Frågan är om någon musikform genomgått lika många förändringar som militärmusiken. Omorganisationer och nedläggningar har avlöst varandra kontinuerligt under snart 500 år. För tillfället verkar det dock som att den stolta musiktraditionen sitter stadigare i sadeln än på länge. Finns det en ny förståelse för vad de spenderade skattekronorna ger tillbaka till samhället? Och hur ser egentligen en vanlig dag på jobbet ut för en militärmusiker anno 2017? Johanna Paulssons reportage ger dig svaret.

Text: Johanna Paulsson, Foto: Martina Holmberg

Ljudnivån är öronbedövande när en trumslagare och 16 blåsare tutar järnet i en liten övningssal på Kavallerikasern. Klockan är 08.30 och om ett par timmar ska Livgardets dragonmusikkår (LDK) ge sig ut på stan – musicerande till häst. Det här är en av de dagar som dirigenten, eller rättare sagt musikdirektören, David Björkman finns på plats för att finslipa soundet. Vore det inte för att noterna ligger i en militärgrön plåtlåda skulle det vara som vilket orkesterrep som helst. Så när som på repertoaren då.

– Vi får kika på Baltisk marsch, säger David. Ba-ba-ba-ba-ba, inte legato, instruerar han.

Däremellan skämtas det om fåtoniga stämmor för vissa instrument och sedan blir det Hooked on a Feeling, komplett med ooga-chaka-kör. Björn Skifs-hitten är ett typiskt exempel på den underhållningsmusik som varvas med marscherna på borggården uppe vid Slottet.

Kårens 30 musiker turas om att rida vaktparaden. De som inte ska spela just den här dagen har ansvaret för att göra i ordning hästarna åt sina kollegor som har fullt upp med musiken och paraduniformerna. Samtliga är civilanställda, men många av dem smälter ändå in på området i Försvarets kamouflagebrallor och gröna skjortor.

– Mitt mål var egentligen att spela i symfoniorkester. Men sedan kände jag att jag inte ville sitta på en stol i 35–40 år. Visst är det jättekul att lira, men jag vill ha andra utmaningar än musiken och så blev den här tjänsten ledig. Ett jobb med hästar och musik är det bästa av två världar, säger bastrombonisten Emil Fåglefelt.

 

»Ett jobb med hästar och musik är det bästa av två världar.«

 

Eftersom han har egna hästar privat och tävlar i hoppning har Emil fått ta över ansvaret för musikkårens hästar: att testa vilka som är bäst lämpade och kombinera dem med rätt ryttare. Många musiker verkar väldig fästa vid just ”sin” fyrbenta arbetskamrat. Men sadeln är inte alltid en optimal arbetsplats.

– Ofta kan hästen hoppa till lite och då är det lätt att få en felton. Eller så måste man sluta spela för att hästen är rädd för ett paraply eller något sådant, säger Emil.

Medan jag blir visad runt i de tjusiga stallarna beskriver han den specialbyggda bastrumpet som ersätter trombonen till häst.

– De är anpassade i vikt och längd samt stilmässigt för att kunna spela ryttarmusik. Det finns även bastrumpeter i andra sammanhang i vissa symfonier, men de här är byggda bara för att ridas med.

Under vinterhalvåret ägnar sig LDK åt vanlig konsertverksamhet och det är framför allt där David Björkman kommer in i bilden. För de flesta är han bekant som operadirigent med en bakgrund som violinist. Under våren har han bland annat hunnit dirigera Kronbruden på Göteborgsoperan och handleda dirigentstudenter.

– Mitt militärmusikintresse inskränkte sig till några konserter med Marinens musikkår. Blåsorkestertraditionen hade jag en viss inblick i, men när man kommer till brassband så är det helt andra slags partitur. Det jag hade fått lära mig under instrumentationslektionerna räckte inte till. Det fanns instrument som jag aldrig hade jobbat med tidigare och det var ju hur spännande som helst.

David tillträdde tjänsten som musikdirektör för snart två år sedan och senaste säsongen var den första han planerade tillsammans med programrådet fullt ut. Det blev bland annat några avsnitt ur Wagneroperan Lohengrin samt en happening kring marscher och Charles Ives-stycket Country Band March för att visa vilka olika aspekter det finns av militärmusik.

– Vi har ett uppdrag att bjuda allmänheten på musik. Samtidigt ska vi inte konkurrera med de andra institutionerna som finns. Vi får till exempel inte sätta upp samma repertoar och sedan göra det gratis. Vi får heller inte stöta bort frilanslivet, förklarar han.

Vissa instrument har haft en mer framträdande roll i militära sammanhang än andra. Inte minst trumpeten som historiskt sett har använts för signalgivning på slagfältet.

– Trumpetens militära funktion hittar du ju även i en Haydnsymfoni till exempel, konstaterar trumpetaren Christer Fredriksson. Han gjorde för länge sedan lumpen i musikpluton, men har sedan dess varit frilansande musiker i 20 års tid, bland annat i Folkoperans orkester.

– Marknaden för en frilansande musiker är ganska begränsad. Fasta jobb dyker upp väldigt sällan och då när det plötsligt frigjordes jobb inom Försvarsmakten så var det ju intressant. Det var en möjlighet att få ett stadigt jobb i staden där jag bor, säger han.

”Weapons of mass percussion” står det på dörren till slagverksrummet, och nog smattrar det rätt bra om Magnus Olssons virveltrumma. Han och Joel Eliasson hittade hit tack vare kollegan Christian Ekstedt som de hade pluggat slagverk med på musikhögskolan i Malmö. Till skillnad från Christian har ingen av dem gjort lumpen. Än mindre hade de hästvana, och så är det för de flesta i kåren.

