Temperamentsfull, viljestark, kompromisslös. Tre karaktärsdrag som väl stämmer in på dirigenten Sixten Ehrling. Hade han bara inte skaffat sig så många ovänner skulle han blivit betydligt mer firad, detta jubileumsår när han skulle ha fyllt 100. Sixten Nordström ger dig här ett porträtt av en sällsynt dirigentbegåvning som starkt bidrog till framväxten av dagens svenska musikliv.

Text: Sixten Nordström

Den 3 april 1918 föddes Sixten Ehrling i Malmö som son till Emilia och Gunnar. Fem år senare föddes hans syster Margit. Fadern och en vän till honom, som även blev hans svåger, startade varsin grönsaksbutik, men gick snart samman. Det gick så bra för dem att de slutligen ägde fem affärer med ”frukt, grönsaker och konfektyr”.

Gunnar närde egentligen musikerdrömmar, med violin som instrument, men en fingerskada satte stopp för karriären. Det blev Sixten som fick förverkliga hans musikerdrömmar och det stod mycket tidigt klart att det var på det området hans begåvning fanns. Han är bara fyra år när han första gången trakterar tramporgeln, sedan får han ett piano och börjar ta lektioner. ”Fast”, berättade han för Leif Aare som 1995 tecknade hans biografi, ”jag tyckte det var roligare att spela fotboll”. Han lär ha varit en bra back i Malmö Latins skollag.

Det blev alltså Latinskolan i gymnasiet. Hans pianolärare insåg snart att Sixten var något extra: tekniska svårigheter existerade inte, ordet problem fanns inte för honom. I Brita Hjort, legendarisk Malmöpianist, fann han den perfekta läraren. Men Sixten beundrade aldrig någon av sina lärare. Han var sin egen problemlösare i alla sammanhang, vid pianot, som dirigent. De problem han var oförmögen att lösa var de mänskliga kontakterna.

I Stockholms musikliv

Efter studentexamen 1936 blev det Musikhögskolan i Stockholm. ”Men”, sade Gunnar, ”det måste bli studier i en examensklass”. Så det blev orgelklassen, men också piano- och violinstudier.

 

Nu visade sig också Sixten Ehrlings musikaliska bredd: han behärskade inte bara den klassiska repertoaren utan också jazzmusiken. Och vilken ackompanjatör han var! Det kvittade vad man ställde på notstället, Sixten rev av det a vista och ingav dessutom redan då, och än mer i framtiden, sångaren eller instrumentalisten en känsla av trygghet. Som den trevlige, öppne, glade – också blyge, sa flickorna! – person han var under studietiden levde han ett härligt liv i staden. Hans ekonomi var också bra, eftersom han hördes i alla sammanhang: ackompanjerade han inte någon så var han pianist på en krog eller spelade i ett band. Eller så spelade han orgel på bröllop och begravningar.

Sång ingick också i organistutbildningen och lärare var Set Svanholm, som också var kantor i S:t Jacobs kyrka. Eftersom det visade sig att Sixten hade en hygglig tenorröst, samt också hade absolut gehör, bad Svanholm honom att sjunga i hans kyrkokör. Sixten stod i en stämma som för övrigt bestod av bröderna Jussi, Gösta och Olle …

1939 sker så det avgörande steget. Vid en middagsbjudning framkastar någon: ”Skulle det inte vara intressant att börja dirigera?” Sixten tänker inte länge, utan söker till Olallo Morales dirigentklass och blir antagen.

Sedan blir det Svanholms efterträdare som sånglärare, Arne Sunnegårdh, som uppmärksammar Sixtens ovanliga kapacitet som ackompanjatör, partitur- och avistaspelare.

Sunnegårdh är också repetitör och blivande kormästare på Operan och noterar att Sixten ofta sitter i Operans salong. ”Så”, säger Sunnegårdh en dag, ”varför inte komma in på andra sidan rampen?”

Provspelningen går förstås galant. Han spelar allt med sällsynt bravur, varför han befinner sig som obetald repetitör på Kungliga Teatern, det vill säga Operan, 1939, 21 år gammal.

 

Dresden tur och retur

På våren 1940 avlade Sixten Ehrling slutprov i dirigentklassen. Samtidigt debuterade han som dirigent på Operan i ett balettprogram. I baletten fanns solodansaren Gunnel Lindgren, som han gifte sig med. De fick två döttrar, Ann-Charlotte och Elisabeth.

Inför nästa spelår hade han eftertryckligt visat sin kapacitet och fick fast anställning – med lön – som repetitör.

