En djup hemlighet ligger dold i musikfestivalen O/Modernt som i sommar äger rum på Confidencen för sjunde gången. Bo Löfvendahl fick en pratstund med konstnärlige ledaren Hugo Ticciati – ett samtal om ett alternativt sätt att leva genom konsten och musiken som bland annat ger dig svaret på varför publiken behöver chockas då och då.

Namnet O/Modernt innehåller inte bara en dubbeltydighet som syftar på festivalens blandning av gammal och ny musik, utan börjar också med den heliga stavelsen om, enligt indiska religioner ett tecken för hela skapelsen.

Och O/Modernt är Hugo Ticciatis egen skapelse. Den 37-årige violinisten från London, sedan närmare 20 år bosatt i Sverige, är intensivt upptagen av kreativa utmaningar och hyser ett starkt intresse för indiskt tänkande. Han vill blanda gammalt och nytt, ungt och gammalt, nära och fjärran. Förutom festivalen O/Modernt leder han O/Modernt Chamber Orchestra, som violinist och dirigent, samt O/Modernt String Quartet. Dessutom turnerar han runt världen som violinsolist med en rad andra orkestrar och leder också flera liknande festivaler utomlands.

Första gången jag träffade Hugo Ticciati var 2011, när han bubblande av iver berättade om den då helt nya festivalen på Confidencen. Idén var att blanda äldre musik med nutida och att sätta in den i nya sammanhang med andra konstarter som dans, film och litteratur. Redan från början satsade han på de allra bästa solisterna – ingen mindre än pianostjärnan Angela Hewitt inledde den första säsongen. Och redan då märktes det att Hugo Ticciati hade en plan.

Hur långt sträckte sig din planering 2011?

– Tre år kan man säga. Men jag hade en långsiktig vision. För mig är det viktigt att både kunna tänka framåt och befinna sig mitt i nuet. Jag vill visa respekt för traditionen men skapa en fusion av det gamla och det nya. John Cage sammanfattar det bra: ”The past must be invented, the future must be revised.”

– Nu har O/Modernt gått på export, så jag får frågor om att planera liknande saker i andra länder ända fram till 2020 och 2021. Vissa konsertsalar ber mig ordna festivaler som är direkt inspirerade av O/Modernt, till exempel Wigmore Hall i London. Där planerar jag nu för 2018 med Purcell och 2019 med Beethoven, samma tonsättare som i Stockholm. År 2020 blir det tioårsjubileum med tema Bach, precis som första gången.

Årets festival på Confidencen kallas ”Vivaldi och återvändandet”. Den tar fasta på Vivaldis sätt att använda versformen ritornell och kopplar ihop det med upprepningens sofistikerade konst hos tonsättare som John Cage och Philip Glass. Här samsas Mariasånger från Vivaldi till Pärt, här varvas den hinduistiska skapelseberättelsen med Haydns Skapelsen.

Jag träffar Hugo Ticciati i matsalen på Lilla Akademien i Vasastan. Den framgångsrika uppstickarskolan i Stockholm har plats för musikintresserade elever ända från förskolan till gymnasiet, grundad av den ryskfödda violinisten Nina Balabina. Här arbetar Hugo Ticciati som lärare och är biträ-dande konstnärlig ledare. I dag har han just haft repetition med över 60 unga musiker från 10 år och uppåt, som ska medverka i en konsert på Musikaliska. Där ska de tillsammans med solister framföra bland annat Arvo Pärts Tabula rasa och Cantus in memoriam Benjamin Britten, musik med tydligt meditativa drag. Hugo Ticciati ägnar sig gärna åt meditation och det hör ihop med hans fiolspel:

– När jag kom till Sverige behövde jag rensa bort allt när det gällde fiolen, jag var tvungen att börja om från början. Det var tabula rasa kan man säga. På samma sätt ville jag få bort alla onödiga tankar och gå djupare in i mig själv.

– Både när man spelar fiol och när man mediterar måste man vara öppen för allt. Man måste komma helt förutsättningslös till varje stycke. Det är bara så man kan få djupare kontakt med andra.

 

»Både när man spelar fiol och när man mediterar måste man vara öppen för allt. Man måste komma helt förutsättningslös till varje stycke.«

 

In i den tomma matsalen kommer nu Mark Tatlow och Nina Balabina. De berättar gärna hur det gick till när de fick kontakt med Hugo. Mark Tatlow, expert på tidig musik, tidigare ledare för Drottningholmsteatern och professor på Operahögskolan, har länge varit lärare på Lilla akademien men också på gymnasiet St Paul’s i London. Det var där han för ungefär 20 år sedan fick Hugo Ticciati som elev och presenterade honom för Nina Balabina. Hon minns tydligt sina intryck från första gången hon träffade unge Hugo:

– Extrem talang, fantastisk intellektuell förmåga – och ingen aning om hur man spelar fiol.

Men det visste Nina Balabina bot för. Hon erbjöd sig att utbilda honom och Hugo tackade nej till en plats i Cambridge och flyttade till Stockholm för att studera hos henne.

Hugo Ticciati kommer från en Londonfamilj med stort musikintresse och italienska rötter. När jag första gången träffade honom hade jag nyligen intervjuat hans lillebror Robin Ticciati, som då var uppseendeväckande ung chefsdirigent för Gävle symfoniorkester. Därifrån har karriären gått spikrakt uppåt och han är nu konstnärlig ledare för operan i Glyndebourne och framträder över hela världen, denna säsong bland annat på Metropolitan och i Berlin.

