En schvungfull Brahmstrea samsas med känslofull sång på Svenska Kammarorkesterns senaste skiva.

Det finns en hel del som talar för att det bakom Brahms godmodiga skägg dolde sig en person med oanade djup. En känslig person vars nära vänskap med familjen Schumann kom att få stor inverkan på hans liv. Robert Schumanns alltför tidiga bortgång skakade Brahms i hans grundvalar och den tredje symfonin bär på minnet av vänskapen med tonsättarkollegan med referenser till Schumanns Rhensymfoni.

Tonalt är trean den mest särpräglade av Brahms symfonier, med yttersatser som svävar mellan dur och moll, och kanske är det musikens motsägelsefullhet och hemlighetsfulla sinnelag som gör att Dausgaard inte riktigt ror verket i hamn på samma lyckade sätt som i inspelningarna av första och andra symfonierna. Mellansatserna har fint flyt (även om jag kan önska mig mer värme i allegrettot) och den schvungfulla approachen fungerar utmärkt i finalen, men Dausgards forcerade angreppsätt i det inledande Allegrot tenderar att blåsa bort en del av den magiska dimensionen i den brahmska trollbrygden. Man får känslan av att den danske dirigenten helst vill spela Brahms som om han vore Beethoven. Inget fel i det, och visst är det häftigt att lyssna på i stunden, men jag tillåter mig tvivla på att konceptet håller för långvarig lyssning.

Skivans största behållning blir istället de sällan framförda orkestreringarna av Schubertsånger med Johan Reuter och Anna Larsson, samt Altrapsodin, där Larssons innerliga altröst glimrar sagolikt jämsides den varma klangen från medlemmar ur Radiokören och Svenska Kammarorkesterns (genom hela skivan) formidabla orkesterspel.

Axel Lindhe

Höjdpunkt Altrapsodin

Testa också Brahms symfonier med Gewandhausorkestern och Riccardo Chailly (Decca).

 


Johannes Brahms
Symphony No. 3, Alto Rhapsody
Anna Larsson, alt; Johan Reuter, Baryton
Swedish Chamber Orchestra
Dirigent: Thomas Dausgaard
BIS-2319

About The Author