Ett decennium har gått sedan Karin Rehnqvist fick nog och beslutade sig för att göra någonting åt frånvaron av komponerande kvinnor i konsertprogrammen. Hon tog initiativet till Kvast – Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare. Opus tecknar ett porträtt av en tioåring vars målmedvetna arbete sakta men säkert har lett till en förändring.

Text: Johanna Paulsson

Det var våren 2008 som tonsättaren och numera kompositionsprofessorn Karin Rehnqvist bläddrade igenom de svenska konserthusens generalprogram, konstaterade att musik komponerad av kvinnor lyste med sin frånvaro och blev deprimerad. Hon drog täcket över huvudet en vecka och ur det föddes tanken: ”Konserthusen behöver hjälp!”

– Jag är ju ingen stridis egentligen. Men utifrån den insikten hittade jag ett sätt att angripa problemet, berättar Rehnqvist.

Hon började ringa runt till landets konserthuschefer för att fråga hur det hade blivit så här obalanserat. Svaren varierade från medhåll om att läget var bedrövligt till bortviftande fraser. Sedan samlade hon de kvinnliga tonsättare som var medlemmar i FST – Föreningen Svenska Tonsättare – hemma i trädgården. Tillsammans bestämde de sig för att starta Kvast – Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare – och för att räkna. De första siffrorna visade att bara 1,2 procent av verken som framfördes var komponerade av kvinnor. Utifrån dessa fakta skrev man brev till landets orkestrar och tog kontakt med media.


Karin Rehnqvist

 

– Jag blev uppkallad till en debatt i P2-programmet ”Mitt i musiken”. Sedan blev vi inbjudna till Stockholms Konserthus programråd och till Göteborgssymfonikerna, så det fick ett väldigt genomslag. Vi bestämde att vi skulle bygga en repertoarbank och inrätta Guldkvasten. Det var rätt roligt när vi försökte komma på idéer, men samtidigt var det ju väldigt mycket att göra. Jag kunde inte komponera på ett halvår eftersom det blev ett sådant drag runt Kvast, säger Rehnqvist och skrattar åt minnet.

 

» Jag kunde inte komponera på ett halvår eftersom det blev ett sådant drag runt Kvast.«

 

Just det målmedvetna arbetet med att samla in statistik kom att bli nyckeln till föreningens framgångar. Att Karin Rehnqvist och de andra drivande tonsättarna i föreningen var väletablerade namn spelade också in.

– Jag och några till hade en karriär som man inte bara kan prata bort. Det gick inte att låtsas att musiken var lite sämre, vilket man ju hade kunnat höra bra långt in på nittiotalet. Det var betydelsefullt. Kvast hade inte fungerat om inte vi som startade föreningen hade haft den positionen, konstaterar hon.

Vad har hänt sedan den tiden?

– Det går långsamt, men jag skulle ändå vilja säga att det har hänt väldigt mycket. Sökarljuset har ställts om. Förut var vi några få kvinnor som lyckades synas och höras, medan resten var i skuggan. Nu får jag hur många frågor som helst om jag kan rekommendera en kvinnlig tonsättare, berättar Rehnqvist.

Föreningens vice ordförande, tonsättaren och pianisten Eva Sidén, har varit med sedan starten.

– Den första statistiken var ju inte så avancerad. Vi delade helt enkelt bara upp materialet mellan oss och räknade. Men det gav ju ändå någon sorts indikation på hur det såg ut i förhållande till att det fanns så pass många aktiva kvinnliga tonsättare, säger Sidén.


Eva Sidén

 

Yngre nätverk som exempelvis Konstmusiksystrar har jobbat mer utifrån det praktiska och karriärmässiga, till exempel genom konserter med mer oetablerade ljudskapare. Kvast har däremot alltid haft en tydlig kulturpolitisk profil med sitt jämställdhetsarbete. Det är alltså ingen arrangörsförening. Men i år kommer Kvast ändå att arbeta aktivt med ett internationellt kulturutbyte i samband med tioårsfirandet. Under jubileumsfestivalen kommer tonsättare från Frankrike och Tyskland till Stockholms konserthus för att delta i konserter, seminarier och rundabordssamtal. Sedan besöker Kvast respektive land.

– I Frankrike har de bildat en organisation som heter Plurielles 34 och dem har vi haft ett samarbete med. Det är den förening i Europa som är mest lik Kvast, även om den är mycket mindre. De har det verkligen inte lätt, men då känns det väldigt bra att vi i Kvast kan peppa och finnas med som en samtalspartner, säger Sidén.

2015 arbetade Sidén tillsammans med dåvarande ordföranden Maria Lithell Flyg för att få till stånd en mer omfattande repertoargenomgång. Föreningen Svenska Tonsättare var med på noterna och anlitade Kvasts tidigare webbredaktör Per-Åke Byström på konsultbasis. I den här gemensamma repertoarrapporten nöjde man sig inte bara med att räkna huvuden, utan utökade statistiken till att även handla om durata, speltiden, för manliga respektive kvinnliga tonsättare. Det framgick att knappt fyra procent av musiken var komponerad av kvinnor. En viss förbättring hade skett, men statistiken visade samtidigt att några få orkestrar bidrog till att rycka upp snittet, medan andra orkestrar fortfarande inte spelade musik av en enda kvinna.

Men det fanns tidigt föredömen. Redan säsongen 2010/2011 gick Blåsarsymfonikerna i bräschen för nytänkandet med sin ”Skippa helskägg”-satsning. Hälften av musiken under spelåret var komponerad av kvinnor och det radikala jämställdhetsgreppet belönades med Guldkvasten – ett pris som Kvast årligen delar ut till en orkester, beställare eller festivalarrangör som har gjort bra satsningar på kvinnliga tonsättare. I fjol fick Stockholms Konserthus som första stora orkesterinstitution ta emot Guldkvasten för att man framgångsrikt lyft frågan om jämställt repertoararbete.

