Beethoven känner vi framförallt som revolutionär och framåtblickande. Men han kunde också sin musikhistoria och inspirerades inte minst av barockens stora tonsättare.

Efter fadern Johann – en på många sätt destruktiv kraft i den unge tonsättarens liv – var Christian Gottlob Neefe den viktigaste läraren under Beethovens första år i Bonn. Neefe kom från Bachstaden Leipzig och förde under slutet av 1770-talet med sig tidigare musiktraditioner.

Redan som 11-åring började Beethoven spela Bach för sin lärare. År 1783 lät Neefe publicera ett nyhetsbrev där han bland annat beskriver hur den unge Beethoven spelar ur Das Wohltemperierte Klavier. Att verket, trots att den ännu inte blivit publicerat, är så välkänt visar att Bachs musik behållit sin aktualitet. Senare gav Beethovens elev Karl Czerny ut den länge mest använda utgåvan av verket. Czerny beskrev hur han baserade sin tryckta edition på hur Beethoven spelade musiken.

Händels musik å sin sida framfördes knappast alls under Beethovens ungdomsår i Bonn. När den unge tonsättaren och pianisten flyttade till Wien kom han i kontakt med baron Gottfried Bernhard van Swieten, vars samling av tidigare musikverk hörde till den tidens mest omfattande. Där gjorde Beethoven sina första bekantskaper med Händels körverk. Det blev början på en livslång vördnad för barockmästaren, vars effektiva kombination av solister, kör och orkester påverkade honom ända till de sena mästerverken.

Det finns åtskilliga exempel på hur Bach och Händel influerar Beethoven i hans komponerande. Till skillnad från både Mozart och Haydn valde Beethoven, ju äldre han blev, allt oftare fugan som stilmedel. Det gäller inte minst i en rad variationsverk – från de tidiga variationerna över Tändeln und Scherzen (1799) till de monumentala Diabellivariationerna (1823).

Fugan fick också en viktig roll i de sena pianosonaterna, inte minst den beryktade finalen i Hammarklaversonaten. Och förstås i Grosse Fuge, den grandiosa dubbelfugan, ursprungligen tänkt som finalen till den 13:e stråkkvartetten. Beethovens sista flerstämmiga satser bjuder dock på betydligt mer tvära kast och klangorienterade episoder än Bachs fugor.

I de storskaliga kör och orkesterverken, inte minst Missa solemnis (1823) och nionde symfonin (1824) hörs också influenser från Bach, men kanske ännu mer Händel och då särskilt hans Messias. I uvertyren Die Weihe des Hauses (1822) är det uppenbart att Händels pampiga orkestersatser har stått som förebild.

I Beethovens verkförteckning finns även fyra olika kantater, den under barocken mycket vanliga musikformen med sångstämmor med orkesterackompanjemang i flera satser. Två av dessa komponeras under 1790-talet, men de framfördes troligen aldrig under Beethovens levnad.

Under studierna i kontrapunkt för Johann Al-brechtsberger i mitten av 1790-talet komponerade Beethoven även ett par preludier och fugor för stråkkvartett (Hess 30 och 31), där det snarare är de friare hållna preludierna som inspirerar Beethoven till personlig musik. En helt kort femstämmig fuga för stråkkvintett opus 137 är då betydligt mer intressant. Den skrevs 1817 som en bonus till en första volym av hans samlade verk som planerades vid den här tiden.

Beethoven upprepade flera gånger Händel och Mozart som sina främsta förebilder, med Bach som god trea. Händel var den han berömde oftast och med störst eftertryck, inte minst hans framgångsrika sceniska verk med ett för barocken avskalat uttryck. Bachs kompakta flerstämmighet och harmonik är inte lika självklara stilistiska inspirationskällor, inte ens i Beethovens sena verk. Men en stor beundran fanns där, vilken inte minst kommer till uttryck i en mening som han ska ha sagt till organisten Karl Gottlieb Freudenberg:  »Han borde inte kallas Bäck (Bach) utan Hav, för han hade en oändlig, outsläcklig förmåga att kombinera melodier och harmonier.«

Jörgen Lundmark


Flerstämmig humor

Kanonsatser hörde till Bachs och barockens flerstämmiga specialiteter. Hos Beethoven blev det, ovanligt nog, en musikform som passade till skämt och upptåg. Esel aller Esel (Hess 277, 1826) med åsneljud är något man inte glömmer i första taget, och det gäller även den oväntad kortfattade tonsättningen av Senecas berömda Ars longa, vita brevis (WoO 170, 1816). Här finns självklart även mer allvarligt menade satser. Allt som allt en oväntad guldgruva bland Beethovens minst kända verk.

Två Beethovencitat

»Att skriva en fuga kräver inga särskilda förmågor. Men fantasi är väsentligt.«

»Händel är alla mästares mästare! Lär dig av honom att skapa de ståtligaste effekter med de enklaste medel.«

 

About The Author