Till skillnad från sina talrika storsångare har Sverige länge haft brist på dirigenter med internationell lyskraft. Det stora undantaget är Herbert Blomstedt, nyligen 90 fyllda och med en sprängfylld konsertkalender där bokningarna sträcker sig ända fram till 2021. Folke Freund har läst en nyutkommen intervjubok om och med den svenske dirigentnestorn.

Text: Folke Freund, foto: Snezana Vucetic Bohm

Om det funnes en adelskalender för musiker skulle Herbert Blomstedt inta en given plats. Vid 90 års ålder står han fortfarande på pulten – vital och inspirerande! Nu har en av Tysklands ledande musikkritiker publicerat boken Herbert Blomstedt, Mission Musik. Gespräche mit Julia Spinola (Henschel 2017). Med bandspelare och notisblock har hon följt dirigenten på många av hans resor och turnéer till städer som varit viktiga i hans karriär, inklusive sommarvistet i Bengtstorp/Nora och Luzern, den fasta punkten i hans liv.

 

Samtalen i boken är tematiskt olika. Å ena sidan vill författaren med tanke på jubilarens födelsedag skriva en minibiografi med diskografi, å andra sidan handlar samtalen om konst och kultur, om dirigeringens hantverk och några tonsättare som står Blomstedt särskilt nära: Bach och Beethoven, hans andliga och musikaliska ledsagare.

Blomstedts far var principfast pastor i Adventistkyrkan, modern var konsertpianist. Den kristna tron spelar en central roll i hans liv. Bibeln och partituret är heliga för honom, lördag är sabbatsdag.

På Musikaliska Akademien studerade han musikpedagogik, orgelspel och kördirigering. I orkesterdirigering var Tor Mann hans lärare och han deltog också i sommarkurser för Igor Markevitj i Salzburg och Leonard Bernstein i Tanglewood. Musikvetenskap studerade Blomstedt i Uppsala.

Dirigentdebuten med Stockholmsfilharmonikerna ägde rum 1954. Den gick tydligen mycket bra för samma år blev Blomstedt chef för Norrköpings Orkesterförening. Åren som chefsdirigent för Oslos filharmoniska orkester och Danska Radions Symfoniorkester var ”lärlingsår” i den högre skolan. Samtidigt var han professor i dirigering vid Musikhögskolan i Stockholm.

Åren som chefsdirigent för Dresdner Staatskapelle under DDR-tiden var hans dittills viktigaste år, den egentliga initiationen, då han lärde sig ”otroligt mycket”. Även om hans intresse för opera var begränsat, fick han leda några föreställningar på legendariska Semperoper: Fidelio, Trollflöjten, Enleveringen ur seraljen, Pelléas och Mélisande samt Eugen Onegin.

När man studerar Blomstedts curriculum vitae häpnar man över den unika mångfalden av chefsdirigentposter för symfoniorkestrar: förutom Norrköping, Oslo, Köpenhamn och Sveriges Radios Symfoniorkester, de båda prestigetyngda Staatskapelle i Dresden, 275-årsjubilerande Gewandhaus i Leipzig och NDR:s symfoniorkester (numera Elbphilharmonie) i Hamburg samt San Francisco Symphony.

I fråga om gästspel torde det vara svårt att hitta en orkester som Blomstedt inte dirigerat. Alltsedan 2005, då han slutade som Gewandhauskapellmeister, är han frilans och leder minst 80 konserter per säsong. En del evenemang är redan bokade. 2017: London, Paris, Wien, Budapest, Tokyo (samtliga med Gewandhaus), 2018: Paris (Orchestre de Paris), Los Angeles (LA Phil.), Bamberg (Bamberger Symph.), Tokyo (NHK Symph.), Stockholm (Kungl. Filharmonikerna, 17 maj), Amsterdam (Concertgebouw) med solister som Leonidas Kavakos, Gautier Capuçon och Kirill Gerstein.

I Leipzig införde Blomstedt den gamla tyska uppställningen för orkesterstämmorna: de 1:a och 2:a violinerna sitter mittemot varandra, bredvid de 1:a violinerna står kontrabasarna, i mitten celli och innanför de 2:a violinerna sitter violorna. De 1:a och 2:a violinerna ”dialogiserar” med varandra, det är alltså mindre en fråga om klang än framhävandet av musikalisk struktur, eftersom 1800-talets verk entydigt är komponerade för denna placering.

Julia Spinola tar upp frågan om den omtalade ”tyska klangen”. Enligt Blomstedt associeras den med Arthur Nikisch, Wilhelm Furtwängler, Fritz Busch och Erich Kleiber. Frågan om klangen hänger intimt samman med tempi. I Dresden har man vårdat Wagner-traditionen som Furtwängler stödde sig på. Den står i kontrast till Leipzig-traditionen som bygger på Mendelssohns inflytande. Han föredrog helt andra tempi än Wagner. Mendelssohn höll sig snarare till originaltempi. För Wagner var klangen det väsentliga. Det är frågan om två olika ideal, Mendelssohn föredrog snabba, flexibla tempi, Wagner däremot hävdade att ett Beethoven-adagio inte kunde spelas nog långsamt. För Blomstedt står alltid kompositörens text, partituret, över interpretationen. Han håller avgjort på Mendelssohns linje.

Ett av de mest givande samtalen i boken handlar om dirigering. Blomstedt arbetar i regel utan taktpinne – utantill! Hans gester är sparsamma, mimiken är livlig. Kommunikationen med musikerna är nonverbal, interpretationen med dem sker tillsammans. Hantverket, slagtekniken, går att lära, viktigare är analysen av kompositionen, intellektuellt och emotionellt. Det som orkestern framför allt behöver är ”geistige Energie” och entusiasm. Den behöver också rytmiska impulser, men mycket mindre än man tror.

»Det som orkestern framför allt behöver är ’geistige Energie’ och entusiasm.«

Blomstedt drar sig till minnes en föreläsning av Markevitj som avhandlade en jämförelse mellan Toscaninis och Furtwänglers tolkning av Beethovens ouvertyr till Egmont. Toscanini hade en entydig slagteknik, upptakten var precis och glasklar. Furtwängler gjorde en odefinierbar gest och åstadkom en vag, indirekt, beslöjad klang. Han ville ha det så och musikerna accepterade honom för han hade en enorm pondus och karisma.

Blomstedts diskografi är omfattande och ger en antydan om hans musikaliska preferenser. De stora tonsättarna är naturligtvis representerade, vissa har han spelat in flera gånger: Bachs h-moll-mässa, Beethovens och Nielsens symfonier. Av svensk musik föreligger inspelningar av Alfvén, Berwald, Bäck, Eliasson, Lidholm, Pettersson, Roman, Rosenberg, Sandström och Stenhammar. Intressant att se vilka tonsättare som Blomstedt inte har spelat in: Haydn, Tjajkovskij, Prokofjev och Sjostakovitj. Av Mahler föreligger endast andra symfonin på cd.

De många utmärkelserna som Blomstedt begåvats med säger en hel del om hans position i den internationella musikvärlden. Han har utnämnts till hedersdirigent för sju symfoniorkestrar och blivit hedersdoktor vid fyra universitet. Priser, medaljer och ordnarna är legio.

Efter mer än hisnande 60 år i musikens tjänst kan Herbert Blomstedt säga: Få dirigenter har fyllt en bana liknande min.

 

Herbert Blomstedt
Mission Musik – Gespräche mit Julia Spinola
192 sidor
Henschel/Bärenreiter
Finns att köpa på amazon.de

About The Author