På måndag är det 150 år sedan Johannes Brahms stora dödsmässa Ein deutsches Requiem uruppfördes i sin slutgiltiga version. Vad kan passa bättre än att uppmärksamma verket och presentera de viktigaste inspelningarna?

Text: Peter Appelros

 

Ett rekviem är en katolsk dödsmässa, avsedd att läsas eller sjungas på Alla själars dag som en förbön inför den yttersta domen. Den nuvarande latinska texten fastställdes av det Tridentinska kyrkomötet år 1545.

Från början sjöngs texten enstämmigt till gregorianska melodier. En av de första flerstämmiga tonsättningarna gjordes av holländaren Johannes Ockeghem på 1400-talet. Sedan dess har över 2000 tonsättningar gjorts av rekviemtexten.

Brahms påbörjade arbetet med en sorgekantat år 1861, möjligen inspirerat av mentorn Robert Schumanns bortgång några år tidigare. Kantaten blev dock inte färdig. När Brahms älskade mor dog år 1865, motiverade det honom att fortsätta arbetet med sitt verk, nu utvidgat till en dödsmässa. Men Brahms valde att inte tonsätta den traditionella latinska texten, utan hämtade sin text från bibelcitat som han själv valt. Brahms verk är milt, sörjande och tröstande i tonen, men innehåller också dramatiska passager. Fruktan inför den yttersta domen, som är så starkt påtaglig i den latinska texten – bland annat i avsnittet Dies iræ, Vredens dag – finns inte hos Brahms.


Originalnoten för versionen för två pianon kör och solister.

 

INGET FÖR WIEN

Beteckningen ”tysk” dödsmässa ska förstås som ”nordtysk” eller luthersk. När de tre första satserna uppfördes i Wien 1867 blev det ingen succé. Brahms vän, kirurgen Billroth skrev: ”Hans verk är så ädelt andligt, men så protestantiskt i Bachs anda, att det har svårt att nå framgång härnere.” Brahms har sagt till en vän att han gärna hade avstått från att använda epitetet ”tysk” om verket, och hellre borde ha använt ordet ”mänsklig”.

Brahms hämtade sin text från Luthers bibel. Där fann han texter som handlar om döden, de överlevande, sörjandet och förnyelsen. Sina två solister använder han på olika sätt. Sopranens moderliga och ljusa parti har en tröstande roll, medan barytonstämman uppmanar till förändring. Det går möjligen att se förebilderna till de båda rollerna, dels i Brahms egen mor, dels i hans andlige far, Robert Schumann.

Senare har andra tonsättare tagit Brahms som förebild i att komponera icke-latinska dödsmässor. Några har till och med även komponerat dödsmässor med profant innehåll. År 1928 skrev Kurt Weill Das Berliner Requiem till text av Bertholt Brecht, och i Sverige har bland andra Karl-Erik Welin, Sven-David Sandström och Jan Sandström gjort rekvier till texter av Carl von Linné, Tobias Berggren och Christine Falkenland.

 

FLERA URUPPFÖRANDEN

De tre första satserna ur Brahms rekviem uruppfördes alltså i Wien år 1867, men det första uppförandet av ett mer komplett verk ägde rum i Bremen på långfredagen påföljande år. Även om verket då fick ett bra mottagande, kände sig Brahms inte helt nöjd. Ett ytterligare uruppförande ägde rum i Leipzig i februari 1869. Då hade verket utökats med satsen ”Ihr habt nun Traurigkeit” för sopransolo och kör.


Den 10 april i fjol , på 150-årsdagen, gjorde Paavo Järvi och Deutsche Kammerphilharmonie ett nytt framträdande på platsen för uruppförandet av de sex första satserna: Bremens domkyrka.

 

Tonsättaren och wagnerianen Andreas Hallén ledde Hovkapellet och kören Filharmoniska sällskapet i det troligen första svenska framförandet 1886. Solister var Lilia Kramer, en ung koloratursopran som nyligen debuterat, och barytonen Oscar Lejdström, senare känd sångpedagog. Evenemanget ägde rum i Musikaliska akademins stora sal.


