Messias är ett av de mest älskade klassiska körverken. Händel har här överträffat sig själv när det gäller melodirikedom och fantastiska körsatser. Idag finns ungefär 250 inspelningar av verket, men kvaliteten är högst varierande. Hur ska man välja en som är bra och som dessutom passar den egna smaken? Opus har åtagit sig uppgiften att vara din personliga rådgivare.

TEXT: PETER APPELROS

London var kring sekelskiftet 1700 en sjudande stad som gärna ville hävda sig på musikens område. Det fanns ett spirande intresse för opera, men lokala förmågor inom området var sällsynta. Därför bjöd man år 1711 in Georg Friedrich Händel från Tyskland att komma till staden för att komponera och uppföra italiensk opera. En framstående samling italienska sångare fanns redan på plats. Händel gjorde ingen besviken med sin opera Rinaldo som han tonsatte på endast fjorton dagar. Året därpå kallades han tillbaka till London för att aldrig mer återvända till sitt fädernesland.

DET ENGELSKA ORATORIET FÖDS

Händel komponerade nu operor i ett rasande tempo, ibland flera om året. Samtidigt fungerade han som dirigent, regissör och producent. Men år 1728 hände något som för alltid förändrade intresset för opera i London. Det året hade The Beggar’s Opera av John Gay premiär. Operan, eller snarare sångspelet, innehöll bitande samhällskritik och förlöjligade den italienska operakonsten, företrädd bland annat av Händel. Publiken ville ha något nytt. Nu dalade intresset för de italienska operorna som upplevdes som stela och omoderna. Upplysningstiden hade nått operascenen.

Hur kunde Händel förnya sig? För kung George II:s kröning hade han med framgång komponerat och framfört Coronation Anthems. Kanske gick det att utveckla den idén? Ett tidigare uppfört maskspel med motiv från Gamla testamentet – Haman and Mordecai – omarbetades nu till ett körverk under namnet Esther. För att inget skulle missförstås, poängterades att musiken liknade den vid kröningshögtiden. En ny musikform hade fötts, det engelska oratoriet, med mer av stora körer, pukor och trumpeter än vad som förekommit i operorna. Men dess storhetstid låg ännu några år fram i tiden.

Oratoriernas format innebar att bakgrunden hämtades från Gamla testamentet och att en tydlig handling kunde identifieras, men även att sångarna ikläddes bestämda rollfigurer. Det blev nästan som konsertant opera och verken framfördes också på teatern, inte i kyrkorna.

 

EN VINTER I DUBLIN

Men att tonsätta Nya testamentet vågade sig Händel inte på. Åtminstone inte i London, där biskopen ansåg att teaterfolk som Händel och hans ensemble inte borde befatta sig med Jesu liv. Men på Irland, kanske?

På hösten 1741 inviterades Händel till Dublin, för att där ge några abonnemangskonserter. Med sig i bagaget hade han ett nykomponerat oratorium, Messias. I tre olika avdelningar – omfattande 53 körer, recitativ och arior – behandlades Jesu liv, död och det eviga livet. En alldeles särskild inspiration verkar ha drabbat Händel när han komponerade detta verk. Vi möts av melodiösa arior, fantastiska körer, den ena efter den andra. Uppfinningsrikedomen tar aldrig slut.

Uruppförandet ägde rum den 13 april 1742 i New Music Hall, Dublin, inför en publik på 700 personer. Samtida recensioner var lyriska.

The Great Music Hall på Fishamble Street i Dublin, där Messias framfördes för första gången den 13 april 1742.

Uppmuntrad av framgången bestämde sig Händel för att sluta komponera italiensk opera och istället satsa på oratorier. Men Messias mötte hårt motstånd från prästerskapet när det först framfördes i London 1743. Efter några framföranden fick verket ta en timeout. Först efter att det skett en förändring på biskopsstolen i London år 1748 tog Händel åter upp verket. Sitt definitiva genombrott i London fick Messias två år senare i samband med välgörenhetskonserter på hittebarnshemmet Foundling hospital. Alltsedan dess har Messias varit en årligen återkommande programpunkt på konsertprogrammen i London. 

