Barbara Hannigan utmanar kvinnlig galenskap med genialiskt upplagt självporträtt.

På scen har hon för länge sedan gjort den till sin, rollen som Lulu. Och så värst galen är hon ju egentligen inte, varken den kanadensiska sopranen eller Alban Bergs destruktiva femme fatale. Albumet ”Crazy Girl Crazy” är Barbara Hannigans skivdebut i egenskap av både sångsolist och dirigent. En dubbelroll, där hon tycks helt och hållet ett med musiken och Amsterdambaserade Ludwig Orchestra.

Berg hann bara fullborda två akter av operan Lulu före sin död 1935. Den tolvtonsromantiska orkestersviten som spelas här färdigställde han tidigare som en sorts trailer för sin kommande opera. Hannigan låter Lulu-tematiken spegla sig i George Gershwin-musikalen Girl Crazy, serverad som en ny svit arrangerad i samarbete med Bill Elliott. De två 1930-talsverken från varsin sida av Atlanten är också musikaliskt besläktade genom jazzen. Men först och främst låter de sig sammanföras av Hannigans konceptuella tankar kring besatthet och känsloutlevelse. Det handlar om att utmana idén om kvinnlig galenskap. Om rätten att få vara hängiven och passionerad utan att avfärdas som tokig.

Luciano Berios modernistiskt uttrycksfulla skrattsekvens Sequenza III för soloröst tillför ytterligare en dimension i sitt utforskande av relationen mellan solisten och hennes egen röst. För en sådan har också Hannigan – långtifrån galen, men djärv nog att våga utmana standardrepertoaren med ett genialiskt upplagt självporträtt. I cd-utgåvan medföljer också en dvd med dokumentären Music is Music av Mathieu Amalric.

Johanna Paulsson

Höjdpunkt Lulusvitens underskönt utformade Adagio.

Testa också Hans Abrahamsens sångcykel Let me tell you med Barbara Hannigan som solist (Winter & Winter 2016).

 

Crazy Girl Crazy
Ludwig Orchestra
Dirigent och solist Barbara Hannigan
Alpha ALPHA 293

About The Author