Kungliga Musikaliska Akademien, nuvarande Musikaliska var platsen för det första svenska uppförandet av Brahms Requiem

 

Första gången jag själv hörde Ein deutsches Requiem var som 18-åring i Strängnäs domkyrka år 1971. Körer från Södertälje och Strängnäs leddes av dåvarande domkyrkoorganisten Rolf Stenholm. Solister var Busk Margit Jonsson och Erland Hagegård, som då ännu befann sig i baryton-facket. Det var en själfull upplevelse och ett minne för livet att sitta i katedralen och höra det mäktiga och stämningsfulla verket.

Hemkommen till Örebro skyndade jag att inhandla en lp-inspelning. Med tanke på budgeten fick det bli en lågprisutgåva av märke Heliodor, Deutsche Grammophons budgetmärke. Trots det låga priset visade det sig vara ett utmärkt val som står sig fortfarande. Dirigent var Fritz Lehmann (1904-1956), en fin kördirigent som året innan sin tidiga bortgång hade spelat in verket tillsammans med Berliner Philharmoniker, Hedwigskatedralens kör, samt solisterna Maria Stader och Otto Wiener. Inspelningen var på elektronisk väg omgjord till stereo. Idag är den trots allt inte förstahandsvalet på grund av långsamma tempi och föråldrat ljud.

I och med detta är vi inne på genomgången av olika inspelningar.

 

DE FRÄMSTA INSPELNINGARNA

Det bör ha gjorts ungefär 75 inspelningar av Brahms rekviem på större bolag. Tidskriften The Gramophone tar upp 54 stycken i sin genomgång från år 2008, men några saknas och ytterligare ett antal har tillkommit. För att få fram ett finallag har jag utnyttjat Gramophones översikt, boken Choral Music on Record av Alan Blyth, recensioner på websajten Classics Today, samt några andra översikter på internet. Alla inspelningar är förstås inte lagervara hos leverantörerna, men många går att få tag på via Amazon, Ebay och andra antikvariska handlare.

Min urvalsprocess har resulterat i ett 25-tal inspelningar (se textruta) för närmare avlyssning. Några av dessa (märkta med asterisk) kommenteras nedan.

Ein Deutsches Requiem gavs ut ganska sent på grammofon. Den första inspelningen, från 1940, kom från Concertgebouw i Amsterdam och leddes av Willem Mengelberg. En tidig inspelning (1943) finns också av Arturo Toscanini, men den första som vi ska titta närmare på är signerad Wilhelm Furtwängler.


Wilhelm Mengelberg

 

Furtwängler besökte Stockholm både 1947 och 1948 efter att han blivit frikänd från samröre med nazisterna. I november 1948 ledde han Konsertföreningens orkester, Musikaliska sällskapet, samt solisterna Kerstin Torlind och Bernhard Sönnerstedt i Ein Deutsches Requiem. Det är den mest svenska inspelningen jag kunnat hitta, och ändå inte helsvensk. Den tekniska kvaliteten är dålig. Furtwänglers känsla för dynamik och drama saknas inte, men tempi är långsamma. Fina soli av Torlind och Sönnerstedt noteras. Men man är benägen att hålla med om texthäftet om att ”Furtwängler’s Requiem is not to be listened to too frequently…”.

1960- och 70-talens referensinspelning var Otto Klemperers (1961). Som vanligt när det gäller Klemperer har han en fin känsla för dramaturgi. Någon har kritiserat honom för att ha tagit för stora friheter visavi Brahms tempomarkeringar i partituret. Dietrich Fischer-Dieskau gör en makalös insats i barytonpartiet, men Elisabeth Schwarzkopf låter oengagerad. Kören är inte dålig, men saknar moderna körers disciplin och intonation. En inspelning som det var roligt att återvända till, och som står sig tack vare Klemperers granittunga tolkning.


Otto Klemperer

 

Rafael Kubeliks inspelning från 1978 med Bayerska radions kör och orkester är ett starkt kort. Kubelik har sin orkester under utsökt kontroll. Fina nyanser och detaljer mejslas fram. Däremot har jag intrycket av att han inte intresserar sig för kören lika mycket. Visserligen balanseras den fint mot orkestern, men textens innehåll och budskap tappas bort. Klart godkända solister i Edith Mathis och Wolfgang Brendel.

