Carlhåkan Larsén har pratat med Daniel Börtz om ”Sinfonia 13”. Uruppförandet skedde igår, men imorgon ges en ny chans att höra jätteverket.

Det rör sig om ett verk i mäktigt format: speltid 65 minuter. Kungliga Filharmonikerna är i elden, jämte två recitatörer, Stina Ekblad och Hannes Meidal, och sångsolisterna Johanna Rudström, Daniel Carlsson och Karl-Magnus Fredriksson. Dirigerar gör Patrik Ringborg. Texterna är hämtade ur Kjell Espmarks diktsamling Skapelsen från 2017. Stockholms konserthus med dess kungliga husorkester är nästan som hemmaplan för tonsättaren.

Daniel Börtz svar och deklarationer kommer alltid i formen lågmält och prövande. Man kunde tro att han mumlar i skägget, men i grund och botten talar Daniel Börtz klart och genomtänkt. En röst som banar sig fram genom decennier av reflexion.

 

Redan 1977 formulerade han sin existentiella inriktning i en ofta citerad intervju: ”Mellan dessa poler pendlar jag: kärlek till vackert och skönt och vetskapen om litenhet och förgänglighet”. Espmarks ord kan han i en programkommentar beskriva som ”svartaste mörker”, ”våldsam aggressivitet”, ”mildaste ömhet”.

 

Det skymmer.
Europas karta är fläckad av blod.
Men violoncellen insisterar.
Och kören skapar den ordning
som världen har misslyckats med.

 

– Kjell Espmarks sagolika dikter handlar om Förintelsen, om sexslavar från Afrika – men också om Orfeus och Eurydike. De har gripit tag i mig och lockat till musikaliskt uttryck. Jag kom i kontakt med honom när jag var praeses i Musikaliska Akademien. Ofta har jag träffat folk av en slump och så har en vänskap vuxit fram. Så var det med Göran Sonnevi, med Tomas Tranströmer och Jacques Werup.

 

Till de senare årens produktion hör en rad musikdramatiska verk: Ma, Marie Antoinette på Folkoperan, Magnus Gabriel för Läckö, Goya för Göteborgs-operan, Medea på Stockholmsoperan. Då har vi inte ens nämnt Backanterna, ibland upphöjt till Börtz ”genombrott” och vida berömt genom samarbetet med Ingmar Bergman. Det gällde då dennes uppsättning av Euripides drama på Dramaten. Marie Antoinette är för övrigt den svenska opera som upplevt flest framföranden, endast överträffad av Blomdahls Aniara.


Nu vänder
Börtz blad igen, eller snarare: han bläddrar tillbaka till den ”sinfoniska” formen och tar fram sin symfoniska pensel.

– Det handlar egentligen inte om längden på verken, utan om formbyggandet – arbetet med långsträckta, energirika former.

Borde man inte kalla ett stycke som Sinfonia 13 för ”oratorium”, med Espmarks texter som ett existentiellt laddat poetiskt underlag?

Nej, påpekar Börtz:

– Det rör sig ju inte om musikdramatik. Och det finns inte heller någon kör, vilket jag tycker hör till oratorieformen. Ordet kommer istället till tals i solosång och i recitation. Så jag återgår till begreppet ”sinfonia” och inbegriper orkestern, som fungerar tillsammans med solister och recitatörer. De står för att texterna tydligt kommer till tals.

 

Hur har ditt musikspråk utvecklats eller förändrats under den långa vägen från 1960-tal till 2010-tal?

– Visst finns det en stilförändring. De första verken jag skrev, det är en annan musik. Men någonstans på 1970-talet, med ”Sinfonia 1”, hände det något. Jag orienterade mig mot en musik med mer tonal prägel. Men själva metoden att skriva ner det komponerade, den har jag inte ändrat.

Metoden innebär att Daniel Börtz aldrig använder dator. Istället är det penna och papper som står på skrivbordet.

– Med pennan ritar jag ett slags arkitekturskisser som förberedelse, markerar en artikulation, ett rätt detaljerat schema över hur jag tänker mig formen, dynamiska förlopp och kulminationer och sådant. Jag berättar helt enkelt för mig själv hur det ska bli i slutändan. Så har jag alltid arbetat och metoden löper parallellt med min stilutveckling i det stora hela.

 

Som exempel nämner han sjunde Sinfonians jätteorkester där det har vuxit fram många nya element, en slags melodisk aspekt.

– Det hörde ihop med Backanterna och andra operaarbeten. Men Sinfonia 13 är mer symfoniskt än oratoriskt. I 1990-talets solokonserter gällde det att greppa melodierna. I Marie Antoinette släppte jag taget och då kom det till en pendling mellan tonalt och atonalt.

Har du någon gång under arbetet med dina verk känt ”nej, det här kommer inte att fungera” eller misströstat då något inte blev vad du tänkte?

– Nej, jag har inte direkt kört huvudet i väggen. Men längs vägen finns det kvarlämnade hugskott, idéer som aldrig förverkligats av skilda anledningar.

Vilket av dina verk tycker du förtjänar att framföras oftare?

– Medea. Men också Marie Antoinette. Medea var för svår för många, men andra i publiken på Operan blev djupt berörda, och gripna. Orkestermusiken finns annars alltid i närheten, den går ju inte att göra slut på. Men så kom musikdramatiken in i bilden och den har jag ju inte kunnat motstå.

 

I Daniel Börtz konstnärskap råder flit, skapande envishet och en övertygelse att konst bör sträva efter att beskriva människans situation i en oöverskådlig, smärtsam värld. Han har funnit toner för de svåraste frågor och de grymmaste skeenden. Samtidigt formulerar han allas vårt behov av tröst.

Hur går kreativiteten vidare efter vårens kraftprov?

– Det finns faktiskt redan en Sinfonia 14 på gång, den här gången för enbart stråkar. Den är avsedd för kammarorkestern Musica Vitae i Växjö. Men inte förrän nästa år.

Carlhåkan Larsén

 

Fullbordad trilogi

Igår uruppfördes Daniel Börtz stora komposition ”Sinfonia 13” i  Stockholms konserthus. Verket spelas även imorgon. Sinfonia 13 är sista delen i en trilogi. De båda föregående verken är Medea, uruppförd på Kungliga Operan 2016, och I mörkret av röster för blandad kör, med texter av Göran Sonnevi, framförd första gången år 2015.

About The Author