Jaime Martín och hans Gävleorkester överraskar med sällan spelade Brahmsserenader.

Ska man försöka hävda sig internationellt är det fantasilöst nog fortfarande den centraleuropeiska repertoaren som gäller och helst en betydande tonsättare på B. Men det går att överraska ändå. När Gävle symfoniorkester och deras chefdirigent Jaime Martín inleder en serie Brahmsinspelningar på finska skivbolaget Ondine är det med den tyske romantikerns relativt sällan spelade serenader. De två verken tillkom under Brahms tid i Detmold i slutet av 1850-talet – alltså i samma veva som pianokonsert nr 1 – och utgör tidiga exempel på hans orkesterkomponerande.

Serenad nr 1 i D-dur lär från början ha gått under det Mozartnära namnet ”Nachtmusik” och är lite av en förklädd symfoni, påtagligt präglad av klassicistiska förebilder. De lekfulla danssatserna lever sitt eget liv även om serenad nr 2 har en mer kammarmusikalisk och inbunden karaktär. Att Brahms skippade violinerna och istället lät altfiolerna föra var dessutom ett djärvt grepp på sin tid. Martín har en bakgrund som flöjtist och tycks ha finjusterat träblåsklangen extra noga – pigg och förtjusande precis. Orkesterspelet är över lag sympatiskt även om det bitvis hade gått att tygla tempot en aning och snitsla ut en sirligare bana. Men det här är njutbar lyssning, där Gävlesymfonikerna lockar fram både rörligheten och charmen. Härnäst i serien väntar Brahmsverk för kör och orkester inspelade tillsammans med Eric Ericsons kammarkör. Men nog låter en kommande skiva med Albert Schnelzers nutida oboekonsert ännu mer spännande.

Höjdpunkt De två menuetterna i serenad nr 1, klangligt pigga och ändå känslosamma.

Testa också Gävlesymfonikernas inspelning av Helena Munktells orkesterverk (Sterling, 2005).

Johanna Paulsson

Johannes Brahms
Serenades 1 & 2
Gävle symfoniorkester
Dirigent Jaime Martín
Ondine ODE 1291-2

About The Author