Även under de svåraste förhållanden är det möjligt att skapa den mest storslagna konst. Det är Viktor Ullmanns opera Kejsaren av Atlantis, komponerad i koncentrationslägret Theresienstadt, ett tydligt bevis på. Operan räknas som Ullmanns viktigaste verk och är just nu aktuell i Malmö under titeln Döden säger nej.

Upphovsmannen hann själv aldrig uppleva verket – den 16 oktober 1944 deporterades i stort sett hela ensemblen till Auschwitz och mördades kort efter ankomsten.

Jesús Alcalá presenterar här den hjärtskärande berättelsen om ödet som drabbade Viktor Ullmann och hans familj.

TEXT JESÚS ALCALÁ
ILLUSTRATIONER BJÖRN ÖBERG

À mes enfants, Max, Jean, Felice …
Theresienstadt 22. August 1944.

Till mina barn Max, Jean, Felice …
Theresienstadt 22 augusti 1944.

Viktor Ullmann är fyrtiosex år och blir inte mer. Snart ska han, hans fru Elisabeth och Elisabeths 18-åriga dotter Dagmar ”transporteras” från koncentrationslägret Theresienstadt till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Än vet Ullmann ingenting, än tror han att slutet på fångenskapen är nära. Fast han talar aldrig om Theresienstadt som fångläger eller som ”judisk bosättning” (Jüdisches Siedlungsgebiet). Det sistnämnda är det officiella namnet. Ullmann säger bara Theresienstadt, någon enstaka gång ”ghettot”.

Viktor Ullmann är döpt kristen. Så är också Elisabeth och Dagmar. Men nazisterna har en lag till ”skydd för det tyska blodet”. Lagen kräver att varje droppe judiskt blod bokförs. Heljude, halvjude, kvartsjude? Viktor befinns vara heljude. Elisabeth och Dagmar halvjudinnor. Tillräckligt för att förpassa dem till förintelsens väntrum sex mil nordväst om Prag, till Theresienstadt. De får underteckna ett kontrakt: Hus och ägodelar överlåts till Judiska församlingen i Prag, församlingen överlämnar i sin tur tillgångarna till SS. Ingen radio får tas med till Theresienstadt.

Viktor, Elisabeth och Dagmar anländer till Theresienstadt den 8 september 1942. På lapparna de har runt halsen står Transport Er. På varje lapp står också det enskilda identifikationsnummer de tilldelats. Viktors nummer är 946-Er, Elisabeths 947-Er, Dagmars 948-Er.

I kön, i väntan på anvisning av barack, träffar Ullmann sin f.d. hustru, Martha. Sedan de skilde sig för mer än tio år sedan har de endast träffats några få gånger och då alltid vid någon konsert där Alban Bergs eller Arnold Schönbergs musik har framförts. Både Viktor och Martha har studerat för Schönberg.

Martha har kommit till Theresienstadt tillsammans med sin bästa väninna. Och tillsammans med henne kommer hon snart att skickas vidare till Treblinkas gaskammare.

LÄMNAR IFRÅN SIG BARNEN

I brödkön upptäcker Viktor Ullmann en dag Anna. Hon var hans hustru nummer två och mor till hans fyra barn. Hon bär tvåårige Paul på armen och håller tolvårige Max i handen. Viktor och Anna har bara varit skilda ett knappt år, detta enligt papperen. I själva verket sammanlevde Viktor med Elisabeth redan då Anna var gravid med yngsta barnet. Förhållandet mellan makarna hade länge varit dåligt, inte minst efter det att bokhandeln som Viktor drev gick i konkurs. De obetalda skulderna och Viktors psykiska problem förmörkade tillvaron. Därtill kom judelagarna i det ockuperade Tjeckoslovakien.

