72 unga violinister, klarinettister och flöjtister laddar för att vinna. Bara en kan gå hem med segern i varje kategori. Opus besökte Carl Nielsen International Competition i Odense för att få svar på frågan: Kan man tävla i musik?

TEXT HANNA HÖGLUND – FOTO ANNA NORDSTRÖM

Det påminner om ett tandläkarbesök. Kliniska, ljusa väggar. Sammanbitna bleka unga ansikten, fladdrande finbyxor, klapprande silverskor mot kala golv. Deltagarna i violinsektionen av Carl Nielsen International Competition anländer en och en till konserthuskvarteret i danska Odense. Här pågår också tävlingar i flöjt- och klarinettspel men korridorerna denna förmiddag i mars är ekande tomma sånär som på några tävlingsfunktionärer som värnar sina deltagares privatliv med näbbar och klor. Det är violinister i åldrarna 16 till 28 från tre kontinenter som spänt väntar på sin tur, denna andra dag av tävlingen då de för första gången ska spela inför tävlingsjuryn utan skärm, samtidigt som allt streamas live över världen på tv-kanalen Medici.


Ute i foajen. Dörren är stängd och öppnas enbart mellan spelningarna. Men man kan se på TV:n vad som händer innanför.

 

De tävlande slussas i tur och ordning in bakvägen i konsertsalen. Och här kommer en svenska med fiolfodral, det är 22-åriga Ava Bahari från Göteborg som till vardags studerar för Kolja Blacher på Hochschule für musik Hanns Eisler i Berlin och 2012 vann Polstjärnepriset.

– Det här är min första riktigt stora tävling, berättar hon. Och jag har varit så nervös!

Hur hon har laddat upp? Genom att jobba på att inte se tävlingen som en tävling visar det sig.

– Jag har försökt komma ifrån det här att det skulle handla om att spela flest antal toner snabbast jämfört med 23 andra. Istället försöker jag tänka att om en månad ska jag kunna de här styckena på en god nivå och spela för människor jag beundrat så länge.

Och så är hon noga med att repetitionerna måste vara klara innan det är dags.

– Det där sista filandet precis före tävlingen gör en bara trött.


Ava finslipar de sista detaljerna på sitt hotellrum.

 

Ava är en av tre svenskar i årets Carl Nielsen-tävling. Hennes föräldrar kommer från Iran och pappans passion för violinen har gått i arv. Själv började Ava spela när hon var tre, efter att ha tjatat på sina föräldrar i ett år. De andra tävlande svenskarna är 18-årige violinisten Johan Dalene och 25-årige Magnus Holmander.

Holmander har lite överraskande redan åkt ur klarinettävlingens första omgång när vi kommer dit. Han som tidigare i år gått och vunnit svenska Blåsmusikpriset och dessutom är en av sex ”Rising Stars” som turnerar Europas stora konsertscener runt under nästa säsong. Men Carl Nielsen Competition är en tävling full av överraskningar och konkurrensen är stenhård. Har man en dålig dag kan det vara kört. I alla fall för den här gången.

–Jag är rätt säker på vad som var problemet, säger Magnus Holmander när vi pratas vid på telefon efteråt. Jag övade för mycket innan. Blev trött och det märktes på ambisen när jag spelade upp inför juryn. Men man lär sig av sina misstag, nästa gång jag tävlar vet jag att jag ska jag öva mer ”jämnt”.

 

»Jag övade för mycket innan. Blev trött och det märktes på ambisen när jag spelade upp inför juryn.«

 

Förutsättningarna för de tävlande är väldigt olika. Dels är ålderskillnaderna stora. Men det är också skillnader mellan var de befinner sig i respektive karriärer. Avas medtävlare Dalene har trots sin ringa ålder eget management och en debutskiva på gång på bolaget BIS. Att det är Dalene som ska gå och vinna hela tävlingen vet vi ännu inte denna tävlingens andra dag. Men man kan förstås spekulera.

