Carlhåkan Larsén tar dig med på en kryssning genom Musiksveriges vildvuxna festivalflora.

Festival: vad menas egentligen med det ordet? Eller rättare sagt: vilken definition ska man välja? I Sohlmans musiklexikon får man leta vidare – under uppslagsordet festival hänvisas till musikfester. Då är det fritt fram att börja med till exempel de gamla grekernas olympiska spel. Nationalencyklopedin meddelar kortfattat: ”ett återkommande kulturevenemang”. Då kan man flytta perspektivet ända till Sweden Rock i Sölvesborg.

I Sverige verkar en organisation som håller ett paraply över hela festivalfloran, dess tidstypiska (engelska) namn är Sweden Festivals. Syftet är att professionellt samordna och främja svenska festivaler. Motsvarande sammanslutningar finns också i Finland och Norge.

Klassiska musikfestivaler – vi håller oss i fortsättningen till sådana – har ingen längre tradition i vårt land. Vi har ju gunås inte haft någon Richard Wagner som pockat på global uppmärksamhet och kungligt penningunderstöd, inte heller något geni av Wolfgang Amadeus Mozarts statur att bringa hyllningar eller tjäna turistpengar på. Vi har inget Bayreuth, inget Salzburg.

Utan musik kan man givetvis inte ordna en klassisk musikfestival. Men det finns andra lockelser som kan stötta arrangemanget: ”fringe benefits” är ju ett ganska nytt begrepp, så inarbetat att man numera talar om fringisar (vi kan väl översätta med ”extragarnering”). Det kan gälla en särskild attraktiv årstid, som fackel- och frysburna vinterfestivalen i Mora. Det kan vara fråga om en allmänt intressant miljö, tänk på Vattnäs häftiga konsertlada vid Orsasjön eller på Skärets robusta förrådshus i Bergslagen. Det kan finnas andra typer av fantastiska lokaler och omständigheter – vördnadsvärda kyrkor och pittoreska ruiner, som i Visby, lokal folkmusiktradition – läs: Musik vid Siljan. En festival kan ägnas åt någon epok i musikhistorien – tidig musik i Stockholm, – eller koncentrera sig på ett instrument – Helsingborgs djupdykning i pianokonst. Eller varför inte förena gastronomi och musik – som Gårdshotellet Drakamöllan i Skåne där man firar 20 år av operaentusiasm med omfattande jubileumskonsert och närande spis. Och skulle man till äventyrs någon säsong bli missbelåten med Vadstena-akademiens musikdramatiska utbud så är utsikten över Vättern ändå alltid lika fängslande.

En faktor behövs alltid för att en festival ska få livskraft: en eldsjäl, en gnista. Så var det redan 1946 när kantor Nilsson i Väsby kom i gång med Musik i Kullabygden – den räknas som startpunkten för svenska musikfestivaler och har firats årligen. Nilsson är borta men stödorganisationen Kullabygdens musikfrämjande lever och verkar. Långt senare men med stor räckvidd hände det sig att oboisten Helen Jahren undfick den tändande gnistan till Båstad kammarmusikfestival, som sen många år ofta nämns som en topprestation i genren. Här har hittills artistkvalitet, programidéer och en ändamålsenlig lokal samverkat till en fullödig helhet. Den nye konstnärlige ledaren, Rolandd Pöntinen, har ett värdefullt arv att förvalta.

 

»En faktor behövs alltid för att en festival ska få livskraft: en eldsjäl, en gnista.«

 

En eldsjäl kan slockna, och festivaler tappa fokus och falna, om inte entusiasmen (och finansieringen) håller. Organisationerna och de konstnärliga idéerna kan tyna. Om de bärande volontärerna kroknar, då riskerar luften att gå ur, även om själva grundidén är aldrig så god.

Eldsjälarna har i många fall inte varit ensamkommande fackelbärare utan offentligt kulturstöd. Utan Rikskonserter, saligt i åminnelse, hade en regional kraftsamling som Musik vid Siljan knappast blommat upp. Utan de därefter uppkomna regionala myndigheterna, liksom kommunal generositet (i större eller mindre eller otillräcklig utsträckning) hade det varit ödsligt i sommarmusiklivet.

En viktig strukturfråga gör sig påmint: arrangeras en musikfestival främst för tillresande eller mest för lokalbefolkningen? Det finns inget riktigt hållbart svar. Hur många musikturister packar väskan och beger sig till operakonstens Dala-Floda (”den dansande socknen”, enligt Karlfeldt) eller orgelmusikens Nosaby?

Hur många ortsnamn fungerar som pålitligt dragande, självständiga varumärken? Ystad – inte bara Wallander och rapsfält som blommar på filmduk – utan också decennier av operaodling i växlande former. Kalv (i Västergötland) – bekant främst för den samtida musikens mest hängivna älskare.

Man borde egentligen också skilja på festival och konsertserie. Drottningholmsteatern eller Confidencen på Ulriksdal eller mina personliga favoriter Vadstena-akademien och Opera på Läckö. De betyder en hel del för att förgylla sommarsäsongen, och det gör ju också med råge Opera på Skäret i Bergslagen. Strängt taget är de inte regelrätta festivaler. Men det vore ogint att inte nämna dessa den varma årstidens regelbundna kulminationer. Smålandsoperan (numera flyttad till Åseda, av alla oväntade gamla köpingar), Musik i Äppelriket på Österlen och turnerande sällskap som Skånska operan hör hemma i det här sammanhanget. De vitaliserar utbudet, även om repertoaren inte direkt ändrar musikhistoriens riktning. Däremot drar de till sig andra publikgrupper än de som normalt befolkar de större städernas konserthusfåtöljer och operaparkettplatser.

Precis som en bofink kan en musikfestival eller en somrig konsertserie låta lite hur som helst. Det är det som är det charmanta i det konsertanta.

Carlhåkan Larsén


Apelrydsladan utanför Båstad, en av Sommarsveriges klassiska musikscener.

 

About The Author