Gunnar Wennerberg fyller 200 år denna höst. Vem bryr sig? Han är ju så djupt 1800-talisk. Men det finns goda skäl menar Carlhåkan Larsén.

Wennerbergs levnad varade från 1817 till 1901 – större delen av seklet, således. Han återspeglade den svenska småstaden (Lidköping, Skara); han präglade tidens romantiska studentliv (i Uppsala), han gjorde ämbetsmannakarriär och var ecklesiastikminister i två omgångar (i Stockholm). Som krön på alltihop: vördad landshövding (i självaste Växjö). Han kunde sjunga och roa sig, och han kunde – fast i stort sett självlärd – komponera musik och göra det både på allvar och som lek.

”Stå stark, du ljusets riddarvakt, kring dina fosterländska fanor” – så startar Wennerbergs demoniska ”Fan-sång”. (Texten var dock framskaldad av en samtida Uppsalapoet, Johan Nybom.) När Wennerberg inte var skrudad som rakryggad nationalist kunde han svepa sig i skandinavismens fladdrande mantel. Den estetiska och innehållsliga skillnaden var inte påtaglig: ”Framåt, framåt på ljusets bana” hette det i ”Nordisk studentsång”.

Den repertoaren (som också inkluderar ”Hör oss Svea, moder åt oss alla”) sjöngs en gång med stort nit av generationer manskörsångare. I en annan del av samhället stämde man i stället upp i Davids psalmer, populära inte minst i frikyrkliga kretsar. Med ”Herren är min herde” och andra texter med bibel- eller psalmboksanknytning, bidrog Wennerberg verksamt till fromhetslivet. Det ena häftet efter det andra fylldes med solo- eller körsånger som stämde till klingande andakt. Hans mest ambitiösa kompositioner var tre hela oratorier med motiv från Jesu liv och verk.

Men så har vi också mitt i den offentliga samhällskonsten det stora undantaget, det som gör att Gunnar Wennerberg fortfarande bör räknas till det levande musikarvet: Gluntarne – ”En samling duetter för Baryton och Bas med accompagnement af piano”, som det specificerades i urutgåvan 1849. Fortfarande kan man (möjligen) allsjunga ”Här är gudagott att vara” eller avnjuta ”En månskensnatt på slottsbacken” även utanför Uppsala, gluntsångens självklara miljö, där sammanslutningen Gluntarnes vänner lever och verkar – särskilt febrilt den här hösten.

 

»Gluntarnes långa rad skall inte upphöjas till stor litteratur, men samlingen intar med heder en plats som minor classic i den svenska vitterheten.«

 

Gluntarnes långa rad skall inte upphöjas till stor litteratur, men samlingen intar med heder en plats som minor classic i den svenska vitterheten, tack vare det studentikosa ynglingasinnet och teckningarna utur vardagslivet. Det märks också ett bellmanskt sinne för teater i Gluntarnes scener och upptåg: ”Sparka mot porten och storma!” lyder en drastisk och dramatisk maning (som också fått ge titel åt Gunnar Syréhns bok om Gluntarne). Och visst bör Glunten och Magistern få väsnas på nöjets estrader länge än!

Carlhåkan Larsén

About The Author