Personligen tror jag mindre på en annan av de unga deltagarna som under violintävlingens första omgång fullständigt slaktar Heinrich Wilhelm Ernsts ”Erlkönig”-caprice. Troligen är det nerverna som spökar, men det är smärtsamt att bevittna. Impulsen är att gå fram och ge den unga musikern en kram och trösta, men den kan man förstås inte följa. I salen sitter alla i den lilla publiken knäpptyst och stilla för att varken störa instrumentalisterna eller juryn på raden längst bak.

Samma förmiddag ser vi sydkoreanskan Sueye Park riva av ett imponerande stycke Bartók det första hon gör. Utantill desstuom, medan Carl Nielsen själv ser på från sitt porträtt på scenkanten. Och Ava intar scenen fullständigt lugn trots att hon spelar Beethovens c-mollsonat tillsammans med en ackompanjatör hon i princip just mött.

Efteråt frågar jag vad hon ville få fram när hon stod där inför tv-kamerorna och juryn? Och vad hon tänkte på med nervositeten pirrande i kroppen ”som en extra kopp kaffe”, som hon säger.

– Jag ville presentera musiken så ärligt och rent som möjligt. Det handlar inte om mig när jag spelar, utan om musiken. Annars tänker jag inte alls när jag är på scenen. Jag njuter nog lika mycket, eller mest av alla.

Nu ska hon ringa hem till sina föräldrar i Göteborg och berätta hur det har gått.

– De tycker nog att jag är lite jobbig, säger hon och ler. När jag blir nervös ringer jag till dem hela tiden!


Ava under sitt tävlingspass.

 

Sedan följer några timmars väntan på besked om vilka som gått vidare till andra omgången. Och tid för mig att fundera över frågor som om man verkligen, rent objektivt, kan bedöma vilken musiker som spelar bäst? Och måste man det? Vilken prestationsinriktad musikkultur gynnar vi genom att tävla? Musik handlar ju också om så mycket annat.

Men Carl Nielsen Competition är å andra sidan inte riktigt som andra tävlingar, det säger både deltagare och jurymedlemmar jag pratar med. Visst kämpar musikerna om ett förstapris som i varje instrumentklass innebär en stor summa pengar, en skivinspelning och ett antal konsertmöjligheter med orkestrar världen över – en perfekt karriärstart.

Men dels är tävlingen mycket mån om transparensen kring juryarbetet, att inga deltagare ska bli förfördelade eller orättvist gynnade, eller att lärare till deltagarna sitter med i de olika juryerna. Något som tyvärr inte är självklart i den här branschen. På tävlingens andra dag har tävlingens president, violinisten och dirigenten Nikolaj Szeps-Znaider, fortfarande inte läst de tävlande violinisternas biografier. Just för att ha så få förutfattade meningar som möjligt:

– Annars blir det lätt att man tänker saker som: ”Åh, den och den har en Stradivarius! Vad fint det låter.”


Violinisten Nikolaj Szeps-Znaider är president för Carl Nielsen-tävlingen.

 

Transparensviljan är dock så stor att den ibland slår lite fel. Deltagarnas röstningsprocent publiceras till exempel löpande online på tävlingens egen sajt. Dag två hinner några resultat postas redan innan en av deltävlingarna hunnit avslutas, vilket leder till ett litet krismöte för de ansvariga under en av tävlingskvällarna.

Men det som mest skiljer ut Carl Nielsen competition från andra tävlingar är att man faktiskt jobbar på att vara lite vänligare. Att också fokusera på den mellanmänskliga aspekten kring att musicera och att fungera som en mötesplats för unga musiker. Med målet att föra den klassiska musiken, och inte minst arvet efter tonsättaren Nielsen, vidare till nya generationer.

 

Och det verkar fungera bra. Johan Dalene berättar att de tävlande violinisterna inledde sina dagar i Odense med att sitta tillsammans i en ring medan deras jurygrupp fick berätta om sig själva, om vad solisttävlingar kan innebära och vad man som musiker kan ta med sig från en sådan, oavsett om man vinner eller inte.

Detta verkar ha haft effekt på stämningen för det är flera av deltagarna som trots tandläkarkänslan vid själva uppspelningarna prisar den mysiga miljön.

