Andrew Manze går från klarhet till klarhet i sin pågående Vaughan Williams-cykel.

Vid första världskrigets utbrott var Ralph Vaughan Williams gammal nog för att undgå att bli inkallad. Men han anmälde sig som frivillig, och upplevelserna av kriget satte djupa spår. Tredje symfonin ekar av förlorade liv på slagfältet, och i andra satsen hörs den kanske mest uppenbara referensen till kriget: en trumpetkadens – ett minne av en övande militärtrumpetare. Men symfonin är ett djuplodande verk som med sina rika klangvärldar bär på mer än krigsminnen. Här finns även förtrollande mystik, men också lindrande tröst.

Vaughan Williams började skissa på den fjärde symfonin 1931, och den fick premiär fyra år senare under ledning av Adrian Boult. Många förknippade verkets tidvis upprivande tonspråk med de oroliga tider som stod för dörren i Europa, men själv förnekade tonsättaren att det skulle finnas något program.

Andrew Manze har på senare år framfört Vaughan Williams verk så flitigt att han allt oftare börjar nämnas som en specialist på tonsättaren. Han handskas känsligt och lyhört med tredje symfonins partitur och Liverpoolorkestern spelar strålande. De dynamiska skiftningarna blottläggs i full dager och den förnämliga ljudupptagningen gör också sitt till. Även i den mer råbarkade fyran visar orkestern vilken högklassig ensemble den är, och Manze styr återigen med säker hand. Vaughan Williams symfonier har varit lyckosamma på skiva, med uttolkare som exempelvis Boult, Previn och Handley. Andrew Manze är på god väg att slå sig in i denna illustra skara.

Höjdpunkt De fängslande klangvärldarna i tredje symfonins första sats.

Lyssna också på Första utgåvan i Manzes & Liverpoolorkesterns Vaughan Williams-serie med andra och åttonde symfonin.

Axel Lindhe

Vaughan Williams
Symphony No 3 Pastoral, symphony no 4
Royal Liverpool Philharmonic Orchestra
Dirigent: Andrew Manze

 

About The Author