Carl-Henric Malmgren har sett dokumentärfilmen Sivandivan, ett underhållande och närgånget porträtt som samtidigt lämnar många frågor obesvarade.

– Baryton? Du?

Siv Wennberg tittar på mig som om hon aldrig hört något så dumt i hela sitt liv.

– Du är tenor. Ingen tvekan. Det syns på din hals, det hörs när du pratar.

Konstaterandet kom utan att ha hört mig ta en ton. Iförd paljetterad galaklänning vände hon mig ryggen och gick vidare till repetition med sin pianist för kvällen. Hovsångerskan skulle sjunga Meine lippen Sie küßen so heiss. Hon älskar operett. Det var 2002.

Franz Léhars sång dyker också upp i filmen Sivandivan. Av förklarliga skäl spelas det närmast oavbrutet musik under den nittio minuter långa visningen. Mycket Richard Strauss, Verdi och romanser. Och Mozart. Däremot ingen Wagner. Varför, undrar jag?

– Av rättighetsskäl. Att använda arkivmaterial är dyrt, svarar regissören Gustav Ahlgren på min fråga efter visningen.

Det känns egendomligt att se en film om Siv Wennberg utan att höra Wagners musik. Som om något avgörande saknas. Det var trots allt för sin Isolde som hon belönades med Svenska Dagbladets Operapris år 1988. Att Mozarts uvertyr till Figaros Bröllop länkar ihop scenerna istället för något från Wagners suggestiva värld blir märkligt. Visst fungerar ouvertyrens rytm bra som illustration till känslostämningarna. Men det finns andra stycken som passar minst lika väl och som ligger närmre Siv Wennbergs operakarriär.

Filmen som skapats av Gustav Ahlgren och Emelie Jönsson är ett varmt porträtt av en åsiktsstark och provocerande person. Naket och direkt berör bildmaterialet en livsnerv precis som en bra dokumentär ska göra. Inget är tillrättalagt. Men ju längre filmen går desto mer undrar jag om det inte hade kunnat vara en film om vilken stark och revanschlysten yrkeskvinna som helst. För det är revansch snarare än musik som strålar ut från biografduken. Törsten efter att visa världen vem som vann i slutändan är onekligen ett enormt driv för Siv Wennberg.

”Det som har räddat mig är aggressiviteten. Ilskan. Att jag var fruktansvärt arg.” Så beskriver Sivandivan sin inställning till operavärlden. Den som först hyllade henne och sedan bespottade henne och förnekade henne den framgång hon tycker sig ha förtjänat. Persona non grata blev hon efter ett omskrivet debacle med Frankfurtoperan år 1978.


Scen ur ”Sivandivan”.

 

Mitt i all ilska är scenerna när Siv Wennbergs maskinskrivna bokmanus refuseras och det maniska knaprandet på pepparkakor konsertdagen 2015 då hon hyrt Confidencen ”för att visa dem att jag inte har tappat rösten” de mest gripande. Trots tidigare segrar är hon fortfarande sårbar. Scenerna visar vackert på en nervositet och en anspänning som berör. Just där lyckas filmen fånga essensen av vad det innebär att en gång ha varit uppburen operadiva, och numera närmast bortglömd.

Som publik måste man hålla med om att vi berövades en stor talang. Kanske en av de största. Siv Wennbergs sång är bedövande vacker på inspelningarna från 1970- och 80-talen. Men alla historier har två sidor och dokumentären Sivandivan lämnar flera frågor obesvarade. Att hon fick ett svårt rykte bland operahusen kan inte bara bero på att hon var generös och ville hjälpa andra, som hon själv säger. Det måste finnas något mer till berättelsen. Utöver några sekunder med dirigenten Franz Welser-Möst, som jobbade med Siv Wennberg på 1980-talet, får man ingen annans historia än hennes egen. Den är å andra sidan väl så spännande. Och vackert drabbande.

Hur blev det med omdömet om den unge sångeleven 2002? Jodå. 2004 gjorde jag debut som tenor. Hon fick rätt. Siv Wennberg har alltid kunnat sin sak.

Carl-Henric Malmgren

 

FAKTA
Sivandivan
1 tim 20 min
Regi och produktion: Gustav Ahlgren, Emelie Jönsson
Medverkande: Siv Wennberg, Erik Alexander Carlenstolpe med flera
Filmen kommer visas i SVT i höst, något nedkortad.

 

 

 

About The Author