Länge var han bortglömd och ignorerad. Som kompromisslös och radikal aktivist välkomnades Julius Eastman aldrig i New Yorks konstmusiketablissemang. Trettio år efter sin död har den amerikanska kompositören fått upprättelse – med sin kritik av rasism och homofobi omfamnas han av ett USA som stormar av protester mot samma tidlösa orättvisor.

TEXT MARTIN GELIN

Det är sen höst i New York. Året 1981 går mot sitt slut. Utanför 314 East Sixth Street, i Manhattans East Village, blåser det omkring papper, kläder och gammalt bråte. Det är de samlade ägodelarna från kompositören, pianisten och sångaren Julius Eastmans tidigare lägenhet. Han har precis blivit vräkt och polisen har tömt ägodelarna i överfulla soptunnor utanför porten.

Vi vet inte hur många av Eastmans musikstycken som försvann för gott den dagen, men hans liv återhämtade sig aldrig riktigt. De kommande åren tillbringar Eastman pendlandes mellan tillfälliga lägenheter, mammans hem i Ithaca, norr om New York, och till sist en parkbänk i Tompkins Square Park, runt hörnet från den gamla lägenheten. Efter missbruk av droger och alkohol dör han ensam och hemlös av hjärtstillestånd den 28 maj 1990. Det dröjer åtta månader innan New Yorks nyhetsmedier publicerar sina dödsrunor om honom.

Trettio år senare har Julius Eastman fått en postum upprättelse. Musikhistoriker betraktar honom numera som en självklar nyckelfigur i den våg av kompositörer som var verksamma i New York på 1960- och 70-talet och som ofta klumpas ihop som minimalister: Steve Reich, Philip Glass, La Monte Young, John Cage, Terry Riley och Morton Feldman.

För en yngre generation har han blivit en ikon som suddat ut gränser mellan klassisk musik, experimentell konstmusik, minimalism och elektronisk popmusik. Han samarbetade inte bara med Cage, Feldman och Meredith Monk, utan även med jazzmusiker och den experimentella discoartisten Arthur Russell.

‒ Historien om amerikansk klassisk musik efter 1950 är inte komplett utan Julius Eastman, sade Robert Thompson på det anrika musikförlaget Schirmer när han förra året köpte rättigheterna till ett trettiotal av de verk av Eastman som överlevt.

Hur hamnade Eastman på botten, hemlös och utblottad, och varför har han nu blivit så omtyckt många år senare?

En frostig kväll i februari beger jag mig tvärs över Hudsonfloden, mot New Jersey, för att lyssna på Eastmans musik. Det är en av de sista helgerna då det går att se konserter här, innan pandemin lamslår hela New York med omnejd. I den idylliska villaförorten Montclair har Grand Band, en av New Yorks få pianosextetter, samlats för att framföra musik av moderna kompositörer som Julia Wolfe och Missy Mazzoli. Men orsaken att biljetterna är slutsålda är förmodligen att det är den enda chansen den här vintern att höra Julius Eastmans mästerverk Gay guerilla i en konsertsal.

Gay guerilla var Eastmans egen paroll för det kulturella projekt han ägnade sig åt. Musiken låter just som ett uppror. Den börjar trevande, ett av få Eastman‒stycken som faktiskt förtjänar att kallas minimalism, men växer till något frenetiskt och överväldigande, med ekon från Bach, John Coltrane och lutherska psalmer.

Musikkritikern Alex Ross har beskrivit Gay guerilla som »musik som kräver din uppmärksamhet; vild, storslagen, yrande, demonisk, en gränslös personlighet som forsar ut i ljud«.


De som arbetat med Eastman brukar säga att han rörde sig fritt mellan New Yorks uptown och downtown, det vill säga mellan den traditionella klassiska musikscenen i centrala Manhattan och den experimentella konstmusikscenen på nedre Manhattan.


Konserten i Montclair
är magnifik. Publiken stannar kvar en lång stund efteråt för stående ovationer. Själva framförandet kräver inte bara virtuosa pianister, utan även en maratonlöpares uthållighet.

– Det är en fysisk prestation att klara sig igenom stycket, säger David Friend, som leder Grand Band, när jag pratar med honom om Eastman efter konserten.

David Friend har varit en av de främsta ambassadörerna för Eastmans musik det senaste decenniet. 2013 bildade han ett informellt nätverk av Eastman-entusiaster, Julius Eastman Memorial Dinner Society, som regelbundet sågs i New York för att framföra hans musik, med draghjälp av kompositörer som Nico Muhly och Meredith Monk, som själv jobbade med Eastman.

