Daniel Harding och Radiosymfonikerna övertygar stort i en av Mahlers populäraste symfonier.

 

Sommaren 1901 började Mahler arbeta på sin femte symfoni och sensommaren året därpå var verket färdigt, men det skulle dröja ytterligare två år med flera revideringar av partituret innan uruppförandet kunde gå av stapeln 1904 i Köln. Med verket slog han in på en ny bana – borta är de vokala inslagen, och borta är även inspirationen från den tyska folksagotraditionen som är så påtaglig i de fyra första ”Wunderhornsymfonierna”. Här är det istället frågan om ett rent instrumentalt verk, och just femte symfonin är förmodligen den idag allra mest spelade av alla Mahlers symfonier.

Ytterligheter brukar ju sägas vara Mahlers signum och det har Harding verkligen tagit fasta på i sin tolkning. Den inledande begravningsmarschen går i ett trevande tempo, och i andra satsen tas Mahler verkligen på orden – ”med största våldsamhet” – som partituret föreskriver; med en neurotisk frenesi och glöd som verkligen tar andan ur en. Tredje satsen har det rätta wienska ”schwunget”, i Adagiettot glittrar verkligen orkesterspelet och den avslutande finalen har rätta måttet av triumf över sig.

Harding, som nyligen förnyade sitt kontrakt med Radiosymfonikerna, har ibland fått utstå kritik för att han hellre spelar Mahler än modern svensk musik. Att diskutera den frågan kräver mer utrymme än jag har tillgång till här, men man kan i alla fall konstatera att det flitiga Mahlermusicerandet gjort hans orkester till en kolossalt imponerande ensemble i den här repertoaren. Jag väntar med spänning på den (förmodade) fortsättningen på den här Mahlercykeln.

Axel Lindhe

Höjdpunkt Fjärde satsens Adagietto

Lyssna också på Harding och Radiosymfonikerna i Mahlers nia. Bernsteins tolkning av Mahlers femma (DG).

 


Gustav Mahler: Symfoni nr 5

Swedish Radio Symphony Orchestra
Dirigent: Daniel Harding
Harmonia Mundi 902366

 

About The Author