Den ryske operasångaren Dmitri Hvorostovsky är död, endast 55 år gammal. Tobias Lund minns en baryton med en sällsynt uttrycksfull sångstil.

Tills för ett par år sedan reste Dmitri Hvorostovsky runt mellan de främsta operascenerna och sjöng stora barytonroller som Germont och Eugen Onegin. Ett cancerbesked satte stopp för den karriären. Men som konsertsångare fortsatte han göra entré med sin vajande silverman och sina gympumpade muskler under svart jackett. Fingrarna jobbade med ett radband. Det var rysk glamour med religiös touch.

Om detta yttre förledde en att tro att man hade att göra med en sångkonstens André Rieu – alltså med en charlatan – så insåg man snabbt sitt misstag när han började sjunga. För Hvorostovsky var en fullfjädrad musiker. Inte bara för att hans mörka röst var så vacker och uttrycksfull. Utan framför allt för att hans sätt att forma en sång eller aria var på en gång psykologiskt övertygande och musikaliskt djupt tillfredsställande. Hans rytmbehandling var noggrann och effektfull, och han kompletterade sina melodiska och känslomässiga graderingar med ett enkelt spel av miner och gester. Till noggrannheten hörde också att han lät bli att gå utanför en arias stämning genom att till exempel hålla ut en höjdton längre än vad som var musikaliskt och känslomässigt motiverat. Han briljerade med sin gestaltning, inte med enskilda tricks.

 

Han briljerade med sin gestaltning, inte med enskilda tricks.

 

För drygt ett år sedan hörde jag Dmitri Hvorostovsky sjunga ett pärlband dystra arior av Rossini, Verdi, Glinka, Musorgskij, Rubinstein, Tjajkovskij, Rachmaninov och Borodin. Eftersom det rörde sig om en konsert gick ariornas dramatiska sammanhang förstås förlorade, och för mig som inte förstår mycket italienska och absolut ingen ryska hade orden heller inte mycket mening. Återstod då en rad musikalisk-mimiska framställningar av djupaste smärta och tragik. Och med vilken förlösande verkan!

I det reella livet brukar sorg och förtvivlan ha en hämmande effekt på rösten. Det är i stället när man är glad och lugn som stämbanden klingar friast. Men hur skönt skulle det inte vara att mitt i sin nöd öppna röstens dammluckor! Tänk om man kunde sjunga sorg och vrede lite grand som Hvorostovsky. Tanken svindlar. Att låta sådär ligger ju så långt från socialt accepterat beteende. Men alla har vi en röst, och har man hört en sångare som Hvorostovsky så klingar den lite friare.

Hvorostovskys scenpersonlighet när han sjöng sin rad med svarta arior var djupt allvarlig. Förstås. Men kanske var det ändå något mer än en mask man fick se. Senare sades det att han var så trött efter sitt enda extranummer att han knappt kunde prata. Ändå sprack ansiktet upp i ett brett Zlatan-leende efter flera av ariorna. Hvorostovsky sjöng duett med döden, och som han gjorde det!

Tobias Lund

About The Author