– Vi är jätteolika, men vi älskar att musicera tillsammans, säger Hugo och berättar att de spelade mycket i familjen under uppväxten, tillsammans med föräldrarna och systern: pianotrior, stråkkvartetter av Haydn, Mozart, Schubert.

Hugo Ticciati trivs även i dag bäst med kammarorkestrar. Under sina turnéer kombinerar han gärna att vara solist och dirigera mindre orkestrar, det har blivit något av hans nisch.

Hur ofta spelar du fiolkonserter med symfoniorkestrar?

– Jag spelar gärna stora verk också, men jag blir mer och mer förtjust i att arbeta med kammarorkestrar. Jag älskar att arbeta i en mindre grupp och lära känna alla musiker och utvecklas med dem. Just nu arbetar jag med Manchester Camarata och Scottish Ensemble. Jag gillar att ha partnerskap med olika orkestrar och göra kanske tre–fyra projekt per år.

När spelade du senast med stor orkester?

– Låt oss tänka. I förrgår spelade jag Vasks violinkonsert i Moskva, med stor kammarorkester … senast var det kanske Penderecki i Bukarest.

Hugo Ticciati framträder gärna med nyskriven musik och har hittills fått mer än tio violinkonserter skrivna för sig av tonsättare som Sven-David Sandström, Tobias Broström, Erkki-Sven Tüür, Pēteris Vasks, Judith Weir, Arturs Maskats, Albert Schnelzer, Jill Jarman. Och varje år försöker han ha något av unga tonsättare i sina festivaler.

Komponerar du något själv?

– Jag har gjort några småsaker. En är min första beställning för violin och piano som jag ska göra nästa år med Víkingur Ólafsson i London. Men jag skulle absolut inte kalla mig tonsättare.

Hur skulle du vilja utveckla konsertlivet vid sidan om dina egna festivaler?

– Man ska inte råda folk, man ska bara göra! Det gäller att hitta det väsentliga i en konsert, inte syssla med den yttre ramen utan med det som händer i dialogen med publiken. Man måste hela tiden försöka komma åt den energi som finns mellan musiker och publiken. Den bästa klassiska musiken bygger på ett spel med förväntningar, men jag tror också det är viktigt att leka mot förväntningarna för att upptäcka nya saker.

– Ibland behöver publiken en chock så att man väcker nyfikenheten. En Mozartsymfoni ska ha en wow-effekt, en stråkkvartett av Beethoven ska kännas revolutionär – varje gång. Man kan väva ihop Händel med rap, Beethoven med gamelanmusik, man kan göra vad som helst, bara det inte blir passivt lyssnande. Även en mycket traditionell konsert måste ha en betydelse. Och vi måste hela tiden ifrågasätta oss själva: vad är det vi sysslar med?

 

»Man kan väva ihop Händel med rap, Beethoven med gamelanmusik, man kan göra vad som helst, bara det inte blir passivt lyssnande.«

 

– Confidencen är en musikfestival, men min tanke är att människor också ska lära sig att utvecklas i sig själva. Jag vill se O/Modernt som ett alternativt sätt att leva genom konst, musik, tystnad – allt. O/Modernt är en livsfilosofi.

Bo Löfvendahl

 

INTE VILKEN LOGGA SOM HELST
Hugo Ticciati förklarar hur O/Modernts namn och logotyp ska tolkas:

»Kombinationen av gammalt (omodernt) och nytt (modernt), som kan verka självklar vid första ögonkastet, ges en extra dimension med snedstrecket, som lägger till det gamla till det nya och det nya till det gamla och därmed definierar oss som (o)moderna. Det finns även andra dolda budskap i logotypen. O/MODERNT förkortas OM, som enligt den indiska traditionen representerar den ursprungliga resonansen ur vilken universum är sprunget – ett mantra som reciteras av flera miljoner människor över hela världen. Ett bakåtvänt och upp-och-nervänt gement E (”schwa” från hebreiskans shva) symboliserar egot och fungerar som en vänlig – nästan subliminal – påminnelse om att vi alla måste sträva efter att undfly egots pockande krav och förlora oss själva i den ständigt närvarande, rytmiska energin som är NUET.”

 

EN FESTIVAL FÖR ÅTERVUNNEN MUSIK

Antonio Vivaldi och konsten att återvända är tema för årets O/Modernt-festival på Confidencen, 16–21 juni. I fokus står Vivaldis användning av formen ritornell, “den lilla återkomsten”, ett sätt att arbeta med upprepning i musiken som betydde mycket för att skapa dramatisk energi. Det repetitiva är också viktigt hos nutida tonsättare som John Cage och Philip Glass. Årets upplaga av O/Modernt lyfter fram olika aspekter på återvändandets konst. Bland artisterna finns cellisten Matthew Barley, sångerskan Luciana Manchini och Manu Delago som spelar slagverksinstrumentet hangdrum, Amstel Saxophone Quartet och DJ Kypski.

 

FAKTA

Namn Hugo Ticciati
Född 12 april 1980
Uppvuxen i London, flyttade till Sverige som 19-åring. Har en syster som är professor i teologi och en bror som är dirigent.
Bor i Täljö, Täby
Yrke Violinist, dirigent, lärare, konstnärlig ledare för flera festivaler.
Aktuell med O/Modernt-festivalen på Confidencen, Ulriksdal, 16–21 juni.

 

About The Author