I januari 1941 meddelade Kungliga Musikaliska Akademien att Sixten Ehrling tilldelats årets Jenny Lind-stipendium, vilket innebar finansierade utlandsstudier. För Ehrlings del blev det Dresden. Den store dirigenten Karl Böhm hade svarat Operan med att han hört så mycket gott om unge herr Ehrling att han ”gärna skulle vilja pröva honom och eventuellt ge honom möjlighet att utveckla sig ytterligare”.

Det gick så bra i Dresden att Böhm sedan skriver att ”jag gärna skulle anställa honom om det går att förena med hans åtaganden i Sverige”. Sixten Ehrling noterar detta med glädje, men vill absolut hem. Den 21 juni startar han hemresan. Dagen efter går Hitlers trupper in i Sovjet och gränserna stängs.

 

En makalös karriär börjar

Återkommen till Sverige startar så en karriär vars like man aldrig upplevt. Den unge Sixten Ehrling visar sig vara ett fullständigt geni som instuderare, partiturläsare och dirigent. Vad han än dirigerar studerar han först inte bara partituret i detalj, utan han plockar fram alla orkesterstämmorna och går igenom dem och ställer dem mot partituret. Och hittar massvis med fel!

Som han åtgärdar – och sedan börjar repetitionerna med orkester, och sångare och kör. Alla får uppleva en dirigent med ett öra som är fullständigt enastående. Sixten hör och, dessvärre, ser också allt och vill att allt, precis allt, ska vara 100-procentigt perfekt.

De närmaste åren innebär en glansperiod för Kungliga Operan, där Sixten av både publik och oftast en enstämmig kritikerkår hyllas som inte någon dirigent före honom. Den absoluta höjdpunkten blir när han med Stockholms-filharmonikerna 1950 framför Stravinskys ”Våroffer”, vilket definitivt för hans rykte upp i himmelen. Han offrar 200 timmar på att gå igenom alla stämmorna. Han lär sig verket, det 20:e århundradets ”bibel”, utantill och vid konserten har han inte ens partituret med sig!

Dessutom blåser han musikaliskt liv i en del gamla trötta standardoperor och inleder ett samarbete med regissören Göran Gentele, som ska bli revolutionerande för svenskt musikdramatiskt liv. Inte minst gläder sig alla åt nyinstuderingarna av bland annat ”Carmen” och ”Maskeradbalen”. Med ”Aniara” är segern total (fast inte att förglömma är ”Wozzeck” 1957 och ”Lulu” 20 år senare!).

Men, som sagt, konflikterna börjar, och accelererar, när han först blir förste kapellmästare den 11 april 1953, för att den 6 juni samma år utnämnas till hovkapellmästare, den yngste någonsin. Och han tar chefskapet på största allvar, vilket utöver det rent musikaliska innebär att han tar tag i diverse olater som han hade uppmärksammat. Klädseln till exempel: han påpekar för musikerna att till smoking vid föreställningarna hör svarta skor och inte de bekväma fotbeklädnader av olika slag en del hade. ”Och det där med att gå ut ur diket när man har en längre paus ska ske raskt och med god hållning, och inte på det släpande, ormliknande sätt som en del tar sig ut på för att snabbfika, ta en cigarett eller ett glas.”

 

Så var det det där med Maestro…

Titulaturen var en annan sak. Sixten Ehrling skulle tilltalas Maestro, eller herr hovkapellmästare. Något tal om att lägga bort titlarna existerade inte. Kompromisslös som han var, talade han också om för både sångare och musiker när något var fel. Och inte i precis mjuka ordalag, utan rakt på, ofta tyvärr ironiskt, bitskt eller direkt elakt. När en musiker en gång spelade fel ett par gånger på repetitionen slog han av och frågade musikern: ”Min herre, hur länge har ni varit anställd i Hovkapellet? – ”20 år, Maestro.” – ”Och aldrig funderat på att byta yrke?”

Trots allt klagade inte sångarna, solisterna och kören på Ehrling. Men i orkestern jäste det. Så mycket att i början av mars 1960 uppvaktade Hovkapellet ecklesiastikministern Ragnar Edelmann för att redogöra för arbetsförhållandena och klaga på sin orkesterchef. Den 7 mars uppvaktades operaledningen och orkestern förklarade att den inte längre tänkte spela under Ehrlings ledning. Ehrling kommenterade: ”Det var intressant att höra … jag känner inte till något om personliga anklagelser mot mig…” I ett protokoll från ett nytt möte den 14 mars står att läsa:”… herr Ehrling är synnerligen ohövlig mot såväl orkestern som enskilda musiker. Han är hetsig och nervös.”