18-årige violinisten Paul Kropfitsch från Österrike är en av dem:

– Det är ovanligt att en tävling faktiskt anstränger sig för att deltagarna ska ha det trevligt, säger han.

Han berättar med värme om att han redan första kvällen fick en ny kompis direkt, Sueye Park – tjejen som spelar Bartók utantill.

Annars är de flesta vana att sitta själva på sina hotellrum.

– Atmosfären måste vara stödjande och stöttande, för det är ju här vi lägger grunden för de här musikernas karriärer, säger Szeps-Znaider som själv vann förstapris i tävlingen som ung.

 

»Atmosfären måste vara stödjande och stöttande, för det är ju här vi lägger grunden för de här musikernas karriärer.«

 

En av de jurymedlemmar som dragit Szeps-Znaiders inställning till sin spets är brittiske klarinettisten Michael Collins som jag möter sent på kvällen på tävlingens andra dag, utanför Odenses konserthus. Han berättar att han precis har suttit i en timme och tröstat en av de manliga klarinettisterna, en kille från Polen, som åkt ut tidigare under dagen. Det märks att Collins själv är lite uppriven där han kommer halvspringande i bara tunn kavaj i vårblåsten.

– Han grät och jag försökte trösta honom med att ”tävlingar kanske inte är för dig men det betyder inte att du inte kan göra karriär”, säger Collins. Så jag bad honom skicka mig allt material han har och så lovade jag honom att se vad jag kan göra för honom på BBC.

När vi träffas i lobbyn på hotellet dagen efter, där ovanligt nog både tävlingsdeltagarna och jurymedlemmarna bor, är Collins lite gladare igen.

–Att vi alla bor på samma ställe är en av anledningarna att den här tävlingen känns mer som en festival – att vi är här tillsammans, säger Collins och berättar också att han försöker lära sig hantera de speciella förutsättningarna i Odensetävlingen alltmedan den pågår.

– Man ställs inför nya typer av frågor här. Borde jag le åt någon av deltagarna eller inte när jag springer på dem efteråt? Jag vet inte …


Michael Collins

 

Michael Collins är själv skeptisk till att tävla i musik.

– Visst, med vissa musiker är det lätt att i en tävlingssituation se att ”de sista 20 procenten som krävs” inte är där, säger han.

Hans skepsis bottnar också i att han märker att en yngre generation musiker blivit alltmer besatt av att vinna tävlingar, samtidigt som dessa vinnare inte får så lång livslängd som solister när det väl kommer till kritan.

– De bränner ut sig, de försöker ta på sig själva för mycket och för tidigt. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte finns bara ett sätt att bli framgångsrik musiker. Det finns andra, mer ”ödmjuka” sätt, som kanske också är mer stabila i längden. Men det kräver också att vi i den äldre generationen tar vårt ansvar och hjälper de yngre musikerna, agerar mentorer. Och det är många i min ålder som inte är så generösa tyvärr.

 

»Det finns inte bara ett sätt att bli framgångsrik musiker. Det finns andra, mer ’ödmjuka’ sätt, som kanske också är mer stabila i längden.«

 

Tillbaka till dagen för violinisternas första tävlingsrunda. I väntan på resultatet har Ava Bahari gått tillbaka till sitt hotellrum för att byta om från uppspelningskläderna: en svart knälång klänning med spetsdetaljer (”Den kostade 399 kronor på Kappahl! Jag är inte så flashy,” säger hon och ler). Och kanske öva lite till också. I Avas liv går det inte en dag utan spel och så har det sett ut i 19 år.

– Det är för att jag vill det, säger hon. Det har nästan blivit ett tvång, att ha den där kontakten med violinen.


Ava Bahari har precis fått reda på att hon gått vidare och meddelar till en administratör vilka verk/stycken hon ska framföra under morgondagen.

 

Det är eftermiddag i det danska konserthuset när Johan Dalene spelar sina stycken för juryn, en Beethovensonat och ett soloverk av Hindemith. 18-åringens föräldrar har följt med och Johan kramar om sin mamma innan han sätter sig och pratar en stund med mig och fotografen Anna. På halsen, där den fina, lånade 1700-talsfiolen ligger emot huden, har han ett stort blåmärke.

