I taket svävar Apollon och hela rummet är inspirerat av italienska renässanspalats. Grünewaldsalen i Konserthuset i Stockholm är en unik replokal. Och längst fram i salen finslipar en unik kör sitt jubileums-program. Det är Eric Ericsons kammarkör, som firar 75 år i år.

TEXT JOHANNA ANKARCRONA
FOTO SÖREN VILKS (repetitionsbilder)

Det har precis varit paus under sista repetitionen före första jubileumskonserten. Det februariblåser ute på Hötorget, men här inne i Grünewaldsalen är det stilla. Fast bara en liten stund. För nu höjer dirigenten Fredrik Malmberg armarna och sångarna öppnar munnen. En talkör nästan sveper en av stolen med viskningar, rop och skratt. »Come on you wealthy, weep and cry about the miseries that are coming upon you…«

Det är Warning to the rich som Eric Ericsons kammarkör övar, Thomas Jennefelts tonsättning av verser ur Jakobs brev. Längst bak i salen sitter kompositören själv. Han har också sjungit i kammarkören och varit dess ordförande, på Eric Ericson-tiden.

Nu är det en annan tid, med Fredrik Malmberg som chefsdirigent och en rad yngre sångare som inte träffat Eric Ericson. Men ändå är det mycket som är sig likt sedan 1945, när den unge Ericson samlade sina sångare hemma hos sin mamma på måndagsmorgnarna och repeterade. Hans kammarkör kombinerar fortfarande gammalt och nytt, något som var speciellt då för 75 år sedan.

– Han tog upp tidig musik, som barock och renässansmusik. För det behövde man små ensembler. Körer på den tiden var oftast större, och man sjöng på ett helt annat sätt och hade inte lättheten som behövdes. Det var det ena spåret. Sedan kom det fram en ny grupp av tonsättare, Måndagsgruppen, med bland andra Sven-Erik Bäck, Ingvar Lidholm, Sven-Eric Johanson och Karl-Birger Blomdahl. Deras musik var tekniskt mycket mer krävande, säger Jaan Seim, som är ordförande i Eric Ericsons kammarkör och sjunger bas i kören sedan mer än 25 år.

»Att sjunga solistiskt och i ensemble skiljer sig åt. Man kan nästan säga att det är två olika konstarter. Genom att lyssna på varandra försöker vi hitta den kammarkörsklang som körens grundare Eric Ericson utvecklade och som är känd världen över som det ericsonska soundet«, säger Jaan Seim, som sjunger bas och är ordförande i Eric Ericsons kammarkör.

 

Då som nu blandades solister med ensemblesångare. Men från början ville en del operasolister inte vara med i kören.

– Det var lite jobbigt för operasångarna då, att de inte fick sjunga ut med hela sitt register som de var vana vid. Eric hyssjade på dem och ville att det skulle vara mjukare, säger Jaan Seim.

Men så småningom strömmade de namnkunniga solisterna till. Nicolai Gedda, Elisabeth Söderström, Eric Sædén och från senare generationer Ann-Sofie von Otter och Malena Ernman, är bara några av dem som varit med under åren.

– Förutom musicerandet har repertoaren alltid varit viktig för den här kören. Att våga ge sig på den här repertoaren som kören gjorde på 40-talet, det har betytt väldigt mycket. Om man inte gör de här svåra komplexa verken går det ganska snabbt att stagnera. Det märker man klangligt också. Om man lyckas få Lidholm på plats blir Brahms också bättre, säger Fredrik Malmberg och Jaan Seim fyller i:

– Lidholmstycket som vi har med i jubileumskonserten, Canto LXXXI, är ett banbrytande verk som Eric Ericson tog upp. Ingvar Lidholm skrev mycket för Erics körer, Kammarkören och Radiokören. Canto LXXXI var ett stycke som de kämpade otroligt hårt med för att kunna framföra och ge rättvisa, säger han.

– Vi med, säger Fredrik Malmberg och skrattar.

Linnea Bergstam är andrasopran och ordinarie i kören sedan tre år tillbaka.

– Det är häftigt, för när man är uppvuxen med den här musiken, med Bäck och Lidholm, då kan man uppleva att tonsprången redan sitter i kroppen. Sedan måste jag ju öva jättemycket för ett sådant här svårt verk som Canto LXXXI, det kräver mycket, men det är familjär musik, på ett sätt som det inte kan ha varit då, säger hon.

