Är brunnsmusiken på väg mot en ny blomstringsperiod? Nja, det kanske är aningen att ta i. Men intresset för musikformen som peakade runt förra sekelskiftet har alla förutsättningar att öka betänkligt i och med utgivningen av Ann-Marie Nilssons nya standardverk i genren – Musik till vatten och punsch. Carlhåkan Larsén har plöjt igenom de 600 sidorna för att ge dig en inblick i en stolt svensk musiktradition.

Bort i parken konserterar Sorglösa Brunns oktett.
Tonerna vitt och brett
Klingar från lilla paviljongen.
Åtta feta gubbar, alla röda som
oxkotlett
Under möda och svett
Tutar horn och klarinett
Och esskornett.

Se den flotte dirigenten, extra
vagant och trind!
Smekt av basunens vind
Fladdrar den vackra polisongen.
Hör musiken studsa från tribunen
en munter stunn
Både klatschig och klar,
En rivande fanfar
Kring Sorglösa Brunn.

 

När någon i Sverige tänker på den gamla brunnskulturen, då hamnar tankarna ofelbart hos Povel Ramel och hans tidlösa skildring av ”Sorglösa Brunn”. Den verkar så målande och äkta. Egentligen avspeglar ju texten en tysk miljö. Pickelhuvorna i tredje versen har knappast varit en vanlig syn på svenska kurorter, och det har väl inte alltid varit Klitschen-Klatsch och Herzen-Schmertz som dominerat repertoaren. Men den immiga punschen känns betryggande svensk.

Musikvetenskapsdocenten Ann-Marie Nilsson har en särskild fäbless för 1800-talets blåsande oktetter, oumbärliga vid hälsobrunnar och i badorter med stil. Hon har gjort djupdykningar i en ocean av arkivhandlingar och med vida fångstnät fiskat upp data om denna musiks organisation, ekonomi och repertoar, om musikernas rekrytering och publikens sociala placering. Hon levererar korta biografier över mången musiker som aldrig haft en chans i Sohlmans musiklexikon. Bland alla nothögar, kontrakt, räkenskaper och brevsamlingar tycks hennes forskaraptit bara ha vuxit. Allt, allt har väckt hennes idoga nyfikenhet.

 

»Författaren har själv gått in i kallet att hålla oktettraditionen vid liv – som en sorts ‘tidig musik’.«

 

Författaren har själv gått in i kallet att hålla oktettraditionen vid liv – som en sorts “tidig musik”, i paritet med det aningen exklusiva men ändå populära musicerandet enligt vad som kallas historiskt informerade principer.

 

RÖTTER I 1600-TALET

Det nu publicerade resultatet uppvisar en närmast kameleontisk rikedom på skiftningar och ett mäktigt omfång – 608 sidor; bokens fulla titel är Musik till vatten och punsch. Kring svenska blåsoktetter vid brunnar, bad och beväringsmöten (Gidlunds). Inget att sträckläsa – författaren varnar själv för detta – men stoffsprängd och dessutom på fast mark vetenskapligt sett.
Nöjeslivet och ceremonierna i brunnslivet lever på bokens blad – ofta och gärna med personliga blinkningar från författaren. Det är mycket vatten, en del punsch, någon gång svettiga baler och så lite parader och saluter. Och regelbundet koralspel till morgonbönerna.


”Grötlunken” inför avmarsch längs Stora gången på Medevi en kväll kring sekelskiftet 1900. Foto från Malmö museers samlingar.

Brunnskulturen har rötter i Sverige ner till 1600-talet och naturvetenskapsmannen Urban Hiärne. Högsäsongen inträffade under 1800-talets senare del. Därefter överflyglades det upphissade vattnet, som ofta smakade järnfilspån, av buteljerade nyttigheter. De gamla märkena kunde dock behållas i mineralvattenflaskorna – Ramlösa och Loka porlar alltjämt vidare. Men själva brunnslivet i dess idylliska form falnade, av många skäl. Och brunnsmusik i traditionell form förekommer veterligen numera bara i det täcka Medevi, tack vare frivilliga insatser av sanna eldsjälar. Där gås fortfarande den legendariska ”grötlunken” i takt med kapellets toner, i lagom mak för alla åldrar. Som hjälp med matsmältningen, hävdas det.

 

FRÅN CARMEN TILL GLUNTARNE

Brunnsmusiken skulle vara uppmuntrande och underhållande och sprida “trefnad” men samtidigt smakfull och välklingande – måttstockarna sattes av brunnsgästernas societetsklientel. Vad fick man höra? Många potpurrier från opera- och operettvärldens senaste succéer. Det var Carmen, Faust och Offenbach, stup i ett. Det var dansmusik och populära rapsodier och kavalkader ur Gluntarne.

Exekutörerna var mest militärmusiker av olika rang. Dessa var beroende av inkomster från skilda håll – brunnar och badorter var tacksamma vid sidan av regementsmusikkårernas tjänstgöring med möten och marscher. Det fanns också så kallade sjögående oktetter, som medföljde Flottan på långfärder.


Annons för en konsert på Ronneby brunn år 1880. Notera att priset, 1,50 kr, var betydligt högre än en arbetares dagslön på den tiden.