 

HUR BÖR MESSIAS TOLKAS?

Händel var inte rädd för att ändra i sina verk för att anpassa sig till de musikaliska resurser som han hade till sitt förfogande. Därför finns det flera olika versioner från hans egen hand. Dessutom har en del dirigenter genom åren tagit sig betydande friheter när det gäller tolkning och instrumentation. I den första grammofoninspelningen hade man t.ex. omarrangerat hela orkestersatsen för blåsorkester.

Man kan dock spåra en trend när det gäller uppförandepraxis av Messias. Fram till 1980 var det den traditionella stilen som gällde, med stor orkester, stor kör och sångsolister med stor röst. Från 1980 gjordes nästan alla inspelningar med tidstrogna instrument med mindre ensemble. Körerna blev också mindre och mer professionella. En del inspelningar blev överdrivet tekniska på bekostnad av inlevelse och känsla. Från millennieskiftet och framåt har en del tolkningar återigen börjat söka rötter i den traditionella stilen.

 

DE BÄSTA INSPELNINGARNA

En komplett inspelning av Messias förelåg redan år 1906, då på 25 (!) enkelsidiga 78-varvsskivor. Av de cirka 250 officiella utgivningar som finns idag har jag valt ut trettio för närmare genomlyssning.

TRADITIONELLA INSPELNINGAR

Med traditionella inspelningar avses inspelningar med moderna instrument, stor kör och solister med ”stor” röst. Inspelningarna med Malcolm Sargent (1959) och Otto Klemperer (1964) nämns ofta som framstående för sin tid. Men lyssnar man på dessa idag, tycker nog många att tempi är långsamma, körerna är svajiga, och att flera av solisterna har stora röster som känns mer lämpade för opera. Trots en del fina insatser är detta nog inte de inspelningar som de flesta vill leva med idag.

Malcolm Sargent

1966 kom Colin Davis första inspelning av Messias. Jämfört med tidigare inspelningar är anslaget lättare. Orkester och kör är mindre. Solisterna är inte lika påtagligt operamässiga. Kören är den svaga punkten, liksom Davis lite fantasilösa ledning. Inspelningen ansågs ändå vara den ledande under många år. Idag håller den inte måttet, lika lite som en senare inspelning av samme dirigent från 2006, även om kören i den senare inspelningen är bättre. Christopher Hogwood, som vi återkommer till, hade tagit fram underlaget till det första London-framförandet som man försökte rekonstruera i denna inspelning.

Neville Marriner gjorde sig på 1970-talet känd för sina transparenta och inspirerade tolkningar av barockmusik tillsammans med sin orkester Academy of St. Martin-in-the-Fields. Deras inspelning av Messias presenterades 1976. Den förebådar de tidstrogna inspelningarna, men, möjligen i avsikt att vara nyskapande, har den blivit konstlad på sina ställen.

Neville Marriner

 

TIDSTROGET SLÅR IGENOM

I mitten av 1980-talet hade de tidstrogna inspelningarna tagit över. Anhängare fanns dock fortfarande av den klassiska traditionen med stor orkester och färgstarka solister. I den andan presenterades 1985 Georg Soltis tolkning. Solti samarbetade med Chicago symfoniorkester, en 100-mannakör och tunga operasolister, som Kiri te Kanawa och Gwynne Howell. Resultatet är en Messias av den gamla skolan. Men kören är tyvärr undermålig.

Kiri te Kanawa

Nikolaus Harnoncourt – traditionell tolkning? Ja, visserligen spelar orkestern på tidstrogna instrument, men interpretationen har något mycket traditionellt över sig. Harnoncourt hade spelat in Messias redan 1982 tillsammans med Eric Ericsons kammarkör. Sent i livet, 2004, tog han åter sig an verket. Det finns mycket att glädja sig åt i denna inspelning; en bra kör, fina sångsolister av det lite tyngre slaget (t.ex. svenska Anna Larsson). Men det är bitvis oinspirerat. Och att det är samme Harnoncourt som stod på barrikaderna på 60-talet för tidstrogna inspelningar förstår man inte riktigt…

 

MOZARTS OCH DAVIS BEARBETNINGAR

Mozart har gjort en egen bearbetning (K. 572) av Messias med utvidgad blåssektion. Charles Mackerras gjorde 1974 en inspelning av denna. Den sjungs naturligtvis på tyska. En gammaldags tung inspelning, men vill man ha just Mozarts bearbetning, så finns det bara några få inspelningar att välja på.