Vardagen tycktes slutligen omöjlig. Anna tvingades avbryta sina musik- och medicinstudier. Viktors komponerande och pianospel upphörde. Hans prisbelönade opera Der Sturz des Antichrist och hans Schöbergvariationer kunde inte längre framföras. Musikförlagen kunde inte förlägga Slawische Rhapsodie och Der zerbrochene Krug.

Viktor och Anna hade försökt emigrera men judar var ingenstans välkomna. Slutligen fattade de det drastiska beslutet att lämna ifrån sig två av barnen, Johannes och Felicia. Lämna ifrån sig – det var så de själva uttryckte det.

Viktor Ullmann har aldrig tidigare tillägnat sina barn något av sina verk. Överhuvudtaget har han nog mest uppfattat barnen som en börda. Det är ingenting omgivningen har synpunkter på. Tiden lägger föräldraansvaret helt på kvinnan. För Viktor tillkommer dessutom den psykiska ohälsan. Tidvis lider han av vanföreställningar. Läkare har ställt diagnosen ”schizofreni”.

Inget av barnen kommer någonsin att få höra faderns 7:e pianosonat, den musik som tillägnats dem. Max och Anna sänds till Auschwitz den 23 oktober 1944, då är lille Paul redan död. I Auschwitz gasas de genast ihjäl. Viktor hade kommit till Auschwitz en knapp vecka tidigare och då tvingats in i gaskammaren. Samma öde drabbade, samtidigt, de flesta av hans musikerkolleger från Theresienstadt. Dock inte Elisabeth och Dagmar. De får leva ännu en tid, i svält och slavarbete, för att när ryssarna närmar sig Auschwitz tvingas marschera till andra läger. Elisabeth dukar under i Celle och Dagmar i Bergen-Belsen.

Jean (Johannes) och Felice (Felicia) överlever Förintelsen, åtminstone kroppsligen. Sommaren 1939 hade de av föräldrarna skickats till England. Föräldrarna och storebror Max vinkade av dem vid Prags järnvägsstation. Johannes är fem år, Felicia två och ett halvt år. Det är sista gången de ser föräldrarna och storebror.

Mannen som räddade dem heter Nicholas Winton. År 1939, när Nazityskland ockuperat Tjeckoslovakien, inser han vidden av vad som är på väg att hända. Han säger upp sig från arbetet som börsmäklare för att istället ägna hela sin tid åt att försöka rädda judiska barn över till England.

”Inget av barnen kommer någonsin att få höra faderns 7:e pianosonat, den musik som tillägnats dem. Max och Anna sänds till Auschwitz den 23 oktober 1944, då är lille Paul redan död.”

Jag kommer över en kopia av ”Winton’s List”, listan med uppgifter om 669 räddade barn. Om Johannes och Felicia är uppgifterna knapphändiga. Det framgår att de fick bo hos en ensamstående lärarinna i Bristol. Det framgår också att familjen Ullmann förgäves försökt få visum till USA och till Sydafrika. Föräldrarna uppges båda ha psykiska problem.

DEN VERKLIGA MÄSTARSKOLAN

Det är hjärtskärande att läsa om Johannes och Felicias fortsatta liv i England. Redan som barn behöver de psykiatrisk hjälp och vård och båda tillbringar i stort sett hela livet inskrivna på slutna psykiatriska kliniker. Felicia dör 2004, Johannes 2010 – två fullständigt ensamma människor. Såvitt man förstår fick ingen av dem kännedom om faderns verk och dedikation. Fortfarande den dag som idag är efterlyser Storbritanniens motsvarighet till Allmänna arvsfonden eventuella arvingar till Johannes. Ingen har hört av sig. Ett mail har dock inkommit till myndigheten: ”I was the friend of Johannes Marcus Ullmann and only visitor from 2004 till his death two years ago… Today would have been Jan’s 78th birthday”.

