Ibland får han klarinetten att sväva i luften, andra gånger trollar han bort den. Genom att kombinera musikanteri med magi har klarinettisten Magnus Holmander skapat en alldeles egen nisch.

TEXT INGELA HOFSTEN
FOTO NADJA SJÖSTRÖM (STUDIO) & KARL MELANDER (LIVE)

 

Efter sista tonen tar han fram ett svart skynke, döljer klarinetten bakom det. I nästa stund knycklar han ihop tygstycket – och instrumentet är puts väck. Klippet ligger på nätet, jag ser det flera gånger men lyckas inte fatta hur Magnus Holmander bär sig åt.

– Men om du hade gjort det hade det inte varit hela världen. Det viktiga för mig är att det blir en bra upplevelse, säger han med ett leende.

 

Ett leende som jag ser på min datorskärm. I reserestriktionernas tid har vi valt att göra intervjun via länk. Magnus Holmander är i sina föräldrars övernattningslägenhet på Gärdet, ett stenkast från hans egen bostad. Här tillbringar han dagarna nu, när alla spelningar är inställda och han tagit itu med annat.

– Man kan ju inte sitta och tycka synd om sig själv utan jag har sett den här våren som ett gyllene tillfälle att lära mig nya saker.


För sin »blixtrande virtuositet, sceniska närvaro och sitt klangfulla djup« belönades Magnus Holmander nyligen med Kungliga Musikaliska Akademiens nyinstiftade blåsmusikpris.

 

Som grafisk design och bildredigering. Och två nya instrument: munspel och sopransaxofon.

– Saxen påminner ju om klarinetten men munspel är helt annorlunda, där fick jag verkligen börja från noll. Det är skitkul!

Men varför just munspel?

– Det är litet och enkelt att ta med sig, inte så farligt dyrt och hyfsat lätt att lära sig sjyssta melodier på.

Det handlar inte om att bli någon stjärna på de nya instrumenten, mer om att »låta publiken få höra lite fler klanger« eftersom han anser att klarinetten inte, utan orkesteruppbackning, riktigt räcker till en hel konsert.

Vilket också är den bakomliggande idén med att trolla på scenen. Vi ska återkomma till det. Men först: Vem är denna 26-åring som i vintras var Sveriges representant i det europeiska konserthussamarbetet Rising Star, som förra året fick Musikaliska akademiens nyinstiftade blåsmusikpris för sin »blixtrande virtuositet, sceniska närvaro och sitt klangfulla djup« och var med på denna tidnings årliga lista över intressanta musiker. Och som – redan då han gick på musikhögskolan – blev inbjuden av Martin Fröst att medverka i föreställningen Dollhouse på Stockholms konserthus (går att se på Konserthuset play).

 

Då, 2013, hade det bara gått tio år sedan Magnus Holmander blåste sina första toner i en klarinett. Som, om han själv hade fått välja, hade varit en altsaxofon. Skolan han gick i deltog i en satsning där alla fjärdeklassare skulle spela i blåsorkester tillsammans. Saxen stod överst på Magnus önskelista, men det var han inte ensam om, och fick nöja sig med andrahandsvalet klarinett, ett instrument som han knappt hade hört eftersom inte vare sig klassisk musik eller jazz hördes hemma i villan i Askim. Men han kämpade på – mycket tack vare sin tjatiga men också peppande klarinettlärare – och på skolavslutningen i femman fick han kompa en klasskamrat som sjöng Let it be. Och märkte, att det där med att stå på scen och få allas uppmärksamhet var hans grej.

Några år senare gick familjen på konsert med Martin Fröst.

– Det var första gången jag såg en klarinettsolist uppträda och fattade vilka möjligheter det finns.

Från den dagen var siktet inställt. Gymnasieåren förlades till musikerprogrammet på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Därifrån bar det direkt av till Stockholm och musikhögskolan. Det var under de åren han fick idén att kombinera musiken med trolleri för att hitta fler sätt att fånga sin publik.

– Men det handlade absolut inte bara om det. Om man väljer att göra något bara för att skapa en egen nisch tror jag man är helt fel ute. Det här gav mig chans att kombinera mina två största intressen.

Men, poängterar han, det handlar inte om att använda musik för att förstärka trolleriet. Tvärtom – musiken är huvudsaken.

Med en far och en farfar som är amatörillusionister hade Magnus redan från barnsben övat sig i att trolla. Men:

– Det vore ju jättekonstigt att komma med ett korttrick efter att ha spelat en låt. Det måste finnas någon slags logik bakom.

Så han började skapa egna trick som involverade klarinetten på olika vis. Hans första, enkla plastklarinett fick bli övningsredskap.

– Det var väldigt tidskrävande och klarinetten åkte i golvet många gånger. Men det var kul!

Visst har det hänt att trick misslyckats, såtillvida att publiken kunnat se hur de gått till.

– Men det är ju lite som när man spelar fel och det tycker jag är en del av tjusningen med live.