– Det gör inte ont, säger han lugnande. Men min hud är ganska känslig så jag har alltid de här blåmärket. När jag skulle till USA och spela för ett tag sedan var det enormt!

Dalene, som lärde sina dagiskompisar att spela cello på en sopkvast när han var fyra år och redan är rutinerad trots att han inte gått ut gymnasiet, var ändå pirrig innan berättar han.

– Men det är så kul att vara här och spela så jag försöker göra det bästa, bara.

Han har laddat upp på vanligt vis inför tävlingen. Vilat, försökt äta någonting även om det är svårt, lite banan eller choklad brukar gå bra. Och så tänker han igenom första frasen i huvudet innan han börjar spela.

Kan man tävla i musik?

– Alla är olika och det är mycket smak som styr. Därför är det bra att det är många olika människor i juryn. Och en bra grej med att tävla är man blir sedd, speciellt eftersom det är så många som spelar fiol idag.

 

Att det om några dagar står klart klart att det är Johan som vunnit hela violintävlingen har vi förstås inte en aning om när vi sitter i konserthusets kafé och fikar helt vanlig dansk fika. Nej, den här dagen är alla som går vidare till andra omgången potentiella vinnare. Nikolaj Szeps-Znaider läser upp namnen på de lyckliga violinisterna. Förutom Johan går bland annat Ava och Sueye vidare. Avas ögon lyser när hennes namn läses upp, hon kramar om några av sina medtävlare.

– Jag stod där och bara … Nikolaj Znaider läser upp mitt namn! säger hon sedan.

Han som varit hennes idol så länge.

Vad ska hon göra nu då? Hur ska hon fira denna delseger?

– Jag ska gå och öva, säger Ava bestämt.

Det är ju en tävlingsdag imorgon också.

 

Men för Paul från Österrike stannar allt en stund. För honom har det inte gått lika bra. Han ska packa sin väska nu. Men först får alla som åkt ut respons efteråt av jurymedlemmarna om de vill. Artiga frågor, vänliga förklaringar och tekniska tips: ”Hi, what do you want to know?” “Hi, well done.”

Jag ser Szeps-Znaider gå in på extrema stråk- och greppdetaljer med en av deltagarna. Kramar om.

Paul är inte glad. Inga tårar, men besvikelsen syns i ögonen.

– Nikolaj gav mig riktigt bra tips, säger han. Men vad de andra i juryn sa gav ärligt talat ingenting. Jag tyckte inte de hade några svar alls på varför de gjorde den bedömningen de gjorde. Men jag är inte en sådan som skyller ifrån mig. Jag borde ha spelat bättre första dagen.

 

I slutänden är det förstås bara en som går hem med segern – Johan Dalene. När vi pratas vid efter att hela tävlingen är över är han väldigt glad förstås. Drömmer om att spela in det ena finalstycket, Nielsens violinkonsert, på skivan med Odense Symfoniorkester som ingår i priset. ”För det är så himla fantastisk musik”.

Men han säger också att han hoppas att han inte ska behöva göra fler tävlingar.

– Musik går ju inte riktigt att bedöma. Då är det mycket roligare med vanliga konserter.

För målet är att kunna leva på att spela. Trots allt är det ju det som är det viktiga, inte en vinst eller en förlust i en aldrig så viktig tävling.


Johan Dalene tackar och bugar  efter sitt framträdande.

 

 

Carl Nielsen International Competition

  • Solisttävling i danska Odense sedan 1980.
  • I år var första gången alla tre instrumentklasser tävlade samtidigt – violin, klarinett och flöjt. 68 unga musiker deltog efter att ha gått igenom en urvalsprocess.
  • Ledare för respektive instrument var Nikolaj Szeps-Znaider, violin (även tävlingens president), Emmanuel Pahud, flöjt och svenske Martin Fröst, klarinett.

Ava Bahari inväntar tecken att få gå in precis före uppspelningen.

About The Author