Det gällde att förhandla sig till goda löneförmåner. Subventionerad kost och logi, förstås. Fritt vatten från hälsobrunnen. Möjligheter till extraknäck när någon bemedlad brunnsgäst ville ställa till med bal eller kalas. Från Ronneby stammar en räkning gällande ett festtillfälle; det framgår att musiken fått ”2ne flaskor punsch”. Försiktigt tillfogade författaren: ”Hur mycket punsch som gick på en flaska är inte bekant.” Problemet kräver tydligen kompletterande forskning.

 

ETT PARADIS PÅ JORDEN

”Ett paradis på jorden” kallade Elisabeth Mansén sin avhandling om brunnsliv (2001). Ronneby brunn kan illustrera den etiketten – hur träffande och sann den verkligen är, är en annan sak. Ångslupen Tärnan förde förtjusta brunnsgäster till utflyktsmålet Karön. Man kunde även nå en nejd kallad Paradiset ”med ljufliga stränder”. Här tråddes françaiser på de saligas ängder.

Hälsans skötsel, umgänge, nöje och vila var givna inslag i brunnstillvaron. Stilla, ibland lite trist men inte nödvändigtvis stillastående. Musiken hörde definitivt till grundförutsättningarna på stora kurorter. Den smekte öronen och livade upp andarna. Närmare paradiset kunde väl brunnsgästen inte komma?! ”Bort alt hvad oro gör”, som Bellman kvad.

 

Hallå där, Ann-Marie Nilsson!

Varför 600 sidor om Brunnsmusik?


Vilka vägar har Ann-Marie Nilsson vandrat för att nå fram till ett mäktigt opus som ”Musik till vatten och punsch”? ”Ett liv i musikvetenskapens tjänst” är bara en tafatt sammanfattning.

– Musiken har alltid funnits i närheten. Jag började i kommunala musikskolan, först var det pianospel. Men pianoläraren Carl-Bertil Agnestig berättade att han hade en trumpet nånstans på vinden. Det sådde ett frö. Jag blev intresserad, tog mod till mig och frågade: kunde jag få låna den? Jodå.

– På 50-talet blev det tradjazz i skolan. När jag sen studerade vid Stockholms universitet var jag aktiv i studentorkestern Kårsdraget och fick ytterligare stimulans.

Ann-Marie Nilsson har skaffat sig två vitt skilda vetenskapliga specialiteter: å ena sidan doktorsavhandling om senmedeltida kyrkomusik, å den andra senare tiders musikaliska kultur kring brunns- och badorter, inklusive militärmusik, studerad med breda perspektiv i fråga om musikaliska och sociologiska källor. Den kronologiska tonvikten ligger på 1800-talets senare hälft och sedan fram till tiden mellan världskrigen.

– Men helt utan anknytningar mellan det ena och det andra är det inte. Det visar en lustig detalj från mitt eget musicerande. En tubaist stod frågande inför en obegriplig anvisning i en notbild. Där stod en liten bock i slutet av en ofullständig takt. Vad skulle det betyda? Det kunde jag förklara: det är en hänvisning som kallas custos, en “vägvisare” eller “utkik” till nästa ton, alltså till vad som skulle följa på nästa notsystem. Så skrev man på medeltiden, och så användes custos fortfarande i våra noter.

Den praktiska musikutövningen har fortsatt under åren inom en klassisk oktett. Genom ett häpnadsväckande fynd i en musikhandel i Stockholm kunde Ann-Marie Nilsson på 1960-talet förvärva en samling stämhäften, från Magnus Herman Ehnstedts notbibliotek, noter som denne musiker använt i Ronneby och Söderköping på 1800-talet.

– Ehnstedt fick långt senare ge namn åt den ensemble som några intresserade bildade: Oktetten Ehnstedts Eftr. Oktetten med flöjt, klarinetter, esskornett, althorn, tenorbasuner och tuba förenar ju den större musikkårens och kammarmusikens fördelar.

Oktetten har konserterat, turnerat, spelat in skivor och framträtt vid privata och offentliga fester samt besökt Norge, Estland, Österrike, USA och Åland.

– Det har varit en fantastisk förmån att få utforska traditionerna och hålla dem levande i samarbete med skickliga musiker som känner traditionen. Sådana är inte helt lätta att hitta. Den forna oktettkulturen kräver speciella instrument och har en speciell repertoar.

 

»Det har varit en fantastisk förmån att få utforska traditionerna och hålla dem levande.«

 

På 60- och 70-talen, då forskare var intresserade av framförallt folkmusik eller konstmusik, föll oktetter och militärmusik i allmänhet mellan dessa stolar.

Militärmusikens position är fortfarande inte klar menar Ann-Marie Nilsson och betonar att den är mycket viktigare i äldre tiders musikliv än vad man kan tro.

– En idé med min egen forskning har naturligtvis varit att finna och presentera ny kunskap och därigenom kunna förmedla musiken till en större läsekrets.

Carlhåkan Larsén

 

Brunnsmusikens nya standardverk: Ann-Marie Nilssons Musik till vatten och punsch (Gidlunds).

 

 

About The Author