Nya skivan med italienska excentrikern Aniello Desiderios är både störande och enastående.

Aniello Desiderio är inte bara en av gitarrens främsta virtuoser, han tillåter sig också ett väldigt personligt spel som inte alltid är fläckfritt utan ofta vilt och modigt. Hans nya cd innehåller de moderna standardverk för gitarren som jag länge önskat höra honom spela. Jag borde ju alltså älska denna cd, men så är inte riktigt fallet.

Höjdpunkten är fyra av Angelo Gilardinos transcendenta etyder. De är vackra, genomarbetade och sanslöst svåra stycken som utforskar olika speltekniker till dess yttersta utmarker. Jag har svårt att tänka mig att de går att spela in bättre än så här! Som gitarrist får man inspireras eller lägga av.

I inledande Nocturnal, av Benjamin Britten, är däremot gnisslet från handförflyttningar utmed strängarna i sådan stark konkurrens med exekutörens egen tunga andning att musiken alldeles kommer bort. Jag tycker dessutom inte han hittar in i stycket med sitt kantiga spel och plötsliga snabba utfall. I detta långa verk gäller det också att spänna bågen ordentligt och hitta de långa linjerna i musiken. Den musikaliska gesten och tanken måste ha en förklaring och ett gensvar även långt senare.

Även i Homenaje av Manuel de Falla störs jag av excentriska och kantiga fraseringar, det är först i Invocación y danza av Joaquín Rodrigo som spelet verkligen hittar hem. Här passar Desiderios ”virtuoserier” så mycket bättre. I nyskrivna och romantiska Rondeau av Georg Schmitz passar det rent av enastående bra!

Höjdpunkt Studio No 19 av Angelo Gilardino. En överrumplande och sällan hörd teknisk briljans.

Testa också Julian Bream Nocturnal, EMI Classics. En underbar drömsk version. Exakt, genomarbetad och chosefri.

David Härenstam

 

Aniello Desiderio
Nocturnal
Accelerando 002

About The Author