Trots en sällan skådad vampyrhype de senaste åren har det aldrig gjorts en opera om Dracula. Fram tills nu. På Kungliga Operan pågår som bäst förberedelserna inför premiären av Victoria Borisova-Ollas nyskrivna musikdrama om den blodsugande greven. Vilka idéer har präglat kompositionsprocessen? Går det att sjunga med löständer? Och hur låter egentligen blod? Frågor som Hanna Höglund sökte och fick svaret på.

Text: Hanna Höglund, foto: Peter Knutson

I den spöklika halvdagern i Kungliga Operans hovloge blinkar och flimrar lamporna i ljuskronan ovanför huvudet på Victoria Borisova-Ollas.

Hon är kompositören bakom den mest dramatiska och skräckfyllda orkestermusiken i Sverige just nu och hennes ”Dracula” är den första operan i världen om Transsylvaniens meste vampyr. Detta trots att vampyrmyten varit glödhett popkulturmaterial sedan 1800-talets hype kring Bram Stoker, Dracula-författaren vars roman ligger till grunden för Borisova-Ollas verk.

Klaverutdraget till den nya operan ligger mellan oss på ett bridgebord som genom åren måste ha sett ett antal verkliga, om inte blodsugande, grevar passera revy. Av allt att döma är det en riktig mysrysare till musikteater som väntar om några veckor när ”Dracula” uruppförs i Stockholm lagom till Halloween. Jag noterar stämningsfulla scenanvisningar som ”Van Helsing bryter upp kistlocket” och ”dimman väller ut över scenkanten och ner i orkesterdiket”, kroppsvätskor som smetas runt munnar, viktorianska kostymer. Och inte mindre än två inkarnationer av Dracula, en mänsklig som sjungs av barytonen Ola Eliasson och en mer monstruös som dansas av Lars Bethke.

Läs också: Vampyrer i den klassiska musiken

VAMPYRMINGEL FÖRE PREMIÄREN

Två dagar FÖRE premiär har Kungliga Operan bjudit in en speciell förhandspublik att komma och mingla i komplett vampyrkostym. Särskilt det sistnämnda ser den rysk-svenska kompositören, som är uppvuxen i trakterna runt Vladivostok där man kunde få se sibiriska tigrar promenera på gatorna under kalla vintrar, fram emot att få bevittna.

Men hur gör de med blodet? Och huggtänderna? Föreställningen handlar ju trots allt om vampyrer som lever på att sätta gaddarna i mänskliga halspulsådror.

– Några löständer kommer sångarna inte att ha, säger Borisova-Ollas. De syns för dåligt på håll och så är de svåra att sjunga med.

Men blod kommer det att bli rikligt av. När jag frågar hur hon tonsätter Draculas mest bloddrypande scener svarar hon med att göra ett ”swooossshhh”-ljud illustrerat med en svepande fontänrörelse med händerna.

– Man lägger blodstänken på starka ackord. Och det är inga durklanger förstås, säger hon och ser menande på mig.


MUSIK I GRÄNSLANDET

Musiken i ”Dracula” befinner sig i ett gränsland mellan musikal och opera. Det finns korta talade partier, repliker som kändes mer naturliga att säga istället för att sjunga, och ställen som klingar romantiskt. Det är en berättelse som det inte faller sig naturligt att klä i modernistisk dräkt, som hon själv säger. Orkestern, utökad med bland annat orgel och celesta, förebådar och kommenterar handlingen.

Victoria Borisova-Ollas har valt att berätta historien med orkesterfärg snarare än ledmotiv. Balkan-klanger och orientaliska toner hintar om Draculas ankomst.

– Något som kommer att höras i musiken men kanske inte synas på scen är stället där Dracula dansar genom Londons parker och lämnar sina mänskliga offer efter sig likt ”döda svanar”. Där citerar jag Saint-Saëns Svan ur Djurens karneval.

Hur låter annars skräcken i den här operan?

– Jag använder orgel, tamtam-tremolon och klusterackord i orkestern. Det är tacksamma sätt att illustrera skräck på. Med det kan också handla om klassiska knep som att plötsligt byta musikstil från scenen innan, eller att operakören springer omkring och skriker och skapar panik.

VILL BERÖRA

Att beröra publiken är centralt för Victoria Borisova-Ollas. Efter kompositionsutbildningen i Moskva, där studenterna fick underhålla på partikongresser och visades upp som det bästa landet hade att erbjuda, blev hon lätt besviken på det tidiga 90-talets konstmusikaliska Sverige. Hit hade hon kommit med sin svenske kärlek efter Sovjet-unionens fall, men här fanns inget riktigt intresse för modern musik, säger hon.

