I oktober skulle Eric Ericson ha fyllt hundra år. Som ingen annan förkroppsligade han begreppet Det svenska körundret. Men hur står det egentligen till med körsången i Sverige idag? Helena Wessman, chef för Berwaldhallen, ser oroande tecken inför framtiden.

Den 26 oktober skulle Eric Ericson ha fyllt 100 år. Hans minne hyllades med konserter på många ställen och vi gladdes åt att de körer han främst arbetade med – Kammarkören, Radiokören och Orphei Drängar – håller det Ericsonska arvet levande. Det var med dem han från 1950-talet och framåt satte en ny standard för hur rent och klart samsjungande röster kan klinga.

I Eric Ericsons efterföljd tonbildade och drillade tusentals körledare sina körer i kyrkor, bönehus, bygdegårdar och föreningslokaler. Det sjöngs på arbetsplatser, daghem, skolor, gymnasier och lärosäten, i musikskolor och på fritidsgårdar. På 1980-talet konstaterades att körsång var landets största folkrörelse och man talade om ”det svenska körundret”.

Eric Ericsons körer turnerade världen över och var de främsta dirigenternas val för verk med kör och orkester. Också andra körer reste utomlands på turné och för att tävla. Fina priser bars i strid ström hem till Sverige.

Ur körernas djup hämtades mången begåvad solosångare och vårt lilla land kunde snart stoltsera med ett närmast osannolikt antal internationellt framgångsrika operasångare och popartister. ”Den svenska musik-exporten” blev ännu ett begrepp att hålla i minnet.

I Eric Ericsons hundrade år är hans körer fortfarande världsledande, men hur står det till med det svenska körundret i stort?

Både bra och dåligt. Svenska körer skördar lagrar både hemma och utomlands och väldigt många sjunger i kör varje vecka. Körledare i städer och större församlingar vittnar om tryggad återväxt bland koristerna, men på andra håll läggs körer ned på löpande band. Eller så sjungs det utan särskilda ambitioner gällande intonation, klang och samtidighet.

Det senare tror jag beror på en blandning av okunskap hos sångledarna och den nya samhällsandan att alla alltid ska känna sig duktiga. Det har blivit svårt att kritisera bristfälliga prestationer. Hellre oförblommerat beröm än konstruktiv kritik och krav på att ta sig över de hinder djupare inlärning reser. Sorgligt nog glömmer vi då det lustfyllda i att kämpa för något man vill uppnå och den stora tillfredsställelsen med verkligt goda resultat.

Gällande okunskap hos sångledare finns exempelvis stora brister i utbildningen av förskolelärare, där samtliga estetiska uttryck buntas ihop i alltför korta kurser. Den läraraspirant som inte redan kan sjunga har inte en chans att ta till sig det som krävs för att lära små barn att använda sin röst på ett korrekt och välklingande vis. Ett av många problem blir låga tonarter som är omöjliga för ljusa barnröster. Resultatet blir brummande eller ett slags pratsång.

Musikundervisningen i grundskolan är klämd mellan läroplanens höga ambitioner och mycket begränsad undervisningstid i stora klasser. Om musikundervisning alls förekommer. Det är svårt att rekrytera musiklärare till mindre skolor i landsorten, så det händer att rektorn låter ämnet falla. Vilket i och för sig kan hända också i städerna. En kollega berättade att dottern inte fått någon musikundervisning alls – på en skola i Stockholm.

Inom Svenska kyrkan, som har vårt lands överlägset största musikverksamhet, pågår en dragkamp mellan traditionell kyrkomusik och andra förhållningssätt till församlingens musicerande. Att anställa skolade kyrkomusiker är inte längre självklart. I många församlingar prioriteras istället fritidsledarkompetens. Inget ont i det, men risken är stor att både orglar och körer tystnar. Att leda flerstämmig körsång med goda resultat kräver utbildning, särskilt om man vill att alla ska kunna delta.

Inom musiklivet är oron stor för den svenska körsångens framtid och det tas många goda initiativ för att hålla nivån uppe. Det är bra och det är bråttom. Men det krävs också politiska beslut: ge de estetiska ämnena mer plats i förskollärarutbildningen, stärk musikämnet i skolan och återinför estetiska ämnen som obligatorium på gymnasiet. Och inom kyrkopolitiken: värna den traditionella kyrkomusiken.


Helena Wessman är sedan 2014 konserthuschef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören.

 

About The Author