Carlhåkan Larsén skrattar gott åt Henrik Dorsins och Ole Anders Tandbergs nytolkning av Léhars tidlösa operett.

De gamla operetterna börjar sakteliga krypa fram ur vrårna. Men nya uppsättningar måste givetvis markera klädsam distans till de ursprungliga intrigernas anda av flärddrypande verklighetsflykt, av typen ”Men först ett glas champagne!” Kungliga Operans för många år sedan avsomnade tradition med nostalgisk våroperett slumrar vidare, fast Glada änkan på nytt dansar ut med sin Danilo. Nu regerar Henrik Dorsin och Ole Anders Tandberg.

Föreställningen liknar patienten i den grymma ordleken ”Operationen lyckades men patienten dog”. Operetten Glada änkan har gått hädan. Men fram stiger något nytt, något mycket levande och radikalt annorlunda: en kvick revy om människan i tid och rum, där tiden är nutid med pågående kulturkriser, ekonomiska och konstnärliga, och rummet inte utgörs av Paris schangtila salar, befolkade av sprittande grisetter och rumlande diplomater, utan av Kungliga Operans töckenomhöljda valkyrieklippa, inramad av molntappar som på Drottningholmsteatern, eller alternativt hos rödvinsvänstern på pizzerian Maxim i Hökarängen.

Transformationen är naturligtvis inte oproblematisk. I pauskonversationen uppsnappade jag repliker som ”Helgerån!” och ”Jag tror jag går hem”. Den övervägande majoritet som stannade i salongen jublade påtagligt entusiastiskt efter fullbordad afton. Den gamla intrigen hade lagt sig att dö, men Dorsins texter var rika på fyndiga vändningar och satirisk udd och anakronismer, riktat åt både höger och vänster, ibland samtidigt. För hundra år sen talades det om svärmeri i ”vår lilla paviljong”; 2017 spritter plötsligen en stark kontrast upp på scenen; det blir coitus ”i vårt lilla campingtält”. Ramberättelsen är fräsch: en operachef i trångmål – Dorsins egen roll på scenen. Publiktillvänt välspelat och precist i sketcherna. Men kan han sjunga? Jag tror han följer Jarl Kulle i spåren – denne var inte heller känd som sångare när han debuterade som Danilo; han yttrade då i en intervju: ”jag ska sjunga det värsta jag kan!” Det räcker helt och fullt.

Franz Lehár överlever allt. Det är ju inte ofta ett regelrätt hovkapell och en operakör finns till hands för operetter. Och dirigenten Joakim Unander har en skatt av älskade melodier att förvalta och till föreställningens kvaliteter skall förstås läggas en stjärna som Elin Rombo i Hanna Glawaris generösa vita päls och rösten och spelhumöret exponerade på bästa vis. Här blommar vidare Miriam Treichl ut i en mäktig aria av känsloutgjutelse, efter att ha spelat den tillknäppta men invärtes ångande operachefsassistenen mest hela tiden. Och den rufsige, glamourfientlige Danilo, regissören: väl medveten om kommersialismens negativa verkningar låter han den världsförbättrande konstens röda fanor fladdra både bildligt och bokstavligt. Han har i Jeremy Carpenter en kongenial gestaltare, en kolerisk skäggig trubbnos med hjärtat inkapslat in i det näst sista.

Glada änkan är verkligen ingen enhetlig och avslipad föreställning. Den spretar, och det måste den få göra. Kungliga Operans inscenering blir inte någon tidlös klassiker, eftersom den är beroende av det aktuella nuet. Den ska upplevas här och nu. Och ett gott skratt förlänger ju alltid åskådarens liv …

Carlhåkan Larsén


Kungliga Operan

Glada änkan. Premiär 21.1

Musik: Franz Lehár. Text: Henrik Dorsin. Regi: Ole Anders Tandberg. Scenografi: Erlend Birkeland. Koreografi: Roine Söderlundh. Kostym: Maria Geber. Ljus: Ellen Ruge. Dirigent: Joakim Unander. Medverkande: Elin Rombo, Jeremy Carpenter, Henrik Dorsin, Marianne Hellgren Staykov, Miriam Treichl, Klas Hedlund, Pierre Gylbert, Joel Annmo m fl.

 

About The Author