För tio år sedan duggade larmen tätt i Sveriges symfoniska värld: besparingskrav, nedskärningar, dalande publiksiffror. En statlig orkesterutredning intonerade en sorgesång över en döende dinosaurie; om inget gjordes skulle publiken snart ta slut. Nämligen i år. Men publiken tog inte slut, och nu pekar siffrorna uppåt igen.

Vad var det som hände? Hur gick det till när de svenska orkestrarna vände millennieskiftets negativa publiktrend? Och hur ser det ut inför framtiden – är faran verkligen helt över?

Opus gick till historien för att söka svaret på vart den klassiska musiken i Sverige är på väg.

Text: Jenny Leonardz

 

Det är länge sedan ruttna tomater flög genom luften på våra konsert- och operascener när publiken inte var nöjd. Tvärtom är bilden i dag mer en foglig musikscen med stillsam, grånande publik. Men en och annan ”rutten tomat” levereras även i dag. Som det brev som i våras kom till Helsingborgs symfoniorkester efter en konsert som rörde sig kring homo- och bisexuella tonsättare och deras utsatta liv och konstnärskap. Brevet osade av förakt och avslutades med att när HSO ”hoppat på bögtåget” så skulle avsändaren hoppa av. Men i stället för att strunta i brevet gick konserthuset i högljutt svaromål.

Fredrik Österling, tonsättare och chef för HSO, och sångaren Rickard Söderberg satte musik till brevet. I slutet av maj i år framfördes kantaten Bögtåget, som möttes av en flodvåg av sympatier.

Åt detta kan man förstås dra på mun. Men det ligger stort allvar bakom HSO:s reaktion. ”Genom att betrakta texten som ett operalibretto speglar vi vår samtid genom konsten”, skrev de i ett pressmeddelande, och att texten till Bögtåget nog ”tog priset i fråga om att vara i otakt med sin samtid”.

– Vi sätter våra program i en social och politisk kontext, utifrån en idé och en berättelse. Vi måste bli angelägna igen och undersöka hur vi kan möta människor med utmanande musik och berättelser, säger Fredrik Österling till Opus.


Fredrik Österling

 

Publikmässigt har siffrorna gått både upp och ner för HSO under den senaste tioårsperioden. Men den radikala omläggningen har till största delen bemötts positivt, och också gett eko internationellt. Bland annat uppmärksammar brittiska Classical Music Magazine att man i HSO:s program 2018/2019 kan hitta konserter med ”mer än tre titlar samtida musik” och verk av fler än 20 kvinnliga tonsättare, liksom flera okända verk av Mendelssohn och Mahler. De ”okända” verken var nämligen av Fanny och Alma, inte av Felix och Gustav.

HSO är det av Sveriges konserthus som kanske tydligast experimenterar med tilltal och nytt programtänkande. Men alla konserthusen tänker mer eller mindre i liknande banor i dag. Den statliga orkesterutredningen (”Den professionella orkestermusiken i Sverige”) som lades fram 2006, med Fredrik Österling som sekreterare, tog det stora greppet på konstmusikscenen och grävde djupt i siffrorna. De såg ett alarmerande publiktapp under andra halvan av 90-talet och första halvan av 00-talet. Om detta fortsatte skulle publiken ta slut, varnade de. Nämligen nu, år 2018.

Så blev det inte. Men utredarna menade att konstmusikscenen måste göra sig giltig för sin samtid, annars hotade fortsatt kräftgång, och att allt behövde ventileras i det klassiska protokollet: konsertformen (lång och mycket allvarlig afton), repertoaren (musik av farbröder födda på 1800-talet), ritualerna (när får man klappa?) och klädsel (måste man ha frack?).

Det handlade, enligt utredarna, mer om attitydproblem än om ekonomi, även om spar- och nedskärningslarmen var nog så oroande, eftersom en orkester inte kan krympas förbi sin lägsta kritiska massa – man kan inte sparka en flöjtist och kräva att den kvarvarande ska spela dubbelt så många toner.

I dag förefaller det som om konserthuschefer, konstnärliga ledare och politiker och andra beslutsfattare till stor del har gjort sin läxa. Svårigheter finns förstås, såväl ekonomiska som kulturpolitiska. Oron inför varje valår är stor; kommer anslagen att påverkas? Men generellt visar politiken i dag större förståelse för kulturens betydelse för samhällsbygget, en förståelse som även har kommit att omfatta konstmusiken. Som tonsättaren och musikskribenten Mikael Strömberg uttrycker det i en utredning (2015) om Gävle symfoniorkester: ”Mår Gävle bra så mår orkestern bra, och tvärtom. En symfoniorkester visar öppet hur ett samhälles sociala sidor utvecklas åt något håll. Såtillvida fungerar orkestern som en seismograf.”


