Bo Löfvendahl ser en maskerad Fångarnas kör på operan i Italien – ett land som valt en milt sagt annorlunda väg för kulturlivet än Sverige.

Från florens följer jag hur upprörda svenska sångare laddar för att demonstrera mot publikrestriktionerna därhemma. De tänker sjunga Fångarnas kör som protest mot att politikerna fortsätter begränsa publiken till 50 personer. I Italien är det andra regler som gäller. De stenhårda reglerna för munskydd överallt i samhället kan vara irriterande – men de medför också att operan har möjlighet att spela för en betydligt större publik. Där kan man höra Fångarnas kör på scen.

”La mascherina, signore!”

På väg till operan blir jag stoppad. Nu krävs ansiktsmask inte bara i alla butiker, restauranger, kyrkor och museer utan även på gatan här i Florens. Polisen övervakar det hela. Och som tur är har jag ett extra munskydd i fickan.

Jag är på väg till Florens nya operahus, en stor modern byggnad i grått. Det är kö utanför den upplysta entrén. Utan mask kommer man inte in i huset, men temperaturen måste också mätas i pannan på var och en. Och så ska händerna spritas förstås. Jag vet att det finns teatrar och konsertlokaler i andra länder med maskkrav där man får ta av sig munskyddet under föreställningen, men så är det inte här. Enda tillfället när masken får hasas ned är när man tar sin prosecco i pausen.

God afton, vackra mask! Hur många maskerader och maskspel finns det inte i operalitteraturen? Mozart använder dem ofta – Don Giovanni, Figaros bröllop, Così fan tutte – och vi har Verdis Maskeradbalen och Carl Nielsens Maskarade. Maskernas anonymitet ger så mycket tacksamma tillfällen till förvecklingar.

I kväll är det Nebukadnessar, operan med Fångarnas kör. Den sjunger de tillfångatagna israeliterna under den babyloniska fångenskapen efter Nebukadnessars erövring av Jerusalem. Föreställningen är utsåld förstås, vilket innebär att ungefär hälften av platserna är besatta, med gissningsvis 800 personer i publiken.

Det är en vacker uppsättning, med enkel, guldfärgad scenografi – kanske som en påminnelse om de gyllene harpor kören sjunger om. Ganska traditionellt regisserad av Leo Muscato med sångare som ofta vänder sig direkt mot publiken, antagligen en covidadaptering. Ingen kroppskontakt. Och kören bär mask. Hela tiden. Utom när de sjunger.

Fångarnas kör börjar med en lång instrumentell inledning, och då kravlar kören långsamt fram under ridån. Sången är oändligt försiktig, allvarlig, berörande. Paolo Carignani dirigerar med lugna tempi husets fina orkester, där blåsarna skiljs åt av plexiglas. Den eleganta, maskklädda publiken jublar och det blir bissering! Det är ganska vanligt för just detta stycke. Fångarnas kör har alltsedan premiären på La Scala i Milano 1842 varit omåttligt populär, särskilt som den i lätt förklädnad gav uttryck för ett folkligt motstånd mot den österrikiska ockupationsmakten. Raden där det vackra och övergivna fosterlandet anropas – ”Oh mia patria, si bella e perduta!” – har inte heller tappat sin laddning i dagens hårt prövade Italien.

I titelrollen hörs fenomenet Plácido Domingo, numera baryton. Samma roll ska han för övrigt sjunga i januari på Wiener Staatsoper i samband med sin 80-årsdag! Rösten är välbevarad, rollgestaltningen storartad, i en ensemble med en rad skickliga sångare, bland annat fantastiske ryske basen Alexander Vinogradov som översteprästen Zaccaria.

Några kvällar tidigare stötte jag på Domingo i publiken, lätt igenkännlig trots sin mask. Det var Puccinis La rondine, också det en fin föreställning där den uppsluppna festen på en nattklubb i 20-talets Paris fick en speciell stämning av att deltagarna hade masker och plastvisir även när de sjöng.

Sista operakvällen är det dags för konsert med Cecilia Bartoli. Tillsammans med sin ensemble Les Musiciens du Prince-Monaco behärskar hon scenen i nästan två timmar. Programmet kallas för en hommage till kastratsångaren Farinelli och innehåller framför allt en rad virtuosa Händelarior. Bartoli är på sprudlande humör, jammar med orkesterns briljanta trumpetare och oboist och byter från den ena osannolika kreationen till den andra. Som en popstjärna tar hon emot hyllningar från scenkanten från den hänförda och vrålande publiken.

Det går utmärkt att jubla i mask.

Bo Löfvendahl

About The Author