‒ Han brände så många broar under slutet av sitt liv så det skapade ett tomrum efter hans död när hans musik inte framfördes på länge. Men det har förändrats de senaste åren. När jag talar med folk som arbetade med Eastman blir det alltid tydligt att han lämnat ett djupt avtryck på dem. Även om han var i princip bortglömd i 20 år så betraktades han som en stor kompositör av de som jobbade med honom, säger Friend.

Julius Eastman fick en traditionell skolning i klassisk musik, på bland annat Curtis Institute. Redan som 14-åring började han framföra Beethoven som pianist, men han längtade tidigt i karriären efter friare uttrycksformer.

Enligt musikkritikern Alex Ross är det som utmärker Eastmans musik att han vänder uppochner på minimalismens idéer om enkelhet. Ross jämför Eastmans musik med ett vulkanutbrott. Medan Steve Reichs musik förändras genom exempelvis »phasing«, där instrumenten spelar samma toner men långsamt går skilda vägar, och Philip Glass ofta skapar ett crescendo genom att gradvis addera nya toner till ett repetitivt tema, så är Eastmans musik explosivt kaotisk, menar Ross. En hypnotiskt enkel melodi upprepas med växande frenesi, tills tonerna börjar grumlas, flyta in i varandra och bildar ett slags ljudvägg.

Själva färgerna i musiken verkar ofta lyftas från barockmusik. Gay guerilla bär på spår av Bach och Monteverdi och kulminerar i en melodi som lånats från en luthersk psalm, Vår Gud är oss en väldig borg. Men ljudbilden som uppstår, i synnerhet när den framförs på fler än fyra pianon, är intensivt modern, det påminner nästan om den »wall of sound« som producenten Phil Spector skapade i klassiska popsånger på 1960-talet och som imiterades av experimentella brittiska indieband i början av 1990-talet, som My Bloody Valentine och Slowdive. Där dränktes musikens melodier ofta i oväsen och kaos, vilket får melodierna att glimra lite extra när de väl tränger sig igenom ljudväggen.

‒ Även om han kategoriseras som minimalist skiljer sig musiken från Reich och Glass. Den dramatiska spänningen som byggs upp i Gay guerilla, som kulminerar i ett parti där varje pianist spelar melodin från en lutheransk hymn, påminner mer om strukturen i västerländsk klassisk musik än de andra minimalisterna, säger Erika Dohi, pianist som uppträder med Grand Band.

Precis som många andra av Eastmans verk låter varje framträdande av Gay guerilla annorlunda. Eastman var känd för diffusa instruktioner i noterna och Erika Dohi säger att det finns en »slumpmässighet« inbyggd i kompositionen, som gör att varje pianist får en chans att tolka noterna på sitt eget vis.

Eastman rörde sig sömlöst mellan den klassiska musikens anrika konserthallar och stökigare scener för popmusik och experimentell konstmusik i New York på 1970-talet och samarbetade även med visuella konstnärer. Mot slutet av Eastmans timslånga Crazy nigger bjuds publiken upp på scen för att spela piano tillsammans med musikerna. Det blir nästan övertydlig konceptkonst, där Eastman signalerar att den klassiska musikens gamla hierarkier är på väg att rämna. En kritiker beskrev den »som om havet bråkar med kusten«, en träffande skildring av mycket av Eastmans musik, där det fasta och det flytande står i ständig konflikt.

I Eastmans Femenine är musiken porlande som en vårbäck som gradvis växer sig till en flod och till slut en hel ocean där stormande vågor krossas mot strandens stenar. Det är förmodligen hans mest uppenbart vackra verk och Eastman har själv sagt att han skrev den som ett slags publikfrieri. »Slutet ska låta som änglar som öppnar upp himlen i eufori«, sade han, enligt Mary Jane Leachs bok Gay guerilla: Julius Eastman and His Music.

Hans ”If You’re So Smart, Why Aren’t You Rich? är då mer utmanande, ett slags atonal frijazz som ligger närmare Sun Ra än Steve Reich.

‒ Eastman hade sin bakgrund i klassisk mu-sik, men i den svarta traditionen betyder klassisk musik även gospel och spirituals från 1800-talet. Han hade förmodligen haft det lättare som jazzmusiker‚ vilket var det som förväntades av svarta musiker då. Men det var i den klassiska musiken han kände sig hemma, säger George Lewis, kompositör och musikhistoriker på Columbia University, i en intervju med BBC.


