Genom hela karriären har Barbara Hannigan sökt svaren på frågorna om musikens innersta väsen. Med en exceptionell scennärvaro och uttrycksfull sång- och dirigeringsstil har hon med åren också kommit att bli en världens mest efterfrågade artister. I höst kommer hon till Göteborg – ett kärt återbesök i med nya projektet Equilibrium. Bo Löfvendahl träffade den mångsidiga kanadensiskan på ett kafé i nya hemstaden Paris.

Text: Bo Löfvendahl

Barbara Hannigan är inte bara en av världens mest berömda sopraner, hon är också en alltmer framgångsrik dirigent och leder dessutom numera ett mentorsprogram för unga sångare. Några gånger har hon framträtt i Sverige, senast i Berwaldhallen förra våren. I flera år har hon varit särskilt populär hos Göteborgssymfonikerna, som nu har utsett henne till förste gästdirigent. Dessutom har hon blivit årets Schockpristagare i musik: ”en extraordinär och nyskapande artist” står det i motiveringen, som framhåller hennes ekvilibristiska tolkningar och stora spännvidd.

Vad är hemligheten bakom denna osedvanliga begåvning?

En solig oktoberdag träffas vi på ett kafé i Belleville. Det är ett livligt hörn, och hon bor bara ett par kvarter från uteserveringen, berättar hon när hon kommer skyndande utför den backiga gatan och kryssar mellan bilar och kafébord.

– Efter tre år börjar jag känna mig hemma i Paris. Det är ett fantastiskt ställe att vara främling på. Här känns det som att alla stödjer mig. Jag flyttade från min familj till musikskolan i Toronto när jag var 17 och lämnade Kanada när jag var 23, så jag behöver alltid skaffa mig ett eget sammanhang.

Kvällen innan har jag sett henne på Palais Garnier i “Bérénice”, en helt nyskriven opera av Michael Jarrell som bygger på en pjäs av Racine. Den kvinnliga huvudrollen är en gåtfull, komplicerad kvinna, som skriven för Barbara Hannigan. Det är den också, men föreställningen är trots det till en början ganska stum. Först mot slutet får den liv under en lång, intensiv uppgörelsescen mellan henne och Bo Skovhus – den bästa kvällen hittills, enligt Barbara Hannigan som fortfarande är halvvägs kvar inne i verket:

– I går var nog första gången vi känner att vi äger stycket. Det är en mycket speciell process. För vad som händer med ett nyskrivet verk är att tonsättaren måste ge sitt stycke till världen. Det finns ett tillfälle när han eller hon måste släppa taget och ge det vidare för att verket ska kunna leva på egen hand.

Barbara Hannigan har framfört minst 85 nyskrivna verk, mer än kanske någon annan, så hon talar av lång erfarenhet. I allmänhet har hon också tätt samarbete med tonsättarna vars verk hon sjunger eller dirigerar. Det märks att hon inte var helt nöjd med resultatet den här gången. Hon säger att det har varit svårt att tränga in i verkets dramatiska kärna.

– Michael Jarrell är mycket beundrad och framgångsrik, men hans stil är väldigt komplex och svår, brainy. Det vet han att jag tycker, och jag gjorde det bästa jag kunde. Märkligt nog känner han det som att han har skrivit den här rollen speciellt för mig, och på ett plan kan jag förstå det när jag ser noterna. Men den är skriven som för ett instrument och inte en mänsklig röst. Det finns ett gap som jag måste överbrygga när jag sjunger och det var en stor utmaning att ge Bérénice några lyriska kvaliteter.

Det hänger på detaljerna. Barbara Hannigan berättar om något som hjälpte henne att göra rollen till sin egen: ett par röda skor.

– Det finns ett rött element i varje scen. När de ville att jag skulle ha mörkblåa skor i den laddade slutscenen tyckte jag det var obegripligt. Så nästa dag tog jag med ett par högklackade röda skor hemifrån. De är extremt obekväma men man känner sig oerhört kraftfull i dem. När en kvinna sätter på sig såna skor har hon räknat ut allt. Hon har en plan. Skorna blev nyckeln som fick det att fungera. Kombinationen av det upphöjda och det sårbara.


Hannigan i titelrollen i Michael Jarrells nyskriva opera Bérénice som just nu går på Garnieroperan.

 

En av Barbara Hannigans signaturroller är Lulu i Alban Bergs opera, som hon gjort på flera håll, bland annat i en känd uppsättning av Krzysztof Warlikowski i Bryssel. Där dansar hon i tåskor.

– Jag lärde mig bara för den operan. Jag har behållit tåskorna men jag har inte använt dem sen dess. De hänger här i lägenheten. Så 2021 får de komma fram igen, för då ska jag göra Lulu i Bryssel och dessutom även i Hamburg och Cleveland. 

Men först blir det Göteborgssymfonikerna, där Barbara Hannigan har arbetat under flera år både som sångare och dirigent, och nyligen alltså har blivit förste gästdirigent.

Vad innebär den titeln?
– Det betyder att vi nu har en seriös relation! Man kan säga att vi har haft vår första dejt och vår andra dejt – nu vill vi kila stadigt. Men vi kan fortfarande träffa andra.

Och det är med den orkestern Barbara Hannigan i december sjösätter sitt stora projekt Equilibrium, med ett halvkonsertant framförande av Stravinskijs “Rucklarens väg”. Det är en sorts mentorsprogram – hon kallar det initiativ – som ska hjälpa unga sångare att utvecklas och vänder sig till dem som är färdiga med sina studier och nyss har börjat en solokarriär. Initiativet har drag av både lärlingskap och idrottspsykologi.