Hornisten Maria Wiskari hade heller aldrig kommit på tanken att söka till LDK om det inte vore för två kompisar som tipsade henne om möjligheten.

– De skiftande omständigheterna tycker jag nog var det klurigaste. Alltså utomhusspel, att marschera och spela. Man får släppa vissa bekvämligheter och många av de nojor som man tidigare har byggt upp som musiker, säger hon och skrattar när jag undrar vad som varit den största utmaningen med jobbet.

 

»Man får släppa vissa bekvämligheter och många av de nojor som man tidigare har byggt upp som musiker.«

 

Musikerna anställs enbart på musikaliska meriter efter provspelning. Sedan ingår ungefär sju veckors ridutbildning innan det är dags att ge sig ut på stan med tyglarna i ena handen och instrumentet i den andra. Utom för slagverkarna då som har trumpinnar och därför styr hästen med fottyglar kopplade till stigbyglarna. På Kungens födelsedag blev det stor dramatik när fästet för pukorna gick sönder precis framme vid Slottet och tiokilospjäserna var på väg att trilla i backen.

– Då fick jag hålla i pukorna med ena handen och spela med den andra. Det är sånt som kan hända. Men det löste ju sig hyfsat, säger Magnus och låter precis lika lugn som kårens coola pukhästar Oden och Tor.

Klockan närmar sig 12.35 en solig helgdag i maj.

– Musikkåren! Giiiv akt!, kommenderar regementstrumslagaren Eugen Qvarnström.

Sedan följer både Galoppmarsch och Inspektionsmarsch medan ekipagen står uppställda framför stallarna. Därefter är det dags för avmarsch mot Slottet tillsammans med de beridna soldaterna i Livskvadron.

Nästa säsong vankas ett samarbete med pianisten Bengt Forsberg och ett uruppförande av tonsättaren Daniel Nelson på Konserthuset i november.

– Det är en svit och titeln är ännu så länge hemlig, berättar musikdirektör Björkman. Sedan kommer man också att kunna höra delar av den på stan när LDK rider ut. Ett beställningsverk till häst av en konstmusiktonsättare är helt unikt. Det tror jag aldrig har hänt.

 

Livgardets Dragonmusikkår

 

Bildades 1990 under namnet Arméns dragontrumpetare och utgjordes då av värnpliktiga. Kåren är stationerad i Kavallerikasern på Lidingövägen i Stockholm och består av 30 professionella musiker som är civilanställda. David Björkman är musikdirektör, chefdirigent och konstnärlig ledare.

Mellan september och april ges konserter i vanliga konsertlokaler i Stockholm eller övriga landet. Från slutet av april till början av september spelar man till häst och någon gång till fots med uppehåll för semester och grönbete i slutet av juli. Kåren genomför cirka 140 spelningar varje år, varav 45 är beridna vaktparader.

Musikkåren rider längst fram i vaktparaden från Lidingövägen till Kungliga slottet och använder kavalleriets traditionella stämbesättning med mässingsinstrument och pukor. Utöver trumpeter ingår kornetter, althorn, bastrumpeter, eufonium, tubor och bashelikon.

 

Från stridsmoralshöjare till sightseeinghöjdare
Den svenska militärmusiken – förr och nu

 

Militärmusikens historia i Sverige sträcker sig tillbaka till Gustav Vasas tid på 1500-talet. Från början användes musiken som signalgivare på slagfältet och för att förstärka soldaternas stridsmoral. Numera har musikkårerna snarare uppgiften att vara det mjuka ansiktet utåt – ”Försvarsmaktens leende” som Marinens musikkår skriver på hemsidan. En hel del har förstås också förändrats genom århundradena och otaliga omorganiseringar. Att militärmusiken 1971 outsourcades till det civila innebar en drastisk förändring och ur detta föddes regionmusiken samt senare länsmusiken.

I början av 1900-talet fanns det musikkårer vid 56 militära förband i Sverige – att jämföra med dagens tre professionella musikkårer som nu alltså åter ingår i Försvarsmakten. Störst är Arméns musikkår med cirka 50 musiker, som i likhet med Livgardets ridande dragonmusikkår är stationerad i Stockholm. Marinens musikkår i Karlskrona har i flera omgångar haft ett nedläggningshot hängande över sig, men nu är detta avvärjt. Gemensamt för dessa tre är att de till skillnad från hemvärnets musikkårer utgörs av heltidsarbetande musiker.

Ceremonier som statsbesök, riksmötets öppnande, vaktparader och liknande är en viktig del av uppdraget. Likaså att spela för utlandsstyrkor i krigszoner eller för hemvändande soldater. Genom konserter för allmänheten och deltagande i tattooer, militära musikuppvisningar, fungerar musikkårerna dessutom som både traditionsbärare och turistattraktioner. Samtidigt verkar det bli allt vanligare att kårerna slår sig ihop med civila ensembler. På så sätt kan de under vinterhalvårets ”sittande” konsertsäsong spela en annan typ av orkesterrepertoar än vad blåsbesättningen tillåter.

I fjol uruppförde exempelvis Marinens musikkår ett verk av Thomas Jennefelt tillsammans med Eric Ericsons kammarkör och nu till hösten har alltså Livgardets dragonmusikkår beställt nytt av tonsättaren Daniel Nelson. Man kan ana en balansgång mellan att bevara musikkårernas unika identitet och mer konstnärliga ambitioner. Men om Försvarsmusiken ska kunna hålla sig med proffs behövs naturligtvis utmaningar som sporrar. Och nog är det väl så att inte bara trupper, utan även musiker ibland behöver ny ammunition i form av my musik, som kapten Göran Mellblom vid Försvarsmusiken uttrycker det när jag samtalar med honom över en tallrik lunchkalops.

About The Author