Winterreise är musikhistoriens mest berömda sångcykel. Schubert fullbordade verket under de sista månaderna av sitt liv och lyckades i de tjugofyra sångerna frambringa ett känslodjup som ingen annan musik av detta slag senare har nått upp till. Vad är det som fascinerar och fängslar så? Ian Bostridge, som har sjungit verket mer än hundra gånger, reder ut de litterära, historiska och psykologiska teman som omgärdar Winterreise i en vindlande bok som nyligen kommit ut i svensk översättning. Carlhåkan Larsén har läst den.

Den engelske tenoren Ian Bostridge är känd som en av våra dagars skarpast profilerade romanstolkare, en lied-sångare i den legendariske Dietrich Fischer-Dieskaus efterföljd. Bostridge är dessutom en musikerpersonlighet begåvad med ett mindre vanligt drag: han förmår göra verbala reflexioner om musik – år 2011 publicerades hans ”A Singer’s Notebook”. Den kreativa talangen och den eminenta intelligensen befästs nu i en lysande bok om Franz Schuberts sångcykel ”Winterreise”. Ian Bostridge har uppfört sångcykeln ”Winterreise” mer än hundra gånger de senaste decennierna på all världens konsertestrader, med olika ryktbara pianister.

Bokens engelska original har undertiteln ”Anatomy of an Obsession”. Den svenska underrubriken, ”En passionshistoria”, känns lite blek och inte lika innehållsdiger. Den engelska avslöjar skribentens och sångarens djupgående engagemang. Obsession betyder här närmast besatthet – författarens konstnärliga besatthet tvingar fram inte bara musikalisk aktivitet utan också personligt formade analyser, utforskningar av disparata ämnen och besinnande eftertankar och konklusioner. Det låter kanske nördigt, men Bostridge är inte instängd i sin entusiasm utan öppen åt alla håll och en driven kommunikatör.

 

»Det låter kanske nördigt, men Bostridge är inte instängd i sin entusiasm utan öppen åt alla håll och en driven kommunikatör.«

 

Att gruppera de 24 dikterna i en omväxlande följd var Schuberts egen idé. Wilhelm Müller (1746–1840), en i sin samtid tämligen oansenlig poet från Dessau i Sachsen, skulle knappast idag tillhöra överlevarna inom den romantiska poesin i det tyska språkområdet, om inte Schubert uppskattat honom så eftertryckligt och effektivt. Han kände sig befryndad med Müller och begrep vilka möjligheter ”Winterreise” och, några år tidigare, ”Die schöne Müllerin” bjöd. Schubert måste ha känt sig som en samtida syskonsjäl. Bostridge påpekar att Müller, som var bosatt i Dresden, aldrig fick tillfälle att höra ”Winterreise”.

Müller kanske inte läses så flitigt, men hans dikter om naturen och kärleken, om vemod och drömmar flyger i stället vidare på sångens vingar.

Bostridge går verkligen på djupet i sin förståelse av de 24 sångerna. Han ägnar dem ett kapitel var. Somliga utförliga och rika, andra mycket kortfattade men ändå essentiella. Ibland tar han myrsteg, ibland jättekliv. Varje kapitel startar med sångtexten, på tyska och i svensk översättning. Sedan breddar författaren kunskapen om Winterreises innebörder i den dåtida kontexten.
Det är lite förmätet att dra ut enskilda nummer ur sitt sammanhang i sångsviten. Men några av dem lever också sitt eget liv: ”Der Lindenbaum” med dess melodiösa intimitet och stilla vemod, och ”Frühlingstraum”, drömmen om en lycka som aldrig blir verklighet. Någon idyll eller överslätande optimism märks inte.

Många skulle säkert utpeka de båda sista numren som höjdpunkter i den långa raden: ”Der Wegweiser” och ”Der Leiermann”. Där blir det kallsnåla vinterlandskapet ett själstillstånd. Den anonyme vandraren rör sig i närheten av döden, eller i en evinnerlig, resignerad kretsgång. Pär Lagerkvists diktrad ”Jag skall vandra ensam, utan spår” passar som lyriskt facit.

Bostridge är inte ”bara” sångare utan tveklöst en utmärkt skribent. Han är vad man kallar versatil: mångkunnig, balanserad, vidsynt. Boken myllrar av ingångar och utsikter och ett överflödande rikt stoff. Texten är läsbar utan specialkunskaper i musikteori. De formella aspekterna (harmonilära, kompositionsteknik) får vika för en rikedom av texter om 1800-talets litteratur-, konst- och kulturhistoria i största allmänhet, världs- och livsåskådningsaspekter, berömda personer och koryféer, samhällsstruktur, naturvetenskapliga utvikningar, vädret i Moskva och tårarnas vällust. Allt detta öppnar oväntade perspektiv och belyser både Müllers dikter, Schuberts musik och omvärldens omständigheter i stora drag och i kuriösa detaljer.

Några exempel: Bostridge levererar en förklaring av iskristallers uppkomst och utveckling – ett frostigt klimat hör givetvis till atmosfären i ”Winterreise”. Han belyser lindens betydelse som magisk symbol och staffage i tysk romantisk poesi. Han tecknar en koncentrerad bild av hur det förtryckande politiska klimatet efter kejsar Napoleon påverkade Schubert och hans krets av konstnärsbohemer – de bevakades av polis och censorer och lagfördes inte sällan för sina frisinnade åsikter. De satt ju på värdshus, de dansade på ett vådligt och revolutionärt sätt medan Schubert improviserade på klaveret, de hyllade misstänkta författare.

