Esa-Pekka Salonens cellokonsert skickar ut solisten i rymden med orkestern som kometsvans.

Violinkonserten slutade med satsen Adieu och satte punkt för Esa-Pekka Salonens tid som chefdirigent för Los Angeles-filharmonikerna. Ett sorts farväl, men också början på något nytt och ännu outforskat. Den dubbelarbetande finländarens cellokonsert ter sig lite som en fortsättning på violinkonsertens främmande finalackord. Tonsättaren själv talar om en musik som föds ur kaos i termer av ett komplext ljudlandskap eller kanske partikelmoln.

Solostämman är i sin tur objektet som färdas genom rymden med orkestern som kometsvans. Men i Walt Disney-land kan man lika gärna tala om ett skimrande kaninhål med sensuellt trånande träblås i skarven mellan psykoanalytisk senromantik och fransk impressionism.

Konserten är skriven för cellisten Yo-Yo Ma och oavsett om man väljer att betrakta förloppet genom sagofiltret eller teleskopet slungas man omedelbart in i händelsernas centrum. Det är till en början Debussys och Schönbergs klangvärldar från tidigt 1900-tal han rör sig i. Men filtrerat genom Henri Dutilleuxs personligt präglade modernism av senare snitt. Konsertens tresatsiga struktur liknar kanske mest av allt etapper, där den ensamma vandrarens strapatser kantas av moderna cellotekniker som fiskmåsglissandi, Stravinskijriff och rytmisk karnevalsyra. Allt det som är urtypiskt för Salonen som tonsättare, men samtidigt bottnar i ett helt yrkesliv som dirigent. Andra och tredje satsen återanvänder en del material ur hans tidigare stycke knock, breathe, shine för solocello.

Med en mindre kommunikativ solist skulle musiken kunna låta som en torr teknikövning. Här finns även inslag av live-elektronik – loopar – som skapar skuggor av solostämman. Tonspråket är ibland kärvt, men ändå känslomässigt laddat när Yo-Yo Ma dansar fram genom finalsatsen på glödande kol. Chicagosymfonikerna stod för uruppförandet 2017 med tonsättaren själv som dirigent, men premiärinspelningen är en välklingande liveupptagning med Salonens gamla hemmaorkester i Kalifornien. Substansen är stjärnstoftet som får cellon att både skimra och andas, egenskaper lätta att underskatta i en stilistiskt skiftande musik hemsökt av husgudar från förra århundradet.

Johanna Paulsson

 

Höjdpunkt Slutet av andra satsen, där skriande fiskmåsglissandi svävar vidare tyngdlöst likt Sibelius svantema.


Esa-Pekka Salonen
Cello Concerto
Los Angeles Philharmonic
Dirigent Esa-Pekka Salonen
Solist Yo-Yo Ma
Sony Classical 19075928482

 

About The Author