Hur är det att jobba som musiker och samtidigt ha en neuropsykiatrisk diagnos? Hur ter sig livet om också din partner stämmer in på kriterierna? Fråga Emmy Lindström och Emil Jonason, musikerparet som inte liknar något annat och som ger begreppet kreativt kaos en högst konkret innebörd. Opus tog pendeltåget till Upplands-Bro för en eftermiddag med en annorlunda trebarnsfamilj.

Text: Hanna Höglund, foto: Martina Holmberg

En hembakt, klimatsmart kaka gjord på svinn-bananer väntar i köket hos musikerparet Emmy Lindström och Emil Jonason.

– Som om det alltid var så att vi hade en perfekt kaka på lut, men så är det ju inte! Säger Emmy med yngste sonen Ossian, åtta veckor, på armen.

I huset i Upplands-Bro utanför Stockholm står en stor flygel mitt i det kombinerade vardagsrummet och köket. Familjens katt springer in genom den sensorförsedda altandörren till tonerna av ”Rosa Pantern”. Klockan på väggen med en silly-walkande John Cleese har Emil gjort själv.

– Det är bara det att benen, alltså visarna, är lika långa så nu vet vi ju inte vad klockan är i alla fall, säger han.

Det är humor i vansinnet och ordning i kaos. Ett liv mitt i musiken skulle man kunna säga om denna trebarnsfamilj där båda föräldrarna är superbegåvade musikpersoner med dubbla yrken och varsin diagnos som gör dem högenergiska och snabb-associativa, drivna men också sårbara. Allt på en gång.

Under tiden som föräldrarna bjuder på mer kaka och medan Ossian ammas, prövar sitt bebisleende, kräks obekymrat, upptäcker sina händer och somnar i en ständigt pågående spädbarnsloop, reder vi ut ”the basics”.

Emmy är tonsättare, högaktuell som huskomponist hos Helsingborgs symfoniorkester. Hösten 2018 nominerades hennes klarinettkonsert ”On the hills of Hampstead Heath” till Musikförläggarnas pris i stora ensemble-klassen. Men hon är också violinist och sjuksköterska, men just nu föräldraledig.

 

Emil är hyllad klarinettstjärna som också undervisar på Kungliga Musikhögskolan och Musik- och operahögskolan vid Mälardalens Högskola. En kombination som gör att han kan hämta de äldre barnen i skolan och byta blöja på Ossian och vara musiker. Emmys klarinettkonsert som turnerade svenska konserthus runt till stående ovationer under förra året är skriven direkt för Emil, för så gillar också dessa musiker att jobba ihop. Man avslutar varandras meningar, bråkar ibland, skapar musik var för sig och tillsammans och samlas kring familjen.

Emmy Lindströms och Emil Jonasons livsval avviker från normen i klassiska musiksverige där det anses finare att renodla. Antingen är du det ena eller så är du det andra, tonsättare eller inte, musiker eller inte, varsågod och välj. Detta i det jämställda Sverige där musikbranschen sackar efter och det fortfarande är ovanligt att en manlig solist mitt i karriären vågar vara pappaledig mer än några veckor. Lindström och Jonason kommer heller inte från proffsmusikerfamiljer där yrket gått i arv i generationer. Istället tackar de sina kulturskolepedagoger för att de fick dem att kämpa på med spelande och övande i perioder då det annars är lätt att sluta.

Men det hade kunnat gå annorlunda. Många musikerbekanta undrade vad Emmy höll på med när hon, väntandes familjens första barn, hoppade av Kungliga musikhögskolans kompositionslinje efter att hon upplevt den ”pretentiös och världsfrånvänd” som hon själv säger. Och sedan valde att utbilda sig till sjuksköterska! Skulle hon sluta med musiken? undrade folk. Nej, det hade hon inte tänkt. Hon hade bara andra intressen också och kände att det fanns ett liv vid sidan av tonerna. Valde en egen utbildningsväg med privatlektioner och arbete som teatermusiker. För Emmy Lindström har nog nästan alltid velat allt. Hon var hyperaktiv som liten, kunde inte sitta stilla:

– Jag var en Emil i Lönneberga, en Pippi Långstrump som gjorde vuxna irriterade, säger hon.

Länge kände Emmy att det var något fel på henne. Som tonåring överkompenserade hon genom att plugga stenhårt, träna stenhårt och vara superduktig men desto mindre lycklig. Diagnosen ADHD kom knappast som en överraskning. Numera menar hon att det är tack vare den och all extra energi som den för med sig som hennes liv fått en kvalitet det annars kanske inte skulle haft.

– Jag provade en ADHD-medicin för några år sedan men tyckte att livet blev för tråkigt. Tankarna gick långsammare och jag kände mig inte riktigt som mig själv.

 

»Jag provade en ADHD-medicin för några år sedan men tyckte att livet blev för tråkigt. Tankarna gick långsammare och jag kände mig inte riktigt som mig själv.«

 

Nu får det räcka med antidepressiv medicin och fysisk aktivitet för att hålla ångest och depressivitet, som hon också dragits med sedan barnsben, i schack. Problem som många kämpar med men desto färre pratar om.

– Med Sertralin slipper jag känslan av att hela tiden behöva kämpa för att hålla mig uppe vid ytan, säger hon. Den kommer jag aldrig att sluta med, säger Emmy om medicinen som torts allt finns kvar i medicinskåpet.

Också Emil Jonason trodde länge att han hade ADHD, men 2015 hände något som förändrade läget. Efter en energisk men tuff period då han som anställd i Västerås Sinfonietta jobbat halva nätterna med att försöka rädda den då nedläggningshotade orkestern kraschade han fysiskt och psykiskt.