– Få kom på konserterna och det fanns även ett grupptryck att skriva likadant. Jag ville föra publiken tillbaka till orkestermusiken istället för att de skulle springa därifrån, säger hon.
Den viljan kvarstår. Stor händelserikedom och publikkontakt är gemensamma nämnare mellan ”Dracula” och Victoria Borisova-Ollas tio år gamla ”Hamlet”, ett drama för orkester och trombon baserat på Shakespeares pjäs som hon skrev tillsammans med solisten Elias Faingersh. Precis som ”Dracula” är ”Hamlet” blodig och full av vålnader.

Vad är det som drar dig till de här berättelserna?

– Varken ”Hamlet” eller ”Dracula” var mina idéer från början. Men det är lätt att göra musik – skitbra musik! – till sådana här teman. Betydligt lättare än att lägga dramatisk orkester till en berättelse om någon som går ner till 7-Eleven och köper en bulle.

 

»Det är lätt att göra musik – skitbra musik! – till sådana här teman.«

 

– Och samtidigt, fortsätter hon, händer det ju faktiskt idag att du går till 7-Eleven, köper den där bullen. Och blir dödad. Det är så världen ser ut idag. Det är saker unga människor aldrig skulle behöva tänka på, men …

Hon är tyst en stund, ser allvarlig ut. Konstaterar att det nog ligger något i luften när Göteborgs-operan samtidigt sätter upp ”Fantomen på operan” och vampyrer och andra overkliga monster ständigt är närvarande i det allmänna medvetandet:

– Kanske leder det osäkra läget i världen till att man tänker mer på vad som händer efter döden? säger hon fundersamt.

SAMTIDA KOPPLINGAR

Dracula-myten har betytt olika saker i olika tider. När Francis Ford Coppolas filmatisering kom på 90-talet associerade många till aids-epidemin och rädslan för blodsmitta. 00-talets vampyrer i ”Twilight” var höjden av tonårsromantik. Och i höst på Göteborgs stadsteater gestaltas ledarskribenten Alice Teodorescu som en Dracula-figur i den omstridda satirpjäsen ”Tidningshuset som gud glömde”. Vad tycker du att berättelsen har att säga oss idag?

– Det är intressant med aids-kopplingen, säger Borisova-Ollas. Just för att man tror att det kan ha varit ett slags vampyrsjukdom som ligger till grund för vampyrmyten i Transsylvanien. Och på 1800-talet under Stokers tid var syfilis ett reellt problem, en sjukdom som man tog kvicksilver mot. Så parallellen till silver som vapen mot vampyrer är ganska tydlig. Dracula är litegrann ”Mr. Syfilis”, en personifiering av synden.

Kanske är operan också en berättelse om kvinnlig frigörelse. En av de största rollerna är Mina, en ung kvinna som är förlovad med en annan man men vars möte med Dracula skakar om hela hennes borgerliga värld. Fast Borisova-Ollas är själv skeptisk till librettisterna Claes Peter Hellwig och Kristian Benkös tolkning av Mina som frigjord kvinna. Underförstått: i ett ojämlikt viktorianskt samhälle finns få utvägar för en tjej som söker ett annat slags liv.

Och tonsättaren – i vars progressiva, ryska 70- och 80-talsuppväxt det aldrig fanns på kartan att man inte skulle kunna komponera bara för att man var tjej – antyder också ett helt annat slut än man är van vid när den blodröda ridån går upp för världens första opera-Dracula.

Läs också: Vampyrer i den klassiska musiken

PREMIÄR 28 OKTOBER

Operan ”Dracula” uruppförs den 28 oktober på Kungliga Operan och spelas fram till den 7 december. Musiken är skriven av Victoria Borisova-Ollas som för första gången skriver opera, med libretto av Claes Peter Hellwig och Kristian Benkö efter Bram Stokers roman från 1897. För regin står Linus Fellbom och dirigerar gör Karen Kamensek. Bland de medverkande märks Ola Eliasson, Elisabeth Meyer, Jonas Degerfeldt, Lars Arvidson, Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör.

 

VICTROIA BORISOVA-OLLAS

Yrke Tonsättare, aktuell med nyskrivna operan Dracula på Kungliga Operan
Född 1969 i Ryssland. Uppvuxen i Vladivostok och Moskva.
Utbildning Efter musikutbildning i Moskva på Tjajkovskijkonservatoriet (”Jag gick i samma klass som barnen till en av upphovsmännen bakom Sovjethymnen”) flyttade hon till Sverige på 1990-talet. Under ett utbytesår på Royal College of Music i London 1998 vann orkesterverket “Wings of the wind” andra pris i tävlingen Masterprize med kritikeromdömen som ”sparkling sonic poetry”. Verket blev en internationell språngbräda för kompositören som efter det spelats över hela världen. Orkesterverk i urval ”Wings of the wind” (1997), Symfoni no. 1 “The triumph of heaven” (2001), ”Open Ground” (2006),
Sceniska verk ”The ground beneath her feet” (2007) för orkester, sångare och berättare, “Hamlet” för trombon och orkester (2007).

About The Author