 

Magnus Holmander ser likheter mellan musicerandet och trollandet.

– I grunden handlar båda konstformerna om att använda sitt tekniska kunnande för att skapa känslor hos publiken, fast med olika verktyg.

Att båda sakerna kräver fingerfärdighet är en annan likhet. Men skillnaderna är nog större ändå. Som att ett trolleritrick kan utföras på mängder av sätt medan ett musikstycke kräver vissa sorts grepp som måste nötas in. Så trolleri kan han öva i perioder, medan han har fasta rutiner för klarinetten: fyra timmar om dagen. Och då handlar det om att öva koncentrerat, poängterar han och visar mig bilder på det lilla rum där detta sker. En före detta tvättstuga på vinden i huset där han bor som han klätt med madrasser, lakan, trasmattor och täcken som ljuddämpning.

 

Men finns det inte ändå en risk att trollandet tar fokus från musiken? Jo, medger Magnus Holmander, det har hänt.

– Men bara någon enstaka gång. Och ju större rutin jag får desto mer sällan blir det så.

Större är nog problemet med alla förberedelser som behövs för tricken.

– När jag och David Huang kommer till ett nytt ställe kan han sätta sig och värma upp vid pianot direkt, medan nästan all min tid går åt till att preppa. Det kan jag bli lite avundsjuk på. Men jag har lärt mig hur lång tid det tar, så jag också hinner värma upp.


Magnus Holmander under ett framträdande på Gotland Chamber Music förra året.

 

Pianisten David Huang är en av Magnus Holmanders trogna samarbetspartner, som bland annat var med på Rising Star-turnén innan den måste avbrytas på grund av pandemin.

Något ovanligare i fråga om instrumentkombo är hans duo med accordeonisten Irina Serotuyk som han blev sammanförd med på musikhögskolan när hon ville spela ihop med en klarinettist. Magnus hade inga större förväntningar, utan räknade med en stunds samspel i all enkelhet.

– Men så körde hon pianostämmorna på låtarna av Debussy och Lutosławski utantill på dragspelet. Det var häftigt! Och jag märkte att det är skönt att spela med ett accordeon, det ger känslan av att jamma ihop.

De två anmälde sig i all hast till kammarmusiktävlingen Ung och lovande. Och vann – vilket innebar landsomfattande turné. Efter det har de turnerat med familjeföreställningen Magisk musik då de spelar musikstycken från hela världen, kombinerat med ett antal trolleritrick.


Magnus har det senaste året turnerat med en föreställning där han och accordeonisten Irina Serotuyk spe­lar musikstycken kombinerade med trolleritrick. Foto Christoffer Hästbacka

 

Magnus Holmanders konsertrepertoar består till övervägande delen av samtida musik. Inte för att han skulle tacka nej till att spela Mozarts klarinettkonsert.

– Men jag tycker det är kul att träffa den som skrivit musiken och samarbeta.

Oftast handlar det om svenska kompositörer, som Rolf Martinsson och Anders Hillborg. Extra roligt är det då någon specialskriver musik åt honom, vilket bland andra Andrea Tarrodi, Jacob Mühlrad och Molly Kien gjort.

– Det är väldigt inspirerande att få vara en del av kompositionsprocessen.

Så inspirerande att han börjat skriva allt mer musik själv. Kanske kommer en sådan med på den debutskiva som han ska spela in snart, men i övrigt är förtegen om.

På höstens agenda står också hans medverkan i kammaroperan Den starkare av Margareta Hallin på Strindbergs Intima teater i Stockholm och projektet Music in Motion där han använder en ny teknik med klarinetten kopplad till en sensor som känner av rörelser. Det gör att han kan skapa loopar av ljud när han spelar.

 

Rörelser, ja. Många som ser Magnus Holmander på scen gör kopplingar till Martin Fröst. Kanske för att han, precis som sin äldre kollega, rör sig mjukt och dansant medan han spelar.
Men så länge det inte finns koreograferade partier i musiken tänker han inte medvetet på hur han rör sig, säger han.

– För mig är det onaturligt att stå still.

Vilket kanske sammanfattar hela personen Magnus Holmander: En man i rörelse – fysiskt som
mentalt.

Magnus Holmander

Ålder 26
Familj Mamma och pappa Lena och Lars Holmander på Rörö i Bohuslän och
storasyster Malin Holm-ander i Stockholm.
Bor Lägenhet på Gärdet i Stockholm
Lyssnar på »Absolut inte bara klassisk musik. Här på kontoret går mammas gamla cd-skivor med Elvis Presley, Celine Dion och Bröderna Olsen.«
Drömgig Att få spela med Håkan Hellström. Gitarristen Mats Bergström har berättat för mig att han spelat på en skiva med Håkan, det blev jag väldigt imponerad av.
Klarinettförebilder Martin Fröst såklart. Men min första klarinettidol var Putte Wickman. Han fick mig att inse vilka möjligheter som finns med klarinetten. 

 

About The Author