Tåget som ska ta Viktor Ullmann och mer än tusen andra män, kvinnor och barn till Auschwitz avgår den 16 oktober 1944. Någon dag före avresan ber Ullmann en god vän ta hand om kompositionerna han gjort i Theresienstadt. Vännen överlever mirakulöst och bevarar det som Ullmann anförtrott honom. Det är en hel del: tre pianosonater, en stråkkvartett, en solokantat, en rad körverk och sångcykler, ouvertyren ”Don Quixote tanzt Fandango”, musiken till två dramer, operan ”Der Kaiser von Atlantis oder Die Tod-Verweigerung”. Utöver detta finns också anteckningar Ullmann gjort om sitt arbete som grundare för och ledare av lägrets ”Studio für Neue Musik”, dessutom librettot till en planerad opera om Jean d’Arc. Därtill 26 musikrecensioner och delar av dagböcker.

Bland Ullmanns kvarlämnade papper finns nedskrivna reflexioner över tiden i Theresienstadt.

”Theresienstadt var och är för mig en skola i form. Tidigare när man inte kände det materiella livets krav och umbäranden, var det lätt att skapa vackra former. Här däremot, där man också i det vardagliga livet måste låta formen övervinna materien, där allt som är musiskt står i fullständig kontrast till omgivningen, här är den verkliga mästarskolan. Här kan man med Schiller upptäcka konstverkets hemlighet, att med formens hjälp besegra materien, vilket antagligen är människans uppgift över huvud taget, och då inte bara som estetisk varelse utan också som etisk”.

De orden kanske delvis förklarar Ullmanns enorma skaparkraft i fångenskapen. Men det finns även en annan förklaring. Theresienstadt skiljer sig från andra koncentrationsläger. Lägret lyder under en SS-kommendant men fångarna har i stor utsträckning rätt att själva bestämma hur lägerlivet ska organiseras. Så länge SS-kommendanten inte befaller annat har de alltså ”självstyre”.

Det finns en absurditet i att de själva ska stå för och ordna allt det som hör till ett samhälles upplägg och försörjning – mat, husrum, avträde, vatten, sjukvård, förvaltning, upprätthållande av ordning. Lika absurt som grymt är också att när SS beordrar ”transporter” till öst är det fångarna själva som avgör vilka av dem som ska skickas iväg. Självstyret har en högsta ledning, en Judenälteste. Den är tillsatt av SS. Därutöver finns ett Ältestenrat, ett slags rådsförsamling.

»Man har upprättat fyra skyddsnivåer: umbärlig, relativt umbärlig, relativt oumbärlig, oumbärlig. Ullmann har klassats som relativt oumbärlig.«

Ullmann hör till de fångar Ältestenrat privilegierar. Kanske beror det på att han tidigare arbetat inom Prags Judiska Församling och då som lärare för sionistiska ungdomar som tänkt sig att utvandra till Palestina. I Theresienstadt förordnas han till tjänstgöring inom den så kallade Freizeitgestaltung, Självstyrets avdelning för fritid. Befriad från tungt arbete blir hans uppgift att tillsammans med andra kulturarbetare ansvara för musikprogram. Han ska också skriva recensioner och leda ”Studio für Neue Musik”, musikstudion som är hans egen skapelse.

Hans främsta privilegium har emellertid att göra med det som kan kallas skyddet mot ”Östtransporter”. Ältestenrat har utarbetat ett klassifikationssystem som ska användas vid urvalet av fångar som ska skickas till Auschwitz, Treblinka och Majdanek. Man har upprättat fyra skyddsnivåer: umbärlig, relativt umbärlig, relativt oumbärlig, oumbärlig. Ullmann har klassats som ”relativt oumbärlig”.

På baksidorna av utgallrade formulär ifyllda av de som funnits ”umbärliga” har någon på maskin skrivit librettot till Ullmanns kammaropera Der Kaiser von Atlantis. På formulärens framsida står namn, ålder och yrke på de umbärliga män, kvinnor och barn som valdes ut till Transport Ea. Transport Ea lämnade Theresienstadt den 16 maj 1944 och kom fram till Auschwitz två dagar senare. Den ansvarige SS-soldaten inrapporterar: ”Antal: 2 447. Av manligt kön: 576. Av kvinnligt kön: 1 871. Döda under resan: 53”. Bara åtta av de 2 447 som klarade sig levande fram till Auschwitz överlevde Förintelsen.

