Joa Helgesson vill förändra operan med smärta. Genom att experimentera med body suspension vill den svenske barytonen hitta ett mer autentiskt uttryck. Opus följde med när krokar drevs genom skinnet på sångaren i hemstaden Berlin.

Text: Arvid Jurjaks, foto: Mats Bäcker (porträtt) & Anja Hüttner (föreställningsbilder)

Tre djupa, långsamma andetag. På sista utandningen drivs det vassa stålet genom skinnet. Stämningen är lugn, varsam och dämpad. Händerna med de svarta gummihandskarna arbetar beslutsamt. Ingen säger något i onödan. Från ett hörn i rummet stiger rökelse långsamt mot taket.

– Mår du bra?

– Yes.

Joa Helgesson reser sig långsamt upp från britsen. Om mindre än en vecka ska han stå på scen som Fantomen i Göteborgsoperans uppsättning av ”Phantom of the Opera”. Nu sätter han ner sina bara fötter på ett tegelgolv i en nedlagd maltfabrik i utkanten av Berlin. Han sträcker på sig, rullar långsamt axlarna fram och tillbaka.

Vid skulderbladen blänker två stora krokar, fästade genom varsitt ordentligt stycke hud. Medan skinnet sträcks för att förankra två öglor av rep, och en strimma blod börjar sippra ner längs ryggen, testar Joa Helgesson rösten.

– Hmmm… hmmm, låter det bakom det röda skynket till backstageområdet.

Sedan hösten 2016 utforskar den svenske barytonen, med ett cv som rymmer över 40 olika roller och framträdanden i rad internationella konsert- och operahus, det som på engelska kallas body suspension. Den här novemberkvällen, under ett internationellt symposium i Berlin, är första gången som Joa Helgesson inför publik ska testa det som han ser som sitt eget försök att förnya operakonsten.

Lagom till Halland Opera and Vocal Festival i juli ska ett koncept utvecklas som rymmer Virgil Thomsons Blake-kompositioner, Maxwell Davies ”Eight songs for a mad king” och ljudet från Joa Helgessons egna muskler när han med krokar i ryggen lyfts från marken.

För de flesta är det här en ännu helt okänd del av Joa Helgessons karriär.

– Och de som känner till den tror att jag har blivit knäpp, säger han.


Body suspension brukar räknas som en av kroppsmodifieringens mest extrema uttryck. Kort sagt går det ut på att kroppen piercas med krokar för att sedan hissas upp i luften. Historiskt och antropologiskt härleds utövandet ofta till indiska och nordamerikanska stamfolk.

Idag är utövandet omgärdat av stränga regler kring hygien och säkerhet. Förberedelserna är minutiösa och djup kunskap om kroppens anatomi är central. Det finns en rad mer eller mindre etablerade positioner att hänga i. Skickligheten hos den som utför upphängningen bedöms efter positionernas sinnrikhet. Inför publik får därför en body suspension mer drag av en teknisk uppvisning än ett konstnärligt framförande.

Själva upplevelsen av en suspension är sedan ofta fokuserad till den som hänger. Under symposiet i Berlin, som arrangeras av den norska gruppen Wings of Desire, talas det om en känsla av extrem fokusering, endorfinkickar, och rent av frihet. Ord som närmast känns igen från extremsportare.

Det är det här Joa Helgesson vill göra till en del av operans sceniska uttryck. Visionerna är djärva och handlar bland annat om att göra något åt det som Joa Helgesson upplever som brist på autenticitet och nytänk inom operan.

– Vi pratar ofta om att sjunga ur sin smärta eller hur vi ska gestalta själslig smärta på scen. Men är det verkligen logiskt att gestalta smärta på det sättet som det görs konventionellt? Kan vi någonsin vara helt ärliga i våra uttryck? Är det meningen att vi ska känna smärta, eller är det bara publiken som ska känna det? frågar han sig.

– Jag tror det är viktigt att vi hela tiden frågar oss själva var sanningen ligger i det vi faktiskt vill konfrontera en publik med, säger han.

Vi träffas i stadsdelen Schöneberg, tre dagar efter framförandet i maltfabriken. I Schöneberg bor Joa Helgesson tillsammans med sin sambo, mikrobiologen Anna Zakrisson, som har ett både vetenskapligt och personligt intresse för body suspension.

– Andra gången jag hängde blev jag extremt euforisk. Jag ville inte komma ner. Jag lider av kronisk smärta och lever med det varje dag. Men den gången, jag vet inte om det var opioidreceptorerna som triggades i min kropp, men jag var smärtfri, helt komplett smärtfri, för åtminstone en kort stund. Det var en stor sak för mig, säger hon.


Body suspension brukar räknas som en av kroppsmodifieringens mest extrema uttryck. Joa (här i mitten) tillsammans med performancegruppen Wings of desire under höstens föreställning på Machinenhalle Malzfabrik.

Det låter kanske konstigt, men för Joa Helgesson är body suspension en logisk utveckling av hans karriär. Uppvuxen Stockholmsförorten Blackeberg på 1980-talet var han en udda fågel i den prestigefulla miljön på Adolf Fredriks. Där bildade han ett dödsmetallband, och senare på Rytmus, började han intressera sig för Krzysztof Penderecki och andra moderna kompositörer som inspirationsmaterial för sitt metalutövande.

– Ända sedan jag var barn har jag stått med fötterna i olika rum. Jag har alltid haft idén om mörker som något vackert. När opera är som mörkast, som sorgligast, som hemskast, då är det ofta som vackrast. Det är kontrasten jag vill åt, hitta ljuspunkterna när allting känns för jävligt, säger Joa Helgesson.