– Jag var på Konserthuset i Stockholm och repade en dag. Plötsligt orkade jag ingenting. Jag orkade inte ens lyfta klarinetten, än mindre ta mig till tunnelbanan.

Det var det första depressiva skovet i vad som visade sig vara Bipolär sjukdom typ 2, en diagnos som innebär att man har depressiva perioder och perioder av så kallad hypomani med ökad energi, kreativitet eller rastlöshet.

Emil sade upp sig från orkestern trots att det gick emot allt han som musiker förväntades göra.

– I orkestervärlden säger ingen upp sig från ett jobb, säger Emil. Men i den vanliga världen är det ju inte något konstigt. Precis som att Emmys och mitt sätt att leva inte är något superspeciellt egentligen, men i musikvärlden – ja, då blir vi ett slags rebeller.

 

»Mitt och Emmys sätt att leva inte är något superspeciellt egentligen, men i musikvärlden – ja, då blir vi ett slags rebeller.«

 

Numera mår han bra, spelar, undervisar, medicinerar och bär en ”mat- och sovklocka” – som han själv säger – på handleden. Den är en smart-klocka som håller reda på hur mycket han sover och rör på sig. En struktur i vardagen som är livsnödvändig.

Speciellt för en musiker som Emil som besitter en ovanligt avspänd anything goes-attityd och improvisationsförmåga. På Stockholms stadsteaters ”Sweeney Todd”-uppsättning 2013 var det Emil som öppnade hela föreställningen ensam på scen, improviserande på en EWI (ett slags elektronisk klarinett/saxofon/synth). Och få andra skulle vara bekväma nog i sin artistroll att hålla ett seminarium för musikstudenter med titeln ”Fake it til you make it”, med mentala tekniker snodda från gamla idrotts-vhs:er från 80-talet.

– Inom musikervärlden finns kravet att du ska kunna allt perfekt och spela perfekt och ändå ska du vara personlig. Säger Emil Jonason och himlar med ögonen.

Hur löser du den ekvationen?

– Jag skulle nog säga att jag skiter lite i förväntningarna att allt ska vara perfekt. Inte helt ”out there” utan mer att jag försöker utnyttja de stilmässiga karaktärsdragen man förväntar sig av Mozart, Weber, Copland eller Nielsen och kombinerar dem med mina egna idéer. I Mozarts klarinettkonsert brukar jag till exempel halv-improvisera en flera minuter lång kadens i mitten av Adagiot, där jag rundandas och siktar på att låta som något slags Philip Glass …

– Framför allt dör ingen av att spela fel ton, säger Emmy vars kompositioner ofta rör sig i en modal-tonal tradition och som under hösten delat med sig av allt annat än upphöjt rofylld tonsättartillvaro på sin Facebook-sida.

Kompositionsarbetet med Helsingborgs symfoniorkesters beställningsverk ”The lost clown”, ett spegelverk till Arnold Schönbergs sångcykel ”Pierrot Lunaire”, görs nämligen med barnprogrammet ”Greta gris” ringande i öronen. Det finns ju trots allt barn i huset, med egna viljor och behov. Lindström har skridit till verket med en för henne typiskt praktiskt approach: ett stycke i taget, två veckor per sats. Först under en besvärlig graviditet och sedan med en sovande Ossian på magen. Resultatet återstår att se, alla satser är ännu inte färdigskrivna.

Faktum är att Jonason och Lindström trots sina diagnoser och unga åldrar framstår som med fötterna stadigare placerade på jorden än de flesta andra jag träffat i samma bransch. Till och med katten är försedd med gps. Ordning i kaos, som sagt.

Samtidigt erkänner Emmy att hon kände sig hämmad av ”Pierrot Lunaires” ikonstatus i början av kompositionsprocessen:

– När jag fick uppdraget tänkte jag, vad har jag att komma med? Vad vet jag om livet egentligen, jag som bara är 33, säger Emmy.

Men sedan tittade hon närmare på biografierna till upphovsmännen bakom original-Pierrot, Arnold Schönberg och diktarna Albert Giraud och Otto Erich Hartleben. Hon kunde konstatera att de själva inte var särskilt till åren komna när verket kom till under det tidiga 1900-talet, och rädslan rann undan.

Och där kommer fördelarna in med att ha annat än musik i sitt liv: jobbet som sjuksköterska inom ätstörningsvården har varit ett utmärkt verktyg för att ge kompositören perspektiv på liv och död och vad som faktiskt är farligt i livet på riktigt. Ledtråd: det är inte att misslyckas som musiker.

 

Fakta

Emil Jonason 35, klarinettist, föreläsare, lärare på Musikhögskolan i Stockholm och musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola.
Emmy Lindström 34, tonsättare, violinist, sjuksköterska.
Familj barnen Teddy, Vilde och Ossian.
Bor i Upplands-Bro utanför Stockholm

 

Lyssna på Emmy och Emil!

På konsert

Emmys Lindströms orkesterverk ”The Lost Clown” spelas i tvåminuterssatser uppdelade på 21 konserter under Helsingborgssymfonikernas innevarande spelår.

Emil Jonason lanserar sin nya show ”Unrelated birds!” med pianisten Peter Friis Johansson i Sundsvall 26/3. Senare i år väntar också ett nytt kammarmusikprojekt i Stockholm, ännu hemligt.

På skiva

Emil Jonasons självbetitlade BIS-album med bland annat den specialskrivna konserten ”The Erratic Dreams of mr. Grönstedt” av Christian Lindberg från 2017.

Emmy Lindströms verk ”Tintomara” för flöjt och gitarr från 2013 finns på Haga Duos skiva ”Colours of Sweden” (2018).

 

 

 

 

 

 

 

 

About The Author