Ett ofta fullsatt Västerås konserthus har inte varit någon garant för att slippa hot om nedskärningar. För tillfället verkar dock de värsta stormarna blåst över.

 

Orkestrarna i Västerås och i Gävle hör till dem som konfronterats med riktigt tuffa sparkrav sedan orkesterutredningen lades fram, i Västerås fall till och med hot om nedläggning för några år sedan. Men genom kreativa organisatoriska lösningar och konstnärlig utveckling har man vuxit i både omfång och kvalitet. Inte minst har man framgångsrikt arbetat med bättre förankring i respektive län och i olika publikgrupper. På ingetdera hållet känner man sig i dag hotad.

Även om samtida musik framförts i alla år så dominerar fortfarande 1800-talets musik i de svenska konserthusen. Men en tydlig förändring har skett. Andelen musik av nu levande tonsättare är påtagligt större i dag än för tio år sedan, vilket också är en utmaning att kunna marknadsföra.

– Hade vi bara kört säkra kort med Beethoven och Mahler så hade vi sålt ut allt. Men det är inte utvecklande, varken för oss eller för publiken, och så ser heller inte det uppdrag ut som politikerna gett oss, säger Sten Cranner, vd för Göteborgs symfoniker.

 

»Hade vi bara kört säkra kort med Beethoven och Mahler så hade vi sålt ut allt. Men det är inte utvecklande, varken för oss eller för publiken.«

 


Sten Cranner

 

I stället arbetar konserthusen för att hitta fruktbara kombinationer mellan gammalt och nytt, och nyfikna samarbeten med andra konstarter och genrer; spelmusik, video, poesi, dans, pop/rock, elektronika och folkmusik. Ett medvetet arbete med att släppa fram kvinnliga tonsättare, både historiska och samtida, syns också i säsongsprogrammen. Och långsamt bär arbetet frukt, men fortsatt förnyelse krävs för att stärka förbindelserna och det ömsesidiga näringsutbytet mellan samtid och historia – och till publiken, som i hög grad hakar på. Och skämtet om att man led av förföljelsemani om man trodde att någon satt bakom en på en konsert med modern musik, är för länge sedan överspelat.

Stefan Forsberg, vd för Stockholms Konserthus, är också ordförande i Svensk Scenkonsts styrelse. Från den posten ser han en positiv utveckling av konstmusikscenen generellt.

– När vi går igenom årsredovisningarna ser vi att publiksiffrorna överlag är fina, både för mindre orkestrar som Västerås, Örebro och Dalasinfoniettan, och för större institutioner som Norrköping, Göteborg och Malmö. Fortsatt kämpar dock många med de givna ekonomiska ramarna.


Stefan Forsberg

 

Ett nytt och snabbt växande fenomen för att nå ny publik är orkestrarnas digitala närvaro. Exempelvis hade GSO Play, där Göteborgssymfonikerna live-streamar konserter, förra året i snitt 90 000 besök i månaden. Stockholms Konserthus har haft 150 000 visningar på sina konsertfilmer på webben, filmer som också säljs internationellt.

Kommunikationen med publiken är avgörande för att komma framåt, allt från presentationer från scen av verk och tonsättare, till introduktionsträffar och föreläsningsserier. Det krävs målmedvetet arbete för att intressera den publik som gärna tar till sig av experimentell bildkonst eller gränsöverskridande teater och litteratur, men som inte tidigare identifierat klassisk musik/konstmusik som ett uttryck för vår samtid. Men när konstmusiken talar med flera röster blir den också mer relevant, och det syns i biljettförsäljningen, enligt konserthuscheferna som Opus talat med.

Men de glada minerna till trots är det ingen som kan sätta sig till ro. Många institutioner har tagit hjälp utifrån för att lära sig det som den klassiska musikscenen aldrig trott sig behöva: marknadsföring och kundperspektiv. Helena Wessman, i dag chef för Berwaldhallen, minns protesterna när hon 1994 anställdes som marknadsförare för Västmanlandsmusiken:

– Konsten talar för sig själv, sa man upprört. Men det är ju en jättestor klyfta mellan oss som är inne i vår ”klassiska musik”-bubbla, och de som aldrig kommit in.