Librettot skrivet på baksidan av dödens formulär är författat av Peter Kien, tecknare och poet. Även han är av Ältestenrat ansedd som ”relativt oumbärlig”.

30 ÅR I EN BYRÅLÅDA

När Ullmann överlämnar sina verk till vännen att bevara lämnar han ingen hälsning till Johannes och Felicia, i varje fall inte någon skriftlig. Om vännen efter kriget försökte hitta dem lyckades han i vart fall inte. Arvet efter fadern – kompositioner och dagböcker – kom aldrig Johannes och Felicia till del.

Det musikaliska arvet efter Ullmann läggs i en byrålåda som förblir stängd under mer än trettio år. Stängd för andra än för ägaren som råkar bo i London, knappt tjugo mil från Bristol där Johannes och Felicia Ullmann framlever sina kringskurna och tragiska liv.

Mannen som i sin ägo har Ullmanns verk heter H.G. Adler. Han skriver tio år efter krigets slut vad som än idag är standardverket om Theresienstadt: Theresienstadt. Das Antlitz einer Zwangsgemeinschaft. Det är en mästerlig bok och en omistlig dokumentation. Dock upplyses inte läsaren om att Adler faktiskt förvaltar ett trettiotal verk av Ullmann. Endast ett enda av Ullmanns verk, Der Kaiser von Atlantis, nämns och då bara i en fotnot: ”Musiken finns bevarad. Bevarade är även andra av Ullmanns kompositioner i Theresienstadt som förtjänar uppmärksamhet.”

Ja – den 7:e pianosonaten till exempel!

”Både variationerna och fugan bygger på en hebreisk sång: Rachel. I fugan tillförs sången B-A-C-H-motiv liksom citat ur en tysk psalm och en tjeckisk koral. En dödsdömd mans musikaliska hälsningar.”

Den 7:e pianosonaten, Ullmanns sista verk. I decennier tystad i en byrålåda. Först 1985 uruppfördes sonaten men den blev aldrig hörd av något av Ullmanns barn. Sonatens femte och sista sats består först av ett tema med variationer och sedan av en fuga. Både variationerna och fugan bygger på en hebreisk sång: Rachel. I fugan tillförs sången B-A-C-H-motiv liksom citat ur en tysk psalm och en tjeckisk koral. En dödsdömd mans musikaliska hälsningar. En påminnelse om den mångfald av kulturyttringar som människan är.

 

 

En opera laddad med symboler

Inget annat av Ullmanns verk är så ofta spelat och så omdiskuterat som Kejsaren av Atlantis. Verket uppfördes aldrig i Theresienstadt och orsaken var inte, som ofta påstås, att SS-kommendanten skulle ha förbjudit det.

TEXT JESÚS ALCALÁ

SS ägnade sig inte åt censur i Theresienstadt. Att inte lägga sig i fångarnas kulturaktiviteter utgjorde en del av det bedrägeri som hela Theresienstadt var. Det är också oriktigt – som ibland hävdas – att Judenältesten eller Ältestenrat stoppade operan. Det gjorde de inte. Den enda gång operan nämns i något av Ältestenrats protokoll meddelas att operan ska uppföras: ”Herr Schaechter [berömd dirigent och en av ledarna för Freizeitsgestaltung] meddelar att operan Brudköpet [Smetanas] inte kommer att kunna uppföras som planerat på grund av att enda disponibel scen är för liten. I stället ska två andra operor uppföras: Der Kaiser von Atlantis, V.Ullmann, och La Serva Padrona, Pergolese.”(Protokoll 3 mars 1944).