Andrew Davis (2015) har tagit fram en egen edition av Messias med utökad och delvis ny instrumentering. Davis argumenterar att Händel själv gärna ändrade i sitt verk. Kanske hade Händel använt sig såväl av klarinetter, horn, tromboner, slagverk och harpa, om han hade haft tillgång till dem. Verket framförs med en jättekör, tillika orkester, i avsikt att skapa en grand version av Messias. Tolkningen har fått en hel del stryk i musikpressen för brister i precision, och för att Davis tagit sig för stora friheter. Jag kan dock inte undgå att gilla den – det är lite av ”Last Night of Proms” över inspelningen. Och jag tror inte att Händel hade haft något att invända! 

Manuskriptet till sluttakterna på den berömda Halleluja-kören.

 

SVENSKA BIDRAG

Från år 1982 härstammar Anders Öhrwalls liveinspelning med Adolf Fredriks Bachkör och medlemmar ur Sveriges Radios symfoniorkester. En stilfull och välsjungen tolkning där tempi, särskilt i körsatserna, är långsamma. Solisterna är godkända, men tillhör inte de allra bästa. Inspelningen är numera svår att få tag på.

En något stel inspelning har vi från Gustaf Sjökvist och Storkyrkans kör. Messias uppförs i Storkyrkan i adventstid varje år och denna liveinspelning härstammar från 70-årsjubileet av denna tradition år 1997. En ojämn Messias där orkester och kör inte alltid är överens (t.ex. i ”His yoke is easy”).  

Gustaf Sjökvist

 

Uppföranden med tidstrogen stil och originalinstrument hade tagit fart redan i slutet av 1960-talet, men Messias fick vänta. År 1980 var det äntligen det dags, och först ut var Christopher Hogwood med sin orkester Academy of Ancient Music. Kören (som består av gossar i sopran- och altstämmorna), tillsammans med det speciella ljudet från originalinstrumenten och valet av sångsolister med slank röst, ger denna inspelning en helt ny transperens. Resultatet står sig fortfarande bra, även om jag saknar lite bett.

I Hogwoods anda följde en lång rad av tidstrogna inspelningar, där allt gjordes rätt på papperet, men där slutresultatet blev lite stelt. Under 1980- och 1990-talen fanns en viss dogmatism, eftersom man fokuserade hårt på själva det tidstrogna konceptet, men höll tillbaka en egen tolkning. I den andan verkade John Eliot Gardiner (1982), Trevor Pinnock (1988), Richard Hickox (1991) och Stephen Cleobury (1993).

Ska man lyfta fram ett par inspelningar från 1990-talet så är det dels William Christie med Les Arts Florissants (1993) och dels Masaaki Suzuki och hans Bach Collegium Japan (1996). Båda har körer och solister väl utvalda för sin uppgift. Men även i dessa inspelningar finns en dragning till försiktighet och karaktärslöshet.

En inspelning som varit omdiskuterad är signerad Paul McCreesh och Gabrieli Consort & Players (1996). Tolkningen har en precision och ett bett som få andra, men den har även anklagats för att vara kall och sakna inlevelse. Jag kan inte hålla med om detta utan anser, trots snabba tempi och perfekt teknik, att den är uttrycksfull och dramatisk. Snabba tempi behöver ju inte utesluta känsla. Av inspelningar från 1990-talet drar McCreesh det längsta strået – ett äventyr att lyssna till!

 

NYORIENTERING EFTER MILLENNIESKIFTET

Under 2000-talets första decennium gjordes många inspelningar av Messias. Kvaliteten på solister, körer och orkestrar fortsatte att förbättras och flera dirigenter vågade släppa loss en ”egen” tolkning.