Självklart har man också tittat utanför våra gränser efter exempel på lyckad förnyelse. Som på London Sinfoniettas framgångsrika arbete att placera konstmusik i knät på Londons skolungdomar, med fokus på samtida musik och kompositionsteknik. Eller på Los Angeles Philharmonics framgång med modernare program och medvetet publikarbete under Esa-Pekka Salonens tid som chefdirigent (se intervju här intill).


I lilla Vara med endast 16.000 invånare ligger faktiskt ett av Sveriges största konserthus. Till de återkommande gästerna hör bland andra Göteborgs symfoniker.

 

Själva platsen, huset, kan vara en tröskel för den som aldrig varit inne i ett konserthus, visar både internationella och svenska erfarenheter. Därför arbetar man hårt med att hitta fler ”dörrar” in till sina konserthus, exempelvis att ha publik verksamhet även sommartid och att presentera inslag som är mer överraskande för ett klassiskt konserthus. Många nya lyssnare kommer i dag via program med dataspelsmusik, jazz, crossover eller något annat. Eller genom de nya konsertformat som man över lag laborerar med: ett mer avslappnat tilltal, konserter med senare start, kvällar med enbart musik skriven på 2000-talet, barhäng, personligt tilltal. Ibland också det ”förbjudna”, som att ta med vinglaset in eller sitta på golvet och lyssna. Och de flesta sådana koncept säljer snabbt slut.

 

Göteborgs symfoniker tar ett ytterligare steg. Inspirerade av rock- och popfestivalformatet tänker de 2019 köra en festival på stan, fast med konstmusik, 10–15 event, kortare spelningar med ny musik. I fyra dagar, tänkt att bli återkommande.

– Ett strategiskt viktigt spetsprojekt där vi sträcker på både oss själva och konstarten, och kommer att presentera det nyaste av det nyaste, säger Sten Cranner.

Men den allra största utmaningen är att konstmusik är okänt för så många. Minimal medierapportering och krympt skolundervisning gör att många aldrig stöter på klassisk musik/konstmusik, eller inte förstår att det är konstmusik de hör, som film- och dataspelmusik.

– Vi förnyar och utvecklar oss hela tiden, men hur ska vi nå ut till dem som inte har en aning om vad vi håller på med? Polariseringen i samhället växer mellan de som vet allt och de som inte vet något alls, både bland politiker och allmänhet. Det ser jag kan bli problematiskt för vår legitimitet, säger Helena Wessman.

 

»Polariseringen i samhället växer mellan de som vet allt och de som inte vet något alls, både bland politiker och allmänhet. Det ser jag kan bli problematiskt för vår legitimitet.«

 

Även om svaren på Opus frågor om konserthusens mående för det mesta var positiva, så finns orosmoln. Ekonomin är en ständig utmaning, och oron inför varje val är påtaglig; hur kommer anslagen att påverkas med en ny politisk sammansättning? I Danmark driver nu Danskt Folkeparti nedläggning av anrika Sjællands Symfoniorkester/Copenhagen Phil, och snarlika tongångar har hörts från partiets svenska motsvarighet, sverigedemokraterna, på regional och kommunal nivå.

Likaså har man länge sagt att även om publiken är äldre, ”så kommer det nya äldre”. Genom att skruva på olika framgångsrika abonnemangsformer har man också stärkt relationen till den befintliga publiken. Men utmaningen är, som både Helena Wessman och Fredrik Österling påpekar, att nå även dem som inte vuxit upp med klassisk musik.

– För nya ”äldre” är ett konsertabonnemang ingen självklar del av ett samhällskontrakt, man kan lika gärna välja Netflix, säger Fredrik Österling.

 

En annan oro som konserthuscheferna nämner är återväxten av musiker. Allt färre unga väljer att lära sig typiska symfoniorkesterinstrument, exempelvis fagott, oboe och valthorn, så ofta måste man rekrytera musiker utomlands ifrån. Men med offentliga medel följer en kravlista, som inte enbart handlar om kvalitet och repertoar, utan där ”nå nya grupper” och ”nå barn och unga” står högt på listan. Genom att arbeta med dessa krav öppnas även möjligheter som stimulerar återväxten i musikerledet. För i dag ligger egentligen inte ansvaret för folkbildning inom konstmusikområdet längre på skolan eller medierna, utan på konserthus och länsmusikorganisationer. Samtliga symfoniorkestrar och länsmusikorganisationer har en omfattande barn- och skolverksamhet, höstlovs- och sportlovsorkestrar och liknande, och många arbetar med El Sistema, ett betydelsefullt arbete både för barnen och institutionerna.