Peter Kiens ursprungliga libretto är handskrivet och inte identiskt med det maskinskrivna. Bägge texterna skiljer sig i sin tur från texten i partituret, den är full av överstrykningar och ändringar. Eftersom operan aldrig uppfördes i Theresienstadt har skillnaderna i texterna fått Ullmann-forskare att grubbla över vilken av texterna som är den genuina och slutliga.

Jag har svårt att tro att Kien och Ullmann inte samarbetade – med varandra och med andra, exempelvis med regissören. Jag tänker mig att där fanns en ömsesidig påverkan. Kanhända resonerade de kring alternativa slut? Och egentligen spelar det ingen större roll vilken text man väljer. Grundtanken i operan är densamma.

”Tyrannen rasar och förtvivlar men börjar också tvivla på sig själv: Är jag fortfarande en människa? Vad innebär det att vara en människa? Förvirrad tittar han i spegeln men det han ser är inte sin egen spegelbild. I stället ser han liemannen.”

Der Kaiser von Atlantis är – med Peter Kiens egna ord – en sorts opera i fyra bilder. Historien är full av symboler, något som möjliggör olika tolkningar. Min egen är ungefär så här: En tyrann beslutar att starta ett allas krig mot alla. Döden opponerar sig. Döden vill inte ha mördandet som hjälpreda. Människorna slåss, skjuts ned, avrättas – men ingen dör. Tyrannen rasar och förtvivlar men börjar också tvivla på sig själv: Är jag fortfarande en människa? Vad innebär det att vara en människa? Förvirrad tittar han i spegeln men det han ser är inte sin egen spegelbild. I stället ser han liemannen. Den riktiga Döden, den som inte mördar utan som är en naturlig del av livet. Och han anar att för att förstå vad det innebär att vara människa får man inte rubba grundförutsättningen i existensen: den lugna och eviga kretsgången av liv och död. En människas död ska inte ske av annans hand. Det är ett brott mot människans naturgivna villkor.

Också musiken rymmer mycket symbolik. Ett av ledmotiven är hämtat från dödsmotivet i Suks symfoni Asrael. Asrael är ängeln som bär de dödas själar i trygg hamn. Suk komponerade symfonin till åminnelse av sin svärfar, Antonin Dvorak. Haydns Gott erhalte Franz den Kaiser,Kaiserhymne” gnisslar till något som både är och inte är ett Deutschland über Alles. Och finalkoralen sjungs till melodin av vad Heinrich Heine kallade ”Reformationens Marseljäsen” (Marseiller Hymne der Reformation): Vår Gud är oss en väldig borg, en psalm skriven och kanske också tonsatt av Luther. Psalmen som kanske mest av allt är ett trots allt till, den enskilda människans trots allt mot förtryckaren: Du må vara grym och mäktig men du är förlorad, du är redan dömd. Våra ord kan fälla dig.

När operan uruppfördes i Amsterdam 1975 satt femtiotreåriga Helga Wolfenstein i publiken. Ingen kände bättre till Peter Kiens tanke med operan än hon. Helga och Peter hade varit arbetskamrater vid Teckningsbyrån i Theresienstadt. Hon hade också stått modell åt honom. De hade varit älskande men Kien var gift. Helgas mor hade känt sådan skam över dotterns relation med en gift man att hon anmälde sig själv och dottern till en ”Östtransport”. Kien, den ”relativt oumbärlige”, hade sett till att anmälan inte beaktats. Men bara någon månad senare bestämde lägerkommendanten att också de som Ältestenrat såg som oumbärliga skulle skickas till Auschwitz. Kien, hans fru Ilse och Kiens mor transporterades till Auschwitz. I samma järnvägsvagn och mot samma död färdades även Viktor Ullmann.


Nils Gustén som Döden i den aktuella uppsättningen av Döden säger nej/Kejsaren av Atlantis på Malmöoperan.

 

About The Author