Sabanejevs solopianomusik är allvarlig och högintensiv, på samma gång krävande och expressiv.

Leonid Sabanejevs (1881–1968) musik har en obeveklig expressivitet som är märkvärdigt fascinerande. Den ständigt skiftande harmoniken ger verken en gåtfull, ibland oroande karaktär, på samma gång drömskt löslig och allvarsmättad. Tonsättaren var nära vän och en musikalisk efterföljare till Alexander Skrjabin. Sabanejev insisterade dock på att hans musik var närmare besläktad med Wagners klangligt tyngre romantik än med Skrjabins luftiga och färgrika visioner. Men det finns många likheter med den senares idiom, framför allt i harmoniken och många av gesterna och stilgreppen i verken.

Tonsättningarna på den här andra volymen med Sabanejevs pianomusik är mycket olika varandra. Fem ”Skisser” (1914) har mycket gemensamt med den sene Skrjabins musik. I den storslagna passacaglian och fugan (1925/1929), över teman ur Sabanejevs aldrig framförda kantat ”Apokalypsen”, är tonspråket mer behärskat genomlyst men har ändå en senromantisk kärna. Däremellan en etyd-nocturne (1918) vars drömskt flytande tillstånd aldrig släpper taget om lyssnaren. Skivans längsta spår är en mäktigt monumental sonat till ”Skrjabins minne” (1915).

Michael Schäfer är en idealisk uttolkare. Han fångar svärtan, tyngden och de ibland nästan maniska gesterna, samtidigt som det aldrig tillåts bli stillastående eller färglöst. Schäfer har också ett driv i spelet som inte på minsta sätt låter ana att det här är ytterst svårspelad musik. Om man ska anmärka på någonting så är ljudupptagningen väl överakustisk.

Jörgen Lundmark

Testa också Sabanejevs fritt flödande – som skapade i stunden – och mångskiftande pianotrior (också Genuin).

 

 


Sabanejev
Solopianomusik
Solist Michael Schäfer
Genuin GEN 18612

About The Author