Med en liten ensemble ville John Butt återskapa det första framförandet av Messias i Dublin år 1742 (2006). Händel arbetade där med betydligt färre musiker än han gjorde i London. Kören begränsas i denna inspelning till tre röster per stämma, och orkestern omfattar 17 personer, vilket onekligen ger en minimalistisk upplevelse. Intressant att höra, men kanske inte den enda Messias man vill ha.

Johann Gottfried Herder tog år 1780 fram en version på tyska för ett framförande av verket i Weimar. Goethe hörde Messias i denna version och uppskattade verket mycket. I en inspelning av Wolfgang Katschner tillsammans med Lautten Compagney och Dresdens kammarkör har vi möjlighet att lyssna på denna version från 2004. Och trots relativt okända artister är denna inspelning av bra kvalitet, såväl beträffande solister som kör och orkester. Min reservation gäller Katschner själv. Han är lite fyrkantig och ibland ger han inte musiken tid att andas.

Edward Higginbottom (2006), tillsammans med Academy of Ancient Music, använder gossar i såväl kör som soliststämmor. Detta gjorde Händel själv vid ett framförande 1751. Lite tamt är det, men Higginbottoms kör är mycket bra.

René Jacobs (2006) förfogar över en klockren ensemble, bland annat Freiburger Barockorchester, Choir of Clare College Cambridge, och den svenska sopranen Kerstin Avemo. Det blir ett dunlätt framförande, kanske lite väl flyktigt.

Ett solitt framförande står vidare Harry Christophers och The Sixteen (2008) för. Det är ingen tvekan om att Christophers har fina resurser till sitt förfogande. Men slutresultatet övertygar inte. Det saknas inspiration, till exempel i sopranarian ”Rejoice greatly”, som bara rusar på.

År 2008 kom en inspelning med Stephen Layton, den professionella kören Polyphony, Britten Sinfonia, och med en kvartett utvalda solister. Övertygelse, kraft och inlevelse präglar detta framförande. En del inspelningar kan möjligen ha lika bra musiker, andra kanske ännu bättre solister. Man kan ha synpunkter på användandet av countertenor istället för alt. Men det som Layton lyckas med är att släppa fram liv och känsla. Helheten övertygar starkt. ”Wonderful!” utropar kören i satsen ”For unto us a child is born”. Det är bara att hålla med.

Messias-allsång i The Royal Albert Hall, en tradition sedan 1974.

 

DEN PERFEKTA MIXEN AV GAMMALT OCH NYTT?

John Rutters inspelning (2007) är gjord tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra, det vill säga en orkester som spelar på moderna instrument. Det är tydligt att de tidstrogna inspelningarna har smittat av sig på hur mer traditionella inspelningar framförs. Vi har här en inspelning med en toppkör (Cambridge Singers) och solister som passar väl för ändamålet. Men Rutter är tyvärr lite återhållsam och det hela blommar inte ut.

En stark insats kommer Frieder Bernius med kör och orkester från Stuttgart (2009). Även om orkestern använder originalinstrument känns det som om som att framförandet är på väg tillbaka mot den lite större expansiva, traditionella stilen med lugnare tempi och relativt stor kör.

Peter Dijkstra, som sedan tio år är chefsdirigent för svenska Radiokören, är även chefsdirigent för Bayerska radions kör. I en liveinspelning från München 2014 ackompanjeras kören av den belgiska barockorkestern B’Rock. Även Dijkstras framförande lutar tillbaka mot den traditionella stilen med större, lite ”fruktigare” kör, även om tempi är livliga. Tyvärr en countertenor även här. En på många sätt högkvalitativ inspelning, men man önskar ibland att Dijsktra hade haft en mindre stressad attityd.

En dramatisk Messias med lite tyngre solister och ledigare tempi leds av Rubén Dubrovsky (2016). Ett mustigt uppförande, som i bästa mening innebär ytterligare ett närmande till äldre uppförandetraditioner.

FYRA VINNARE!