– Det kommer att förändra sammansättningen av både publik och orkestrar, då El Sistema når mängder av barn som den traditionella kulturskoleverksamheten aldrig når, säger Helena Wessman.


Helena Wessman

 

I Gävle drar man igång, just för att stimulera återväxten av musiker, ett pilotprojekt i år med en regional ungdomssymfoniorkester. En elitsatsning, för att utöver bredden också vässa spetsen.

Det går inte att göra en direkt jämförelse i siffror mellan dagens publiksituation och den som den statliga orkesterutredningen presenterade, eftersom man inte längre samlar in samma typ av statistik centralt. Men institutionernas egna siffror och säsongsprogram visar att förändringsarbetet börjar bära frukt. De ekonomiska ramarna är fortfarande tuffa för flera av orkestrarna, men den nedåtgående trenden under åren 1998-2003 har planat ut, och i dag visar konserthusen en positiv utveckling med ett utbud som i allt högre grad når och engagerar också andra grupper i samhället än för 20-30 år sedan.

Så publiken tog inte slut, utan fortsätter envist att efterfråga musik när konserthusen förnyar sig och anstränger sig för att tala om vad de håller på med. En vacker dag åker till och med kanske frackarna av.


Berwaldhallen, som hyser Radiosymfonikerna och Radiokören, skiljer sig organisatoriskt från övriga orkestersverige. Främst för att institutionen är finansierad med licensmedel och inte med skattepengar.

 

SVÅRFÅNGADE SIFFROR

Utgångspunkten för artikeln är vad den statliga utredningen ”Den professionella orkestermusiken i Sverige”, skrev 2006:

”Om publikförlusten fortsätter i samma takt som mellan åren 1998−2003, då publiken minskat med 25 %, skulle alltså publiken för de 15 statsstödda orkestrarna försvinna (eller vara närmast obefintlig) år 2018.”

Det finns ingen direkt jämförbar aktuell statistik, men publiken tog inte slut. I den statliga statistiken som omfattar konserthusen i dag, ingår all regional musikverksamhet, skolkonserter, andra konserter för allmänheten med andra ensembler och fria grupper och/eller andra arrangörer i siffrorna. Publiksiffror för enskilda konserthus går inte att utläsa.

Även konserthusen redovisar sina publiksiffror på olika sätt, beroende på vad respektive uppdragsgivare efterfrågar. Därigenom kan liknande evenemang hamna under olika rubriker, som konserter med den egna orkestern, konserter i eget arrangemang med olika ensembler, samproduktioner med andra institutioner, gästspel, konserter arrangerade av annan aktör, konserter ute i regionen, etc.

Men utifrån vad de sju symfoniorkestrarna redovisar för 2017, och varierande år tillbaka, går att utläsa att publiksiffrorna i de allra flesta fall ligger på en stabil och/eller ökande nivå. Vissa år kan det minska, men öka året därpå, beroende på vilka satsningar och samarbeten man har just det spelåret. I dag är varken musiken eller publiken problemet, utan snarare att konserthusens anslag riskerar att urholkas om de inte räknas upp med ökade pris- och lönekostnader.

Myndigheten för kulturanalys har för avsikt att börja redovisa scenkonstdata med bland annat publiksiffror, men inget datum för detta är ännu satt.

 

ÖKAT INTRESSE FÖR KONSTMUSIK

Enligt kulturvaneundersökningar som SOM-institutet (Göteborgs universitet) gör har svenska folkets intresse för konstmusik ökat under senaste decenniet. 2007 var det 15 % som någon gång under året varit på ”klassisk konsert/opera”, och 2017 19 %. 27 % respektive 26 % hade varit på ”rock/popkonsert” vid motsvarande mätpunkter.

 

SALONENS SUCCÉKONCEPT

När symfoniorkestrars framtid diskuteras så kommer ofta exemplet Los Angeles Philharmonics upp och deras resa mot att bli en av USA:s mest samtida och ”coola” symfoniorkestrar. Esa-Pekka Salonen, dess chefdirigent 1992–2009, var en viktig del av förändringen och talar om att bygga laganda mellan podium och publik, om risktagande och om relevans.

