den skilnad, flärden föder,
Göms för dig i stoft och skam.
Kung och bonde äro bröder
Hvar din vinge fläktar fram.

 

About The Author