Det är förstås ingen lätt uppgift att ut utse en segrare bland över 250 inspelningar. Men vad är en guide utan en ”testvinnare”? Här de fyra Messiasplattor som jag anser är mest hörvärda inom de olika tolkningstraditionerna. Trumvirvel …

Tidstrogen

Paul McCreesh (bilden nedan) och ensemblen Gabrieli Consort & Players, för magnifik prestation av lätthet och spänst, med uttrycksfullhet i behåll. Håll i er!

 

Något mindre tidstrogen

Stephen Layton och Polyphony. En övertygande tolkning, med både teknik och känsla.

Stephen Layton

 

Mix av gammalt och nytt

Rubén Dubrovsky med Salzburger Bachchor och Bach Consort Wien har lyckats kombinera stämningen i de traditionella inspelningarna med originalinstrument, fina solister och fräsch kör.

Rubén Dubrovsky

 

Traditionell

Andrew Davis och hans festliga inspelning från Toronto står definitivt i första rummet om man önskar feststämning. Inget för puritaner.

Andrew Davis

 

VISSTE DU ATT
… det på Händels tid var praxis att uppföra Messias innan påsk istället för vid jultid som är den vanliga traditionen idag.

 

EN OVANLIG FÅGEL

  • Messias är det minst typiska oratoriet som Händel komponerade under Englandsåren, eftersom
    texten är hämtad direkt från Bibeln (förekommer annars bara i Israel i Egypten).
  • det är det enda oratoriet som baseras på Nya testamentet.
  • det är det enda oratoriet som uppfördes i kyrkligt sammanhang under Händels livstid.
  • det är det enda oratoriet utan dramatisk handling.
  • solisterna kommenterar händelserna snarare än att vara en del av handlingen.
  • verket har fler körsatser än Händels andra oratorier (med undantag för Israel i Egypten).

 

 

15 MILSTOLPAR

Inspelningar som gjort särskilda avtryck under Messias 110-åriga inspelningshistoria.

Det s.k. G&T-framförandet 1906. Blåsorkester ledd av okänd dirigent. Tempi liknar de som används idag. Förvånansvärt lätta röster.

Thomas Beecham 1927. Den som ville lyssna på Messias under mellankrigsåren och en bra bit in på 40-talet var hänvisade till Beecham.

Thomas Beecham 1947. Och även på sent 1940-tal regerade Beecham, nu med den första kompletta inspelningen. Han hann med en tredje inspelning 1959.

Malcolm Sargent 1959. Även Sargent gjorde tre inspelningar, av vilka denna räknas som den bästa. Ett klart framsteg jämfört med Beecham.

Otto Klemperer 1964. Majestätisk och värdig, snarare än på dansanta steg, rör sig denna Messias som en monark – ståtlig och förfinad – har någon sagt.

Colin Davis 1966. Lättare anslag, något rörligare. Referensinspelning under många år.

Neville Marriner 1976. Förebådar tidstrogna inspelningar med ledigare tempi. Kan dock upplevas om något manierad.

Christopher Hogwood 1980. Första tidstrogna inspelningen med originalinstrument. Gosskör. ”Lättare” solister.

William Christie 1993. Får representera 1980- och 90-talens tekniskt perfekta, men ibland lite återhållsamma tolkningar.

Paul McCreesh 1996. En inspelning som det svänger om. Kanske för snabba tempi för en del, men inlevelse och glöd saknas inte.

Nikolaus Harnoncourt 2004. Representerar en återblick mot traditionella tolkningar. Hög kvalitet, men något oinspirerat.

John Butt 2006. Den kanske mest minimalistiska inspelning som finns. Syftar till att återskapa uruppförandet i Dublin 1742.

Stephen Layton 2008. En vinnare. Layton har lyckats kombinera den tidstrogna stilen med inlevelse och värme.

Andrew Davis 2015. För anhängare av ”Last Night of the Proms” och den grandiosa stilen. Great fun.

Rubén Dubrovsky 2016. Den bästa mixen? För den som önskar det bästa av både tradition och stil kan denna nya inspelning rekommenderas.

 

 

About The Author