 

NYARE TOLKNINGAR

Med 1990-talet inträdde en ny era för tolkningar av Brahms rekviem, med John Eliot Gardiner som föregångsman. Hans första inspelning från 1990 karaktäriseras av saklighet och precision, inte minst beträffande körsången. Av texthäftet framgår att Gardiner velat lyfta fram verkets inbyggda rytmiska vitalitet och robusthet, såsom man tror att det framförts på 1860-talet, och samtidigt tvätta bort den väv av ”grådaskiga känslor” som ofta varit rådande. Han har nog lyckats i sin avsikt. Om man sedan tycker att Gardiners saklighet är det rätta, är en smaksak. Själv kan jag ibland känna att det blir för torrt och objektivt. Samtidigt är det en glädje att lyssna på hans fina Monteverdikör. Och visst är det väl så att han släppt loss lite av personlig tolkning i sin andra inspelning från 2008?


Sir John Eliot Gardiner

 

Herbert Blomstedts tolkning från 1993 tillsammans med San Francisco-symfonikerna och dess kör stämmer från början till slut. Blomstedt har hittat behagfulla tempi, rätt portion känslor och dramatik för varje passage. Han vet också att behandla kör och solister på ett sådant sätt att harmoni och balans infinner sig. En tolkning där man ser fram emot varje nytt ögonblick!

Philippe Herreweghe känner vi som uttolkare av tidig musik. Med denna bakgrund har han tolkat Brahms dödsmässa med lätt textur och transparens som ledord. Vi hör körerna La Chapelle Royale och Collegium Vocale tillsammans med Orchestre des Champs Elysées, samt solisterna Christiane Oelze och Gerald Finley. Det ska genast sägas att denna inspelning präglas av högsta kvalitet, såväl när det gäller konstnärligt uttryck, som kvalitet på kör och solister. Tolkningen ligger åt det lyriskt reflekterande hållet. En njutning att lyssna på.


Philippe Herreweghe

 

Körsång av högsta klass kommer från Frieder Bernius och Kammerchor Stuttgart (1997). Trots fin kvalitet på sångare och orkester är detta en alltför tillbakalutad tolkning som har svårt att riktigt lyfta.

 

KANONINSPELNING FRÅN AMSTERDAM

En synnerligen välgjord inspelning kommer från Concertgebouw i Amsterdam och Mariss Jansons år 2012. Tolkningen är förnämlig i alla avseenden. Både sopranen Genia Kühmeier och barytonen Michael Gläser är något av det bästa jag hört i deras respektive partier. Nederländska radions kör, en professionell kör omfattande 60 medlemmar, är också svårslagen. Ljudet finns även som sacd-spår, om man har tillgång till sådan spelare.


Genia Kühmeiers insats i ”Ihr habt nun Traurigkeit” tillhör de främsta bland de 25 genomlyssnade skivorna.

 

Marin Alsops inspelning för Naxos från 2013 går ut snabbt i tempo. Hon tar första satsen på 8:46, att jämföra med Jansons 9:32 och Celibidaches 13:52. Alsop har en en fin kör i MDR Leipzigs radiokör. Anna Lucia Richter är en sopran som ter sig särskilt passande för detta parti. En bra inspelning totalt sett, inte minst givet priset, om man kan fördra Alsops tempo i en del satser.


Marin Alsops inspelning på Naxos levererar bra, inte minst med hänsyn till priset.

 

Det var inte utan viss spänning jag grep mig an Roger Norringtons inspelning från 2014, eftersom Norrington, i likhet med Gardiner och Herreweghe, gjort sig känd för tidstrogna inspelningar. Redan efter några takter känner man att Norrington har en klar idé, och snart blir tydligt att det här är något extra. Det handlar främst om Norringtons övertygande tolkning av verket, både när det gäller lyriska partier, dramatisk uppbyggnad och balans. Han har till sitt förfogande ett starkt lag bestående av SWR:s vokalensemble, en professionell kör från Stuttgart, solisterna Christina Landshammer och Florian Boesch, samt Stuttgarts radiosymfoniker.


Roger Norrington står ofta för högst egensinniga tolkningar av klassikerna. Den här gången gick det hem.

 

Allra sist ska en ny inspelning nämnas. Kördirigenten David Hill leder en ensemble från Yale university i en inspelning från 2017. Det speciella med denna inspelning är att orkestern är reducerad till en kammarensemble. Det låter spännande, men blir lite tunt här och var, särskilt när man förväntar sig att pukor och mässingsblås ska sätta in. Dessutom ställer den lilla ensemblen (8 musiker) kören i fokus. Och med all respekt, kören från Yale håller inte samma klass som de bästa körerna nämnda tidigare.