Julius Eastman var före sin tid när det handlar om att sudda ut gränsen mellan genrer. Han använde rytmiska mönster och harmonier som förknippas med både klassisk musik och popmusik.

 

Julius bror George Eastman var jazzmusiker och uppträdde med Count Basie Orchestra.

‒ De samarbetade ofta så det hörs att jazzmusiken tydligt präglat även Julius musik, säger David Friend.

Under Eastmans verksamma år var hans kompromisslösa personlighet ofta ett hinder för att accepteras av New Yorks musiketablissemang. John Cage tog först Eastman under sina vingar, men tröttnade på hans egensinnighet. Under en tidig konsert tillsammans bjöd Eastman upp en manlig vän på scenen, som långsamt klädde av sig naken, trots att Cage avfärdat förslaget i förväg.

Efteråt sade Cage att Eastman bara hade en idé: »homosexualitet«.

I början av 1970-talet radikaliserades Eastman politiskt när han tillbringade en tid »upstate«, i norra delen av delstaten New York, där han vuxit upp. Det var samtidigt som det berömda upplopp-et på Attica‒fängelset ägde rum i närheten, där 43 personer dog under omständigheter som många jämförde med behandlingen av svarta i Sydafrika.

Hans musik började omfamna samtidens radikala estetik. Det är talande att tidiga Eastman-kompo-sitioner hade titlar som The moon’s silent modulation, medan senare verk har titlar som Nigger
faggot och The Holy Presence of Joan d’Arc.

‒ Han var en kompromisslös person och han var verksam under en period då en sådan personlighet möttes med skepsis av många institutioner. När hans livssituation förvärrades var det inte direkt så att musiketablissemanget kom springande för att hjälpa honom. De såg honom som en knepig person och tyckte väl att det var bäst att hålla sig på tryggt avstånd, säger David Friend.

Men alla de egenskaper som då gjorde honom till en radikal outsider har nu ironiskt nog bidragit till hans upprättelse. Kritikern Hilton Als menar att många av dagens hyllningar av Eastman inte bara handlar om att ge upprättelse åt en underskattad kompositör, utan även om att fortsätta det kulturella projekt som Eastman påbörjade. Som svart och homosexuell ville han vidga utrymmet av röster »i ett musikaliskt avant garde som länge ignorerat dem«, skriver Als. Eastmans musik präglades tydligt av 1970-talets radikala kritik av rasism och homo-fobi, så det är kanske inte märkligt att det USA som just nu stormar av politiska protester omfamnar hans musik.

I dag anstränger sig många konserthallar och institutioner i USA för att bjuda in de röster som de tidigare stängde ute. Eastmans musik har då blivit en bekväm genväg för äldre musikinstitutioner som vill signalera att de är lyhörda för den yngre publikens krav på mångfald.

Men David Friend tror att upprättelsen för Eastmans musik även speglar ett djupare skifte på den klassiska musikscenen i New York och hela USA.

‒ Det finns definitivt ytliga försök att bättra på mångfalden i musikscenen här. Men något djupare pågår samtidigt. Skolorna och musikutbildningarna omfamnar nu musiker med annan bakgrund än tidigare och det innebär att begåvningsreserven av musiker och kompositörer bättre speglar mångfalden i USA. Det tror jag tyder på att vi är på väg mot ett verkligt skifte, snarare än en gimmick bland institutioner som vill signalera att de står för något nytt.

 


JULIUS EASTMAN

Född 1940 i New York, avled av hjärtstillestånd i Buffalo, 1990.

Vad Kompositör, pianist och sångare som i dag betraktas som genreöverskridande pionjär. Rörde sig mellan klassisk musik, minimalism, jazz och popmusik. Samarbetade med bland andra John Cage, Morton Feldman, Meredith Monk och Arthur Russell. Eastman spelade även piano i en jazzorkester tillsammans med brodern George Eastman.

Inspelningar i urval (Eastmans roll inom parentes):
• Unjust malaise, 2005 (samlade verk som kompositör)
• Jace Clayton, The Julius Eastman Memory Depot, 2013 (kompositör).
• Meredith Monk, Turtle
Dreams, 1983 (orgel).
• Arthur Russells First thought best thought, 2006.
(kompositör, arrangemang)
• Morton Feldman, For Frank O’Hara, 1976 (piano).


2005 gavs en trippel-cd ut, Unjust malaise, med Eastmans samlade verk, Det blev startpunkten för kompositörens renässans. Under de senaste tre åren har omfattande retrospektiv och musikfestivaler arrangerats för Eastmans musik, från Los Angeles till London.

About The Author