– Vi har ju framhärdat att vi jobbar väldigt målmedvetet med den här frågan, men att det är ett långsiktigt arbete. Därför blev vi väldigt glada över att få det erkännandet, säger konserthuschefen Stefan Forsberg.


Stefan Forsberg

 

Arbetet med en mer jämställd repertoar har ju gått ganska trögt under väldigt lång tid. Vad beror det på att det äntligen har börjat hända något synbart?

– Jag kan bara tala för oss som jobbar här, men jag har velat förflytta hela verksamheten, alla medarbetare och hela publiken, i ett tänk kring en repertoarförändring. Det tar tid. Jag valde att ta på mig en större kostym och försöka se till att det här inte bara blir en diskussion i Sverige, utan även utomlands eftersom vår rekryteringsgrund av solister och dirigenter i hög grad är internationell. Vi hade också en vaktavlösning på programchefssidan, förklarar han och betonar att nuvarande programchefen Fredrik Andersson varit en nyckel i att driva jämställdhetsfrågan ”passionerat”.

– Vi har aldrig haft så mycket publik som nu, men det bygger på att vi har ett förtroende, säger Forsberg och lovar att andelen verk av kvinnor kommer att fortsätta öka.

– Det är inte så att det går i 110 km i timmen, men det är en utveckling framåt. Med det här tänket kommer det på sikt att bli en mer jämställd repertoar. Det är min fasta övertygelse, säger han och avser då fördelningen 40/60 procent eller jämnare utifrån antalet verk av kvinnor respektive män.

 

»Det är inte så att det går i 110 km i timmen, men det är en utveckling framåt. Med det här tänket kommer det på sikt att bli en mer jämställd repertoar.«

 

Enligt Kvasts nuvarande ordförande Astrid Pernille Hartmann, befinner sig Kvast just nu i ett ”väldigt speciellt skede”. Lobbyarbetet har fått gehör hos såväl kulturministern som hos en del av konserthusen.

– Men nu när det händer saker så kan vi ju inte alls luta oss tillbaka, utan då ska vi passa på att lyfta frågan och förmedla de olika initiativ som tas. Att fortsätta bygga vår repertoarbank, fortsätta påverka och nätverka, nu i år även med ett internationellt perspektiv, säger Hartmann och syftar bland annat på jubileumsfestivalen.


Astrid Pernille Hartmann

 

Den positiva utvecklingen kopplar hon dels till den återkommande statistiken som synliggjort frånvaron av kvinnors musik och dels till konserthusens nyvaknade intresse för att locka nya publikgrupper.

– Dagens unga kvinnor skulle inte känna igen sig i ett program som ignorerar existensen av kvinnliga upphovspersoner, konstaterar Hartmann.

 

»Dagens unga kvinnor skulle inte känna igen sig i ett program som ignorerar existensen av kvinnliga upphovspersoner.«

 

Samtidigt understryker hon att det finns ”starka motvindar”. En av de framtida utmaningarna är att skaffa resurser för det fortsatta arbetet med siktet inställt på kontinuitet snarare än enskilda satsningar. Kvast har sitt säte i Stockholm, men numera finns också olika filialer ute i landet, där man bland annat jobbar på att kunna förse landets kulturskolor med notmaterial.

– De har ett sådant projekt på Gotland nu och vi söker medel för att kunna göra detta i ännu större omfattning än bara lokalt så vi expanderar, berättar Hartmann som också hoppas att Kvast snart ska få till en färsk repertoarrapport med uppdaterad statistik.

För det är räknandet som räknas.

 

Kvast-fakta

Bildades på initiativ av tonsättaren Karin Rehnqvist som var föreningens första ordförande 2009-2011.

Kvast har i dag runt 160 medlemmar och arbetar för att hjälpa orkestrar samt andra beställare/programläggare att bygga en mer jämställd repertoar.

Repertoarrycket var ett projekt som genomfördes 2013-2014 och innebar att Kvast besökte samtliga orkestrar för diskussion och erbjudande om rådgivning.

Kvast har också skapat Repertoarbanken, ett musikvalsverktyg på internet med runt 1800 verk av kvinnliga tonsättare. Där finns information om genre, besättning och var noterna går att få tag på.

I höst kommer föreningens tioårsjubileum bland annat att firas med en festival på Stockholms Konserthus. Guldkvasten tilldelas i år Stockholms Saxofonkvartett.

 
Guldkvasten 2015 delas ut till Norbergfestival. Från vänster Maria Lithell Flyg, dåvarande ordförande i KVAST samt Björn Magnusson Lupo och Johanna Brandt från Norbergfestival.

 

Två till

som arbetar för ett jämställt musikliv

Kupp! – Kvinnor upp på pulten! – bildades för att stötta och aktivt synliggöra svenska kvinnliga dirigenter för att dessa ska få regelbundna uppdrag i landets professionella orkestrar. Har också sammanställt orkesterstatistik över andelen kvinnliga dirigenter och anordnat dirigeringskurser.

Konstmusiksystrar är ett normkritiskt nätverk för unga verksamma kompositörer och ljudskapare som definierar sig som kvinnor eller transpersoner. Med projektet ”I slumpens tjänst” ska de under året undersöka slumpen som arbetsmetod för programläggning i syfte att bland annat problematisera kvalitetsbegreppet.

About The Author