– När man studerar säger andra till en vad man ska göra. Men så fort man är färdig med studierna är det ingen som håller koll på en längre. Och så är det i de flesta yrken. Plötsligt är man för sig själv. I Equilibrium jobbar vi med frågor och utmaningar som kommer upp för unga sångare – inte hur tar jag ett högt C utan allt annat som gör dem till kompletta människor med ett fungerande liv. Hur gör jag med agenter och resor? Hur tar jag hand om mig själv på turné? Hur hanterar jag när det inte går bra?

 

Hur går antagningsprocessen till?

– Sångarna skickar video, cv och ett personligt brev och cv. Jag har gått igenom 350 ansökningar och av dem valde jag 125 att höra live. Kvar blev 20 sångare från 11 länder över hela världen: Kuba, Guadeloupe, Australien, England – däribland från Sverige (Sofie Asplund, Ylva Stenberg och Erik Rosenius). Man känner när någon har en speciell kvalitet som inte är en del av rösten. Det handlar om någon sorts kontakt med ens inre. De måste vara inställda på extremt hårt arbete och disciplin.

Vad letar du särskilt efter hos sångarna?

– Jag letar efter skimmerfaktorn, ”the shimmer factor”. Det ordet fick jag från Jackie Reardon som jag har samarbetat med i tio år. Hon är sportpsykolog och coach för idrottare och affärsfolk. Vi insåg att det vi bägge letar efter är något vi kallar the shimmer factor. Hur väljer man bland tio väldigt bra sopraner? Det är en sorts glöd vi är ute efter. Det behöver inte alls vara en aggressiv form av energi. En del människor har en energi som snarare är inåtvänd. En sådan är den otroliga Afrodite Patoulidou som ska sjunga Anne Truelove i Rucklarens väg.

De första uttagningarna hölls förra gången hon var i Sverige våren 2017, då Barbara Hannigan samtidigt både sjöng och dirigerade i Berwaldhallen. Nu är hon på väg till Stockholm igen för att ta emot Schockpriset i musik på 400 000 kronor. När vi träffas håller hon som bäst på att förbereda sig inför mottagandet, då hon också ska hålla masterclass för elever från både Musikhögskolan och Operahögskolan.

– Måste skriva mitt tal! Jag kommer säkert att tala om betydelsen av ge någonting vidare. Det är en uppgift vi har som konstnärer: att betala tillbaka och ge vidare det vi själva har fått. Att ge framåt. Jag är så glad att jag får göra detta.

Men varifrån kommer namnet Equilibrium?

– Det hela började med att jag skulle hålla ett tal på Luzernfestivalen 2016. De ville ha titeln ett halvår i förväg och jag hade förstås inte skrivit det. När jag satt på ett plan från Paris till New York tillsammans med min pojkvän fick vi välja mellan olika viner. Ett av dem hette Equilibrium. Jag tittade på honom och utropade: Där är det rätta ordet! Vinet var inte särskilt gott men jag älskar ordet. Det ska inte tolkas som en fast, orubblig balans utan en ständigt föränderlig jämvikt. En flytande balans, säger hon och sänker och höjer händerna som vågor.

Ett annat projekt som har fått ligga till sig innan det blev verklighet är skivan “Vienna: Fin de siècle” som just har kommit ut. Där sjunger Barbara Hannigan sånger av Wienkompositörer från förra sekelskiftet som Arnold Schönberg, Anton Webern, Alban Berg och Alma Mahler tillsammans med Reinbert de Leeuw vid pianot.

– Vi har jobbat ihop i 18 år och med det här programmet i 10 år. Jag tror att det är som med en god whisky, att det blir bättre ju längre den är lagrad.

Barbara Hannigan har skrivit en fin presentation i skivhäftet som elegant förklarar det speciella med musiken under den brytningstid som ägde rum i Wien för ungefär hundra år sedan.

– Men för mig är det inte viss stil som är attraktiv. Jag attraheras av en emotionell sanning i musiken och kompositörer som har en egen röst. De måste inte vara samtida. Jag älskar Hans Abrahamsen men också Rameau, Haydn, Alban Berg. Man känner alltid igen dem.

Barbara Hannigan tror starkt på att blanda samtida musik och äldre musik på konserter, det bör aldrig bara finns en sort, alla tider bör vara närvarande samtidigt.

– Se på Paris! Det är en mycket levande stad. Här finns uråldriga byggnader jämsides med det helt moderna. Alla kanske inte tycker om allt, men det lever. Jämför med Venedig som bara har det som är gammalt. Det är en fälla, det blir dött. Konserter ska inte vara som Venedig, de ska vara som Paris!

Barbara Hannigan

Född 1971 i Waverley, Kanada
Bor i Paris
Yrke Sopran, dirigent, mentor. Är framför allt känd för sin repertoar av samtida musik och 1900-talsmusik i ofta ekvilibristiska framföranden med en stark scenpersona.
Aktuell med Equilibrium, ett initiativ för unga sångare som får sin första premiär på Göteborgs konserthus den 12 december. Föreställningen går sedan vidare till München och på turné till flera europeiska städer. Är även aktuell med skivan ”Vienna: fin de siècle” med Reinbert de Leeuw som har just utkommit på Alpha Classics.

 

About The Author