Vissa avsnitt tränger in i svårfångade subtiliteter och kastar därmed ljus över fascinerande sammanhang i själva sångcykeln. Man påminns om att Bostridge också är historiker av facket med doktorsgrad i sitt lärda bagage, som dessutom får extra tyngd av en professorstitel i Oxford. (Hans vetenskapliga specialitet: häxeri.)

Kompositörens legering av ord och ton ger helheten slagkraft och konsekvens och ökar den konstnärliga halten. Man kan bara beundra resultatet: helheten är större än summan av delarna.
Dock var det de första decennierna efter tillkomsten (1827) inte brukligt att framföra alla sångerna som en sluten cykel, den vanan etablerades först senare på 1800-talet. Utmaningen för exekutörerna var naturligtvis gigantisk: mer än en timmas obruten koncentration – även publiken ställs inför ett uthållighetsprov, hur fascinerande den konstnärliga upplevelsen än må kännas.

Schubert visade sig epokgörande i sin yrkesroll som tonsättare. Haydns fasta punkt i tillvaron var en tjänst som kapellmästare i ett furstehus, den vuxne Mozart knegade sig fram med undervisning, mecenatbeställningar och fritt konserterande. Beethoven var mestadels beroende av musikaliskt intresserade stödjare bland samhällets toppar (men han var inte den som åt i köket när han spelat i salongerna). Schubert, däremot, opererade på en fri marknad, där affärsidén var att alltfler i de borgerliga kretsarna hade behov av användbara noter för hemmabruk. Han fick betalt för sina kompositioner. Någon förmögenhet kunde han inte samla, han var erkänt generös mot behövande vänner och han snålade helst inte när det gällde privatekonomi och den egna konsumtionen. I ett troskyldigt och avväpnande naivt ögonblick lär Schubert ha utbrustit: ”Mig borde staten försörja”.

Visst levde Schubert i ekonomisk otrygghet men kan ändå inte karakteriseras som helt medellös, understryker Bostridge. Det är till större delen en slentrianmässig övertolkning av det missförstådda romantiska geniet. Däremot var han sjuklig, år efter år. Om ett oförsiktigt leverne vittnar hans dystra sjukdomshistoria. Dödsorsaken torde ha varit syfilis.

 

»Schubert var med om att forma ett nytt skede i musikens stilhistoria, från Wiens klassicism till nästa epok: den tyska småstadsromantiken.«

 

Franz Schubert bar personligen en fackla i Beethovens begravningståg. Man kunde säga att den facklan tänts av Haydn och Mozart och att Schubert förde den vidare. Som föregångare hade han alltså, med musikhistoriens terminologi, wienklassicismen. Själv blev Schubert en gränsgångare, han var med om att forma ett nytt skede i musikens stilhistoria, från Wiens klassicism till nästa epok: den tyska småstadsromantiken. ”Winterreise” är fullblodsromantik – som en solitär i sångrepertoaren bildar verket, om man så vill, en epok för sig.

Schubert var själv besatt – hans ”obsession” hette Musik. Ingenting var viktigare och han pejlade de meditativa djupen och roade vännerna med klaverspel på värdshusen i Wien, hängivet och med spelglädje. Den beundransvärde Bostridge har följt Schubert som en själsfrände i spåren, utforskat hans genialitet och med elegans förmedlat sina rön till läsande musikälskare i vår tid.

Carlhåkan Larsén

 

Schuberts Winterreise. En passionshistoria. Bonniers, 425 sidor. För den säkra och observanta översättningen svarar Margareta Eklöf. Boken ska komma ut på ett tiotal språk, från franska, holländska och tyska till koreanska, japanska och kinesiska.

Ian Bostridge är född 1964 i London. Sina akademiska studier bedrev han i Oxford och Cambridge och blev 1990 doktor i historia, sedermera professor i Oxford. Avhandlingsämne: häxeri 1650–1750. Sångare på heltid blev han först 1995. Han har även uppträtt på operascenen, i Mozartroller som Tamino (Trollflöjten) och Belmonte (Enleveringen) och i flera Britten-operor, bland annat Aschenbach i Döden i Venedig. Som författare har han tidigare utgivit A Singer’s Notebook 2011. Bostridge figurerar dessutom i soundtracket till 2011 års Sherlock Holmes-film. Här ses han i Barbican Theatres ”The Dark Mirror” (2016), en scenisk Winterreise där Schuberts musik bearbetats av den samtida tonsättaren Hans Zender.

 


Caspar David Friedrich (1744–1840) räknas som den tyska romantikens yppersta målare. Berömda är hans ensamma, melankoliska gestalter som blickar ut över meditationsbefrämjande land- eller sjöskap. Det främsta exemplet, Winterreises motsvarighet inom bildkonsten om man så vill, är målningen Vandraren över dimhavet från omkring 1818. Friedrich var född i Greifswald i det svenska Vorpommern men under senare år bosatt i Dresden. Han var dock under hela sitt liv fortfarande medborgare i kungariket Sverige.

 

 

About The Author