Louise Farrencs skamligt förbisedda symfonier får äntligen den uppmärksamhet de förtjänar.

Den franska 1800-talstonsättaren Louise Farrenc hade inte bara ett manligt musiketablissemang emot sig, utan även valet av genre. Dåtidens Frankrike var fixerat vid opera. Men Farrenc komponerade hellre instrumentalmusik. Hennes andra symfoni är ett strålande exempel i Mozartklassicistisk anda. Tonspråket är något helt annat än Hector Berlioz romantiskt febriga fantasier i Symphonie fantastique.

Farrenc ville uppfattas som seriös och musiken bugar gärna artigt mot Beethoven. Ändå präglas symfonierna av en alldeles egen energi. Kritikerna – inklusive Robert Schumann – lär ha nickat gillande. Som pianoprofessor vid Pariskonservatoriet (i trettio år!) befann sig Farrenc i centrum av det franska musiklivet. Hon fick visserligen kämpa för att få sin orkestermusik framförd och för att få samma lön som sina manliga kolleger. Men framför allt var det eftervärlden som sållade bort hennes gärning.

Farrenc är en i raden av tonsättare som återupptäckts tack vare de senaste decenniernas nyväckta intresse för komponerande kvinnor. Kammarmusiken har haft en något starkare ställning. Men det är på tiden att även hennes skamligt förbisedda symfonier får den uppmärksamhet de förtjänar.

Det finns sedan tidigare enstaka inspelningar. Men Christoph Königs nya Naxosutgåva med Luxemburgbaserade Solistes Européens är ändå ett välkommet tillskott med de två senare av totalt tre symfonier. Särskilt attraktiv är just den sista från 1947. Välstrukturerad och virvlande med förtjusande träblåspartier.

Höjdpunkt Den tredje symfonin med sin melodiska uppfinningsrikedom.

Testa också Louise Farrencs charmiga nonett och klarinettrio med Consortium Classicum (Divox).

Johanna Paulsson


Symphonies Nos. 2 and 3
Louise Farrenc
Solistes Européens, Luxembourg
Dirigent Christoph König
Naxos 8.573706

About The Author