Lovordade uruppföranden, hyllade cd-skivor, åtråvärda priser och stipendier. De senaste åren har inte direkt varit utan framgång för Andrea Tarrodi. Och det verkar fortsätta på den vägen. 2018 började med en Grammis för skivan String Quartets och från och med ikväll och tre dagar framåt är hon föremål för den prestigefulla tonsättarweekenden i Stockholms konserthus. Bo Löfvendahl fick en pratstund med den ständigt aktuella tonsättaren som, om vi får gissa lite, har ett internationellt genombrott att vänta runt hörnet.

Text: Bo Löfvendahl
Foto: Nicklas Thegerström

När Andrea Tarrodi nu är aktuell som vårens tonsättarprofil på Konserthuset i Stockholm är hon på hemmaplan. Vi i Konserthuspubliken har mött henne många gånger i garderoben.

– I princip hela min studietid vid Musikhögskolan arbetade jag där, ofta tillsammans med min kompositionsbästis Molly Kien. Vi träffades på Musikhögskolan, när vi började på kompositionslinjen 2003, och vi sökte jobb på Konserthuset samtidigt som vi pluggade. Det är en fin, inbjudande miljö och jag trivdes jättebra där. Det är kul att jag faktiskt har fått hänga in publikens kappor och fått träffa dem. Man lär sig väldigt mycket vad de gillar.

Har du någon gång jobbat i garderoben när de har spelat ditt eget verk?

– Ja faktiskt! En gång har det hänt. Då spelade de en pianotrio av mig i Grünewaldsalen. Jag sprang upp från garderob B2, bytte kavaj, lyssnade på stycket, tackade för applåderna och gick ner igen. Så den gången dubbelarbetade jag.

Hur känns det att få sin egen tonsättarweekend?

– Först blev jag väldigt glad, sedan mer och mer skräckslagen. Det är fyra nya verk, varav två var beställda sedan tidigare, som tur var. Jag kan inte skriva flera stycken samtidigt så jag måste vara färdig med vissa saker flera år i förväg. Pianokonserten ”Stellar clouds” har varit klar sedan 2015 och orkesterstycket ”Wildwood” sedan 2016. Så blir det en dubbelviolinkonsert för Malin Broman och Pekka Kuusisto, beställd av Musica Vitae i Växjö, plus ett stycke för Stockholm brasskvintett som heter ”Drache-Frau (the wounded diva)”.

Hur ska man tolka den titeln?

– Det handlar om att vara en åldrande diva. Äldre divor kan man ju kalla drakar och jag ville göra ett ömsint porträtt av en som har tippat över. Jag läste Karin Johannissons bok ”Den sårade divan”, om tre konstnärer som hamnade på Beckomberga.

En av de konstnärerna är Sigrid Hjertén, som står i fokus även för nästa verk som Andrea Tarrodi börjar komponera just i dagarna.

– Det är en kortopera, mitt första musikdramatiska verk över huvud taget! Det är en beställning från Kungliga Operan till deras projekt Short stories, som består av tre kortoperor på 20 minuter. Den ska heta ”Sigrid H”, och är inspirerad av ”Ateljéinteriör”, en av Sigrid Hjerténs mest kända målningar. Katarina Aronsson skriver libretto och besättningen är tre sångare och en kammarensemble. Det känns ganska skönt att ha ett kortare verk med mindre ensemble som det första jag gör för opera.

Något som återkommer i många av dina verk är fåglar. Hur länge har de funnits med?

– Det verk som har spelats mest är Paradisfåglar som jag skrev redan 2008 när jag fortfarande studerade. Det är det första större med fågelkoppling. Då använde jag en cd med fågelsång och jag spelade också in olika fågelarter. En ornitolog kan säker känna igen dem men jag utgår bara från det rent musikaliska. Jag gillar att vissla mycket och tycker det är ett roligt musikaliskt material att arbeta med, så fina intervall och vackra melodier. I nästan alla mina stycken finns det någon liten fågel. En violinist som spelade den här musiken berättade att när hon övade på fågelljuden kom hennes undulat flygande och satte sig på hennes stråke. Den kvittrade med! Så någonstans måste jag ha hittat rätt.