 

»Jag har alltid haft idén om mörker som något vackert. När opera är som mörkast, som sorgligast, som hemskast, då är det ofta som vackrast.«

 

Under en resa till Kina blev Joa Helgesson tillsammans med en kinesisk tjej, och valde att stanna. På teaterhögskolan i Shanghai upptäckte han att han hade en sångröst som lämpade sig för opera. Han insåg att det var det han ville syssla med och lämnade Shanghai, där han genom sin medverkan i olika tv-shower hade börjat uppnå viss kändisstatus.

Efter att ha gått ut Operahögskolan i Stockholm började han efterhand utforska möjligheten att gifta mer extrema uttryck med operan.

– Jag satte igång en liten performancegrupp. Vi gjorde kollage av vanlig standardopera – klassiska duetter, arior och så vidare. Men vi chockade med olika effekter, som dockor som slets i stycken. Vi lekte med shock value och reality-tv med sin exploatering av människor och in your face-attityd.

Sedan tog karriären fart. Stockholm byttes mot London, som sedan blev Zürich och därefter Berlin. En skilsmässa blev brytpunkten och känslan av ha utforskat operavärldens många små och stora sammanhang ledde till en önskan om att utveckla ett eget konstnärligt uttryck.

Han bokade en tid hos Rusty Pigfoot, en tatueringsstudio i Berlin som också erbjuder body suspension. Där fick han hjälp av Beto Rea, Eugenia Monti och Chandler Barnes att utforska sin idé.

Föreställningen i Halland i sommar är planerad som tre faser, där musik av Virgil Thomson och sedan Peter Maxwell Davies leder in till den tredje delen där Joa Helgesson kommer att hissas upp i krokar. Med kroppsmikrofoner monterade vid såren kommer han, som han själv uttrycker det, sjunga en duett med sin egen smärta.

Joa Helgesson är noga med att betona att det handlar om ett ärligt konstnärligt utforskande.

– För mig var det viktigt att göra det här när jag samtidigt har en huvudroll på Göteborgsoperan. Så att ingen kan säga att jag bara försöker få uppmärksamhet. Jag har stabilitet, jag har en månadslön, varannan vecka kan jag vara i Berlin. Så vad borde jag göra med tiden annat än att utveckla min scenkonst?

Vad känner du när du blir upphängd?

– Det är klart det gör ont, men det är mer som ett tryck. Det är som om guds hand kommer ner, tar dig i skinnet och lyfter upp dig som en liten kattunge. Du kan röra dig och göra saker, men du är väldigt mycket i händerna på något som inte är normalt för dig. Och det tror jag är sensationen.

 

»Det är klart det gör ont, men det är mer som ett tryck. Det är som om guds hand kommer ner, tar dig i skinnet och lyfter upp dig som en liten kattunge.«

 

Tillbaka till kvällen i maltfabriken. Stämningen är andäktig. På det schackrutiga kakelgolvet sitter publiken i en vid ring. Joa Helgesson ska framföra en bearbetad och komprimerad version av Monteverdis ”Orfeo”. I rollen som Hades ska han med krokar i ryggen lyfta Beto Rea och Eugenia Monti, som spelar Orfeus och Eurydike, men vars repliker sjungs av Joa Helgesson. Stycket är valt med omsorg. Tragedin där Orfeus hämtar sin älskade från underjorden bara för att i sista stund få henne ryckt ifrån sig passar tematiskt väl ihop med body suspension.

I svart mantel och målad med vit kroppsfärg börjar Joa Helgesson streta sig fram över golvet. Orfeus klagan över sin förlorade Eurydike fyller den gamla industrihallen. Från krokarna i ryggen löper rep över block i taket ner till Beto Rea och Eugenia Monti, som också de har blivit piercade med krokar.

När de båda lämnar marken svajar Joa Helgessons röst något. Skinnet stramar. Det är påtagligt att ansträngningen är stor. Men långsamt lyfts de sörjande älskade högre och högre upp ur underjorden, till den punkt då Orfeus inte kan motstå frestelsen att se på sin Eurydike. Hon faller ner i Joa Helgessons armar. Med en kniv skär han repet från hennes rygg och drar henne bort från scenen. Kvar i luften sprattlar Orfeus förtvivlat och applåderna rungar.

Backstage, med krokarna kvar i ryggen och en öl i handen, försöker en uppspelt Joa Helgesson sammanfatta intrycken. Det är mycket som behöver finslipas. Och så blickar han framåt mot det som han vill uppnå med verket i Halland.

– Sångtekniken i ”Eight songs for a mad king” utvecklades av sångaren Roy Harts lärare, Alfred Wolfsohn, som hade sett hur krigsskadade soldater kunde skrika i tre dygn utan att tappa rösten. Hart undrade varifrån den förmågan kom. Och det är just det. Är det något autentiskt som kommer från dig själv fungerar rösten på ett annat sätt. Jag gissar att om man kommer åt ursmärtan så glömmer man sin röst. Och då kommer något som låter på ett helt annat sätt.

 

Namn Joa Helgesson
Ålder 37
Bor i Berlin och Göteborg
Gör Opera- och musikalsångare. Har nyligen avslutat en säsong på Göteborgsoperan i titelrollen i Fantomen på operan. Till hösten spelar han Frollo i Ringaren i Notre Dame på samma scen.
Aktuell på Halland Opera & Vocal Festival den 6 juni med en unik uppsättning av Peter Maxwell Davies Eight songs for a mad king. Sjunger även på Dala-Floda Operafests avslutande galakonsert den 12 augusti.


Joa som Fantomen i den gångna säsongens långkörare på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

About The Author