 

FYRA VINNARE – OCH ETT HEDERSPRIS

Ett hederspris måste gå till Otto Klemperers inspelning från 1961. Det är kanske svårt att se det idag, men hans uppfriskande tolkning var banbrytande på sin tid, och står sig fortfarande.

När det gäller aktuella tolkningar, kan man indela dem i traditionella och tidstrogna. Begreppet ”tidstrogen” kan säkert diskuteras när det gäller musik från romantiken, men det handlar om en mer genomskinlig ljudbild, tidstypiska instrument, ibland mindre ensembler och något snabbare tempi.

Om vi börjar med de traditionella tolkningarna, går ett delat förstapris till Herbert Blomstedt och Mariss Jansons. Blomstedts för sitt fina detaljarbete, sitt balanserade tempi och den ”rätta” känslan. Jansons å andra sidan har en bättre kör, bättre solister och ett oslagbart ljud på sacd.

Bland de tidstrogna tolkningarna blir det också ett delat förstapris. Länge trodde jag att Philippe Herreweghe skulle stå som ensam segrare i denna klass, men efter att ha hört Roger Norringtons inspelning måste priset bli delat. Herreweghe har en mer lyrisk och eftertänksam tolkning, medan Norrington är mer dramatisk. Båda har excellenta solister och körer till sitt förfogande.

 

Så låter vinnarskivorna!

Nedan en schematisk bild som visar karaktären på de vinnande inspelningarna med Blomstedt, Janssons, Herreweghe och Norrington. Vilken väljer du i första hand?

 

 

Andra kända Requiem-mässor

W. A. Mozart, 1791
Luigi Cherubini, 1816 och 1836
Hector Berlioz, 1837
Anton Bruckner, 1849
Giuseppe Verdi, 1873
Gabriel Fauré, 1890
Antonin Dvorák, 1891
Otto Olsson, 1903
Maurice Duruflé, 1947
Benjamin Britten, 1962
Igor Stravinskij, 1966
Krzysztof Penderecki, 1984

 

 

Brahms Requiem – en kort historik

1861 Brahms påbörjar en kantat, möjligen inspirerad av Robert Schumanns död några år tidigare.
1865 Brahms mor Christiane dör. Han utvidgar kantatplanerna till en dödsmässa.
1867 De första tre satserna uppförs i Wien.
1868 Sex satser är nu färdiga och uruppförs i Bremen.
1869 Ytterligare en sats – ”Ihr habt nun Traurigkeit” – tillkommer. Den färdiga dödsmässan uruppförs i Leipzig.
1886 Första(?) svenska framförandet under Andreas Hallén.
1940 Första inspelningen på grammofon. Willem Mengelberg leder Concertgebouw i Amsterdam.

 

Spotifylänkar till vinnarskivorna

Janssons saknas tyvärr på Spotify, men de övriga tre väntar på ditt omdöme. Håller du med Opus recensent?

 

Provlyssnade inspelningar

1947, 1964, 1976, 1983 Herbert von Karajan. Långsamma inspelningar. Engagerar inte.
1948 Wilhelm Furtwängler*
1954 Bruno Walter. Walters lyriska ansats går till överdrift här.
1955 Fritz Lehmann*
1961 Otto Klemperer*
1978 Rafael Kubelik*
1981 Sergiu Celibidache. Långsammast av alla. Fyller dock ut kostymen väl.
1985 Herbert Kegel. Återhållen, mörk version. Fin insats av MariAnne Häggander.
1987 Carlo Maria Giulin.i Fin orkester. Trist kör.
1990, 2008 John Eliot Gardiner*
1990 Richard Hickox. Lite släpigt. Inget nytt.
1991 Helmuth Rilling. Klarar inte att fylla sitt långsamma koncept.
1993 Herbert Blomstedt*
1996 Philippe Herreweghe*
1997 Frieder Bernius*
2007 Robert Spano. Rutinmässigt. Den rätta känslan infinner sig inte.
2009 Marek Janowski. Bra inspelning, men lite lam. Svenska Camilla Tilling sjunger fint.
2009 Yannick Nézet-Séguin. Tillbakablickande. Inget nytt.
2012 Mariss Jansons*
2013 Marin Alsop*
2014 Roger Norrington*
2017 David Hill*

* Inspelningen är kommenterad i texten.

 

About The Author