Men Ehrling fortsatte som om ingenting hänt och dirigerade både på Operan och hos Filharmonikerna. Men den 17 mars meddelas det i pressen att ”Ehrling har sagt upp sig”. ”Riktigt”, kommenterade han”, men det är brukligt att man gör det så här års, för att diskutera ev. fortsatt engagemang”. Men hela sanningen, som undanhölls av operachefen för såväl styrelse som orkester var att Ehrling sagt upp sig redan den 13 mars. Hade detta framkommit kunde det hela kanske ha ebbat ut.

Visst var Ehrlings uppträdande klandervärt på många sätt. Men det Hovkapellet glömde var att han från första stund också hade arbetat för kapellet genom att kräva högre löner och en väsentligt utökad numerär i flera skrivelser. Utan större resultat ska tilläggas.

 

Transatlantiska framgångar

Så började en osannolik internationell karriär som ingen annan svensk musiker eller dirigent hade sett maken till (jo, Birgit Nilsson!). Detroits symfoniorkester, där Sixten Ehrling var chef från 1963, blev en första anhalt på denna triumfatoriska väg. Snart gästspelade han också hos de andra stora amerikanska orkestrarna – som förbannade att de inte hade fått möjlighet att lägga ett bud på denne nye superdirigent. Sedan var det dags för de stora europeiska orkestrarna och snart är Sixten Ehrling ett av de största namnen bland världens dirigenter. Så småningom utökas uppgifterna: han knyts till Juilliard som dirigentlärare, han blir professor vid universitetet i Detroit och får ett imponerande antal utmärkelser i olika länder.

Men hemma i Stockholm vill man till varje pris få tillbaka Ehrling. Det ena brevet efter det andra och den ena personliga kontakten efter den andra avlöser varandra. Särskilt Göran Gentele bidrar verksamt. Men Ehrling svarar lugnt hela tiden, att om han ska han komma tillbaka till Hovkapellet måste kapellet skriftligen tala om för honom, att de önskar att han återvänder. Slutligen kommer en kompromiss till stånd: i ett protokoll från styrelsen meddelar Hovkapellet att Ehrling är välkommen tillbaka.

Fortsättningen blir av enorm betydelse för svenskt orkester- och operaliv. Alla musiker och sångare är rörande överens: Sixten Ehrling är den bäste dirigent som stått att uppbringa, och det ända in i sista konserten, som äger rum på Karlbergs slott i augusti 2004. Ehrling hade då varit sjuk de senaste åren, han hade svår diabetes och var nästan helt blind. ”Men inte det minsta senil”, berättade dottern Elisabeth. Hustrun Gunnel tyckte att det var skönt för honom att få somna in. De sista åren hade varit plågsamma för honom.

Sixten Ehrling lämnade vid sin död år 2005 ett stort konstnärligt tomrum efter sig. Hans eftermäle skulle ha varit ännu större om det inte vore för – och här är alla lika överens – att han var ett socialt hopplöst fall: arrogant, oförskämd och direkt elak i sina kommentarer om inte allt gick som han ville. Det vill säga om allt inte blev hundraprocentigt perfekt musikaliskt, konstnärligt. För det är ju det enda som räknas.

 

Utmärkelser i urval

1956 Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien

1958 Expressens Spelmannen

1970 Sydsvenska Dagbladets Kulturpris

1978 Medaljen för tonkonstens främjande

1982 Professors namn

1980 Malmö stads kulturpris

1988 Illis Quorum av 12:e storleken

 

Tre citat

»Tänk, att så mycket ryms i ett enda huvud!«

Hilding Rosenberg 1950

»Samtidigt förbehålla vi oss emellertid å vår sida att icke orkestermedlemmarna under föreställningarna störas av ett otal småanmärkningar, som med ymnighet flyta över nära nog allas huvuden under de Ehrlingska föreställningarna…«

Hovkapellets förening, 1953

”Underbart blev alltså kort: två säsonger. Möjligen kände sig Sixten Ehrling lättad. Kanske också musikerna i symfoniorkestern som nu skulle slippa dessa öron, som hörde allt, dessa ögon som såg allt och denna kompromisslöshet, som fordrade allt.«

Leif Aare i sin biografi om det avslutade chefsdirigentskapet för Göteborgs Symfoniker 1975-76.

About The Author