Linnea Bergstam har »sjungit i kör jämt«, gått i Adolf Fredriks musikklasser, varit med i Adolf Fredriks flickkör och utbildat sig till sångerska och sångpedagog på Musikhögskolan i Malmö.

– Att få en fast plats i kammarkören har nog alltid varit en dröm, även om jag inte kunnat formulera den, säger hon.


Linnea Bergstam

 

Kören har 24 ordinarie sångare, är ofta 32 på konserter och kan vara ända upp till 80 när de sjunger oratorier med Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset.

– Vi har regelbundna provsjungningar, lyssnar ett par gånger per år, och då tar vi antingen in ordinarie eller så kan man vikariera, man kan få ett kontrakt för en termin eller en säsong, säger Fredrik Malmberg.

Kammarkören är en frilansande professionell kör, där medlemmarna jobbar cirka 15–20 procent av sin tid, utslaget på hela året. De allra flesta arbetar med musik annars också, som sångsolister, sångpedagoger, musiklärare och kyrkomusiker.

– Det går trådar från kammarkören till andra delar av körvärlden. Många av oss leder körer själva, till exempel barnkörer och kyrkokörer, säger Jaan Seim.

Går ni och bär på Eric Ericsons arv, som ni känner att ni måste förvalta?

– Det man förvaltar är en attityd till musiken, att man vågar torpedera det vedertagna och undersöka det okända. Att man värnar om den nya och samtida musiken och den svenska musiken, säger Fredrik Malmberg.

– Sedan förändras ju allting, det går liksom inte att konservera en klang. Mer ett sätt att musicera: att lyssna, att ha arbetsmoral och disciplin, ta det på blodigt allvar, säger han.


Fredrik Malmberg är chefsdirigent för Eric Ericsons kammarkör
sedan 2012.

 

När man är ny i kören, är det som att kliva in i en institution?

– Lite är det så. Men det är för att jag känner att det finns en lång historia som är viktig. Inte tungt, mer att man förstår att här har folk varit med om något stort, säger Linnea Bergstam.

När vi hälsade på Eric Ericsons kammarkör i februari höll de på att finslipa vårens jubileumsprogram. Det skulle bestå av en rad a cappella-konserter med den nyare musiken – Thomas Jennefelt, Ingvar Lidholm, Benjamin Britten, men också Karin Rehnqvists Sji olwått ur Puksånger-lockrop, som kören inte sjungit tidigare.

Men kören hann bara göra jubileumsprogrammet vid tre tillfällen i februari, förutom i Konserthuset i Stockholm också i Västerås och Nacka, innan coronapandemin slog till och raderade ut alla körrepetitioner och publika evenemang.


Repetition i Grünewaldsalen i februari i Konserthuset i Stockholm. Sedan 2003 har Eric Ericsons Kammarkör ett nära samarbete med Kungliga Filharmonikerna och Konserthuset.

 

Höstens jubileumsprogram har krympt väsentligt från det ursprungligen planerade. I skrivande stund återstår Mariavespern av Monteverdi  i Konserthuset i Stockholm och Jubileumskonserten från våren som kommer att att ges i Vadstena och Vällingby i november.

Eric Ericsons kammarkör har sin bas i Stockholm, men uppträder ofta utomlands och runt om i Sverige. De åker också ut och samarbetar med lokala körer.

– Det är väldigt kul, både musikaliskt och med det mellanmänskliga mötet, säger Fredrik Malmberg.

Klangen som började ljuda hemma hos Eric Ericsons mamma på 40-talet fortsätter alltså sprida sig. På många olika sätt.


Eric Ericsons kammarkör firar i år sitt 75-årsjubilem.

 

Eric Ericson

Hela det svenska klassiska körlivet har påverkats av Eric Ericson, född 1918 och död 2013. Sitt sista fram-trädande med sin kammarkör gjorde han som 90-åring 2008 på en jubileumskonsert med H-mollmässan i Konserthuset i Stockholm. Han var då dirigent för första delen. Eric Ericson var också dirigent för Radio-kören 1951–1982 och för Orphei Drängar 1951–1991.

 

 

About The Author