 

»Jag tycker det är ett roligt musikaliskt material att arbeta med, så fina intervall och vackra melodier.«

 

Och det är inte flöjt som härmar fåglarna i dina stycken utan stråkar?

– Ja, stråkarna är helt klart de instrument som är bäst på att härma fåglar, för de kan komma upp i så högt register, särskilt om man använder flageoletter. Dessutom kan de spela kvartstoner. Det är ju inte alltid de här intervallen som fåglarna sjunger är helt rena.

Andrea Tarrodi växte upp i en utpräglad musikerfamilj: pappa Christian Lindberg är trombonist, dirigent och kompositör, mamma Julianna Tarrodi-Lindberg är fagottist och musikförläggare.

– De träffades på Musikhögskolan så jag låg väl i ett fagottfodral där. Det är från mammas ungerska familj namnet Tarrodi kommer. Mormor och morfar flyttade till Sverige 1956. Morfar var klarinettist och instrumentmakare så där fanns massor av instrument. Jag minns att jag fick testa så mycket, det var lekfullt och roligt. Sedan har jag försökt lära mig lite av allt: oboe, fagott, ståbas, piano. Det är väldigt bra när man är kompositör att ha koll på många instrument.

Det finns en ofta ganska impressionistisk klangfärg i Andrea Tarrodis musik och bland de tonsättare hon nämner som inspiration finns inte överraskande Claude Debussy, Lili Boulanger och Jan Sandström. Men mest avgörande för idén att bli tonsättare var Mozart, framför allt genom filmen ”Amadeus” av Milos Forman.

– Vi hade den på video och jag såg den hur många gånger som helst. Då tyckte jag Mozart var så häftig. Han hade en cool stil och jag tänkte att så där vill jag bli, att det är coolt att vara tonsättare. Jag till och med lärde mig att spela piano upp och ned, som han gör i filmen. Då var jag sju-åtta år.

Så småningom blev det studier i komposition: tre år i Piteå där det också ingick arrangering och sex år på Musikhögskolan i Stockholm.

– Jag började brett, vilket var kul, men jag visste nog redan från början att jag vill jobba med klassiskt. Men jag har också en duo som spelar jazzstandards på klarinett och gitarr och en annan grupp tillsammans med min syster, min kusin och Molly Kien. Vi spelar old time country, typ Carter family. Och min pseudonym Jolo Andersson skriver sånger, som också finns på Spotify. När folk gifter sig får de alltid en låt. Det är visor, chansoner, inte poplåtar. Tänk Jules Sylvain – jag lyssnar ju nästan bara på gammal musik.

Kan du berätta lite om hur du arbetar?

– Jag skriver hela orkestersatsen direkt: instrumenteringen är en så stor del av kompositionen för mig. Så jag vet redan från början om jag ska välja flöjter eller violiner – kanske börjar det med låga stråkklanger och sedan något fladdrande i träblåset. Det är som om jag har massor av olika färgburkar som jag ska blanda till en ljudvärld. Jag testar på piano och dator och hittar en harmoni som stämmer med vad jag vill få fram, och en rytm. Från de strukturerna skulpterar jag fram melodilinjerna och de är rätt så improviserade. Det är så spännande! Jag känner mig mer besläktad med författare än med musiker, tror jag har ett sorteringsbehov.

– Det roligaste är själva arbetsprocessen, resten är en bonus. Trots att mitt jobb redan är klart är jag supernervös när jag hör en konsert första gången. Jag är alltid med på repetitioner när det är nya stycken och gör ofta någon liten revidering efter första uppförandet, till exempel när det gäller dynamik och tempo. Jag tycker det är roligt när levande musiker spelar och gör sin tolkning, och lär mig alltid mycket av dem. En del av mina stycken spelas ganska mycket utomlands nu, då lever de sitt eget liv – det är lite som om de vuxit upp och flyttat hemifrån.

 

Vem Andrea Tarrodi, tonsättare
Född 9 oktober 1981
Bor Stockholm
Familj Jens Lundberg, bandoneonist, dottern Sigrid, två år.
Aktuell som tonsättarprofil på Konserthuset Stockholm 12–15 april, då fyra nya verk uruppförs. Grammis i kategorin klassiskt 2018 för skivan String quartets med Dahlkvistkvartetten (dB).

About The Author