Grekisk-georgisk-armenisk guru tolkas av brasiliansk-tysk nyzeeländare.

Prunkande mustasch, pälsmössa och brinnande blick. Det skulle kunna vara en turkisk folkledare eller kanske bara en reklambild för kaukasisk yoghurt. Men mannen på nya BIS-albumet bär även slips, och hans musik uttolkas på solistisk elgitarr.

Vad har fått mig att dyka in i ”Ex oriente – Music by G.I. Gurdjieff”?

Jo, Saburo Teshigawara, den vigt sublime koreografen i en tysk dansfilm för tjugo år sedan. ”Absolute Zero” heter den; en bit finns på Youtube. Teshigawara dansar ensam till ensamt piano. Till något oerhört enkelt och långsamt på vita tangenter, med skyhög Eric Schüldt-faktor.

Men det är inte Pärt. Det är egentligen inte heller den där George Ivanovitj Gurdjieff (1866–1949), utan dennes gitarrimprovisationer uttolkade och noterade av den osjälviske pianisten/kompositören Thomas de Hartmann (1885–1956).

Sannolikt är det inte Keith Jarretts Gurdjieff/Hartmann-album som använts för dansfilmen, utan den okände fransmannen Alain Kremski, en av många Sanningssökare.

Så kallades Gurdjieffs anhängare, vilket inte var någon enkel uppgift. Mästaren var av den handfast sunda åsikten att lärjungar måste kunna stå på egna ben, varvid han såg till att stöta bort dem. En sådan var ryssen Hartmann, som likväl kom att vara den autokratiske Gurdjieffs minne och musik trogen.

Och nu har den grekisk-georgisk-armeniske gamle schamanens toner nått Nya Zeeland och den brasilianskfödde gitarristen Gunter Herbig (ej att förväxla med dirigenten med samma namn). Även han en sökare, som länge och förgäves försökte utvinna den gurdjieffska andligheten ur sin gitarr. Tills han pluggade in sin Gretsch-gura.

Jo, det är fint – om än inte lika sublimt som Alain Kremskis känsligt avlyssnade pianospel. Men stundvis riktigt suggestivt, särskilt i den avslutande ”Reading from a Sacred Book” över en djupt svajig bordun runt tonen E.

Camilla Lundberg

 

G. I. Gurdjieff
Ex Oriente
Gunter Herbig, elgitarr
BIS 2435

 

About The Author