Text: Jenny Leonardz

 

Han får ofta frågan: Vad var hemligheten med LA Phils succé, resan från en undanskymd tillvaro till att bli den orkester i USA som mest går i takt med samtiden? Men det var inget märkligt, enligt Esa-Pekka Salonen, utan helt normalt för en ”30 bast gammal kille” som fick ta över en orkester. Han konstaterar med ett skratt:

– Jag knuffade fram fokus från 1870 till 1920. Ungefär. Det är inte radikalt, det är fortfarande nästan 100 år bort.

Mer radikalt var att den samtida musiken snart blev ett stort inslag i programmen, samtidigt som nya konsertformat testades: korta konserter, diskussioner, barhäng, avslappnat tilltal, nykomponerat. Esa-Pekka Salonen exemplifierar på sitt vanliga drastiska sätt:

– Jag sa till publiken att nu är ni fria att säga ”den där skiten hatar jag djupt”, som ni ju inte får säga om Beethoven och Brahms för de är kanoniserade.


Satsningen på samtida tonsättare blev framgångsrik. LA Phil lyckades nå den publik som gillar modern konst och teater, men som inte sett konstmusik som ett samtida uttryck. Inte minst bidrog LA Phils dåvarande vd Deborah Bordas idé om ”hero composers” till att medvetet marknadsföra tonsättarna som de stora stjärnorna; John Adams, Thomas Adès, Steve Reich och Chaya Czernowin är bara några i raden. Och det fungerade.

LA Phil skapade också en ”hype” kring uruppföranden. De blev snackisar i kulturkretsar med budskapet att en världspremiär är ”once in a lifetime”. Salonen nämner uruppföranden av Witold Lutoslawski och John Adams.

– Publiken förstod att de var med om något speciellt som man kunde skryta om på puben efteråt. En Brahms-symfoni är ju också riktigt bra, men knappast någon nyhet.

 

»Publiken förstod att de var med om något speciellt som man kunde skryta om på puben efteråt.«

 

Om relevans talar Esa-Pekka Salonen i termer av att förstå vad musiken berättar, att kunna tolka berättelserna, något som vi förlorar om tidsgapet blir för stort mellan det gamla och det nya. Det måste skrivas och spelas ny musik; äldre och nyare musik håller kontakt och skapar kontinuitet som garanterar fortsatt relevans.

– Annars kanske vi även tappar förmågan att förstå Beethoven.

Det var många faktorer som samverkade. Konserthusledning, musiker, marknadsförare och chefdirigent drog åt samma håll och skapade en känsla av ”home team” (ett hemmalag). Stoltheten växte på podiet och i salongen och en god cirkel av publicitet gjorde publiken till den ”coola”, den som fattade att man kunde lyssna på annat än Brahms.

Esa-Pekka Salonen stod hela tiden personligen bakom allt, presenterade konserterna och verken, och intervjuade ännu levande kompositörer från scen. Han beskriver sin roll som curatorns med program ”som den här finske killen hade skräddarsytt” just för dem som satt i salongen, ett personfokus som tilltalade den trendkänsliga Kalifornienpubliken.


Scen från från Los Angeles-filharmonikernas nyskapande konsertkoncept Visions of America för fyra år sedan.

 

Viktigt för framgången var också platsen: Frank Gehrys nya konserthus, Walt Disney Concert Hall. En inbjudande futuristisk byggnad, som i kombination med progressiv programläggning fick publiken att se LA Phils konserter på samma sätt som annan fräck och gränsöverskridande konst – intressant och relevant.

– Plötsligt hängde allt ihop, varmt, demokratiskt och nytt. Snart sålde vi ut varenda konsert, från barock till elektronmusik. Det blev en cool grej att gå på konsert, säger Esa-Pekka Salonen, som också gärna experimenterade med andra konstformer, multimedia och crossover med ljus, ljud, dans, film – allt som kunde rucka det den klassiska konsertens förutsägbara protokoll. Det var oftast framgångsrikt.

– Fast ibland blev det så in i h… fel, skrattar han, men tar man inga risker så kommer man ingenstans.


Frank Gehrys futuristiska konserthus har varit en klart bidragande orsak till den ökande hip-faktorn hos